Jan Myrdal: Storkrig i Europa nu möjligt, nästan troligt!

Jan Myrdal är en gammal man. Där slutar idag de flesta att tänka. Men det är att göra det lätt för sig och bekvämt flyta med i en mycket farlig ström. Jan Myrdal kan som få helt oberoende tolka tecknen i tiden mot en historisk bakgrund, som allt fler tycks tro inte längre betyder något. Jag fick följande text på mejlen idag med anledning av det allt mer skärpta läget i Ukraina. Jag lägger ut den här för att bidra till största möjliga spridning. Dela och sprid! /Knut Lindelöf

Jan-Myrdal-talarstol

Jan Myrdal i Degerfors 9 augusti 2013. Foto: K Lindelöf

Nu är ett storkrig i Europa möjligt; ja, nästan troligt. Kommentarerna från det som kallar sig vänster blir då lika typiska som under föregående kriser. Thomas Kanger* hänvisar till att folket är den drivande kraften. Vilket är sant men säger lika litet om hur den aktuella konflikten utvecklas som om skeendet sommaren 1914. Andra hänvisar till FN-stadgan. Vilket inte säger något om det som utvecklas kring Ukraina. Inte bara för att Förenta staterna och Storbritannien och för övrigt också sådant sekundärt som svensk socialdemokrati (Libyen) i praktiken torkat sig i arslet med dessa paragrafer. (Talade ju i Paris – se “Justice internationale et impunité, le cas des États-Unis”, ISBN: 778-2-296-02924-8) om hur Förenta staternas president och Storbritanniens premiärminister kunde dömas enligt Nürnbergprejudikatet. (Jag är inte “gumanist” och skulle lika litet uppröras över att de sedan sprattlade som jag upprördes över att föregångarna från Tyska riket tvangs till det.)

Det är ingen svårighet att tolka skeendet. Förenta staterna drev med hjälp av sådana aktivister inom EU som vår utrikesminister fram den nuvarande krisen (och bröt medvetet den undertecknade februari-kompromiss som tycktes kunna avvärja konflikt). Om inte Ryssland denna gång – som Sovjet och Kina 1952 – med militär beredskap förmår tvinga Förenta staterna till reträtt (och/eller spränga EU-fronten) då blir kriget oundvikligt. Ryssland kommer då att tvingas inleda ett krig i Europa som blir vad som kan kallas ett “rättvist krig”. Detta är nu till och med troligare än det var 1952 ty de folkliga motkrafterna i Europa tycks denna gång helt förlamade. (De finns dock utanför Europa. Såvitt jag nu kan bedöma skulle BRICS-blocket inte ge sitt stöd åt Förenta staternas – och EU: s – krig.) Inget är ännu avgjort. Balansen väger.

Hur detta krig skulle utvecklas vet vi inte. Det bleve hur som haver en katastrof för folken i våra länder. Sverige skulle – på grund av den svenska utrikesledningens aktivism och våra generalers fnoskiga krigsplaner – drabbas mycket hårt. Tyskland – om inte dess storkapital av egna intressen tvingar Merkel till reträtt – skulle kastas tillbaka till ett noll-läge värre än sommaren 1945.

Vad det som kallar sig vänster beträffar, bör vi minnas hur det gick till i Norge när den stora reformistiska arbetarrörelsens ledare togs upp i Förenta staternas knä och samtidigt beordrade utrensning av oppositionen. Eller hur den tyska socialdemokratin vek sig 1914. Eller hur det stora franska kommunistpartiet inte förmådde ta klar antiimperialistisk ståndpunkt i Algerietfrågan (fast de hade gjort det trettio år tidigare om Marocko).

Detta måste skrivas i klartext.

Jan Myrdal

*Thomas Kangers

Not: BRICS-blocket: BRICS är en förkortning för Brasilien, Ryssland, Indien, Kina och Sydafrika som ofta uppträder gemensamt i internationell politik.

Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: , , , , ,

  21 kommentarer for “Jan Myrdal: Storkrig i Europa nu möjligt, nästan troligt!

  1. Stefan Lindgren
    2014-04-07 kl. 14:17

    Ja, många förutsättningar är för handen. Om fascisterna i Kiev attackerar med tillräcklig kraft i de utlysta antiterroristiska operationerna i SÖ Ukraina tror jag inte att Ryssland kommer att rulla tummarna.

    Går då Nato in i Ukraina? Det är fullt möjligt. General Dempsey säger idag att USA/Nato skulle göra det. Man kan hänvisa till åtaganden gjorda inom Partnerskap för fred och till begäran om hjälp från Kiev.

    De modererande krafterna i Europa är lamslagna av hysterin. Tysk opinion delad i två exakt lika stora block. Mot skulle säkert bara Ungern agera och dom “räknas inte” eftersom de gått i otakt länge redan.

    Sanktionspolitiken har den effekten att den sänker krigströskeln, dvs. tilläggspriset för att gå till direkt militär konflikt minskar.

    Historiskt finns en regel att när Ukraina vänt sig bort från Ryssland har det alltid delats.

  2. Pål Steigan
    2014-04-07 kl. 14:34

    Det er helt på sin plass å advare om den svært farlige politikken som USA bedriver. Det skal ikke mange provokasjoner til før den ene krisa utløser den andre og igjen den tredje, slik at det blir en kjedereaksjon.

    Å installere et régime basert på fascister i Kiev var i seg sjøl en kjempeprovokasjon. Nå pågår det et opprør i minst fire oblaster i øst der befolkninga med rette frykter for hva fascistene vil gjøre. Det er lett å se hvordan dette kan antenne en brann som så USA og deres NATO-lakeier vil helle bensin på.

    Det betyr ikke automatisk at det blir krig. Putin klarte å hindre krig om Syria i fjor og han opptrådte slik at det ikke ble krig om Krim. Men med et EU som er nede i knestående og en Tyskland som er delt, er det mange usikre faktorer.

    General Dempsey var forholdsvis moderat i den forrige fasen av Ukraina-konflikten, men krigshisserne har jo jobbet på spreng siden da.

    Kina er helt åpenbart motstander av disse krigsplanene, og det samme ser det ut til at resten av BRICS er, men Brasil sliter med krise og det samme gjør Sør-Afrika og India, så det spørs hvilken kraft de utgjør.

    Man spør meg hva jeg mener om norsk venstreside, og mitt svar er at det hadde vært en god idé.

  3. Kalle Gustavsson
    2014-04-07 kl. 14:43

    “Andra hänvisar till FN-stadgan. Vilket inte säger något om det som utvecklas kring Ukraina. Inte bara för att Förenta staterna och Storbritannien och för övrigt också sådant sekundärt som svensk socialdemokrati (Libyen) i praktiken torkat sig i arslet med dessa paragrafer.”

    Ska krigsmotståndarna skita i folkrätten? Nej, givetvis inte. Vi måste hävda FN-stadgan och folkrättens giltighet gentemot krigshetsarnas propaganda.

  4. Knut Lindelöf
    2014-04-07 kl. 14:50

    För att man ska förstå Jan Myrdals referens till Thomas Kanger lägger jag den debatten här (för alla som inte följer facebook). Thomas Kanger har alltså debatterat med Jan Myrdal om det här på facebook med anledning av en Myrdalartikel på fib.se.

    Thomas Kanger: Det problematiska med Myrdals tes i texten (i FiB/K) är att den skildrar historien ur ett satellitperspektiv. Stormakternas spel avgör allt. Borta ur synfältet är människorna, och därmed tanken på att folket skapar historien. Därmed försvinner också Sovjets flera decennier långa förtryck av Östeuropa (märkligt eftersom den vänster som vi tillhörde stödde Charta 77 och Solidaritet). Med detta synsätt blir förstås massdemonstrationerna (och dödsskotten) på Majdan oväsentliga i sammanhanget, och EUs och USAs strävanden får ursäkta annekteringen av Krim.

    Spelet mellan stormakterna är förstås ingen fiktion, men Myrdals satellitperspektiv sänds denna gång från en sputnik. Spelet mellan stormakterna är för det första inte mellan oföränderliga monoliter utan dessutom betydligt mera dynamiskt och mångfacetterat än i denna ensidiga tolkning.

    Jan Myrdal: Thomas Kanger har fel. Han ser inte hur perspektivet oundvikligen skiftar i den sig ständigt förändrande scenen där ett delar sig i två och allt ständigt slår om. Solidaritet och Charta 77 är utmärkta exempel. Av Solidaritet blev när det slog om CIA:s hemliga tortyrläger i Polen. Det som i Norge och Sverige framställer sig – och i stort är – arbetarrörelse blir för till exempel Libyens folk blott mordmaskinister. Sådan är historien. Våra föregångare stödde i Europa livligt Nordstaterna i det inbördeskriget och i den segern blev Nord den mest korrupta regering Förenta staterna haft och krossade den då aktiva arbetarrörelsen.

    Även om det är svårt måste vi göra en ny analys i var situation. Motsvarande ägde rum i Europa vid Hitlers makttillträde. Dittills hade den franska militarismen varit huvudfienden. Då slog det om. (Läs vad jag skrivit om Saar.)

    Vad Kanger bör inse är att vi förr med rätta kunde varna för att Förenta staterna sökte utvidga sin sfär. I normalkolonialistisk mening. Men nu är dess mål att upplösa och destabilisera; att skapa “failed states”. I Irak och Libyen och Afghanistan och Jugoslavien har de lyckats. (Den mer eller mindre organiserade “vänstern” socialdemokratisk eller “kommunistisk” är nu i Europa lika oförmögen som 1914).

    Vad jag påpekar är att Ryssland nu när Förenta staterna (med sitt lydiga EU och sitt NATO) nått fram till att skära i kvicken (tänk på det när Du klipper naglarna nästa gång) har att välja mellan att söka tvinga USA och EU att dra sig tillbaka genom att på allvar visa att ett steg till betyder ett europeiskt krig – kanske upp till andra världskrigsforemat – eller samma undergång som Frankrike 1940.

    Det jag skriver är mycket otäckt men den som tänker efter och ser till realiteterna vet att det är sant.

    Thomas Kanger: Jan Myrdal, att motivera ett resonemang med att ett delar sig i två är att undvika huvudfrågan. Ett delar sig alltid i två, det är lika självklart som att solen går upp varje morgon och inget argument. I stora folkliga omvälvningar är många krafter igång och utgången osäker. Myrdal skriver nu att “av Solidaritet blev när det slog om CIA:s hemliga tortyrläger i Polen”. Som om det vore slutsumman av Solidaritet!

    En sådan häpnadsväckande subtraktion bekräftar väl bara vad jag skrev, folket syns inte från satelliten. I själva verket är det “sammanhang” som Myrdal vill se Putins aggression mot Ukraina inget annat än imperialismens egen inneboende logik, där stormakternas intressesfärer dras upp med pennstreck och sedan bevakas med våld.

    Men folk tenderar till att ha en egen vilja mot sådan politik och sätter sig på tvären.

  5. Bo Persson, Piteå
    2014-04-07 kl. 16:55

    Ett ”Bojkotta EU-valet. Nej till krig mot Ryssland”-flygblad föreslog jag häromdagen på en annan tråd här på Knuts blogg.

    Idén om en bojkott läste jag först i FiB/K i en Skriftställning av JM. Sedan hade Stefan Lindgren något om den på Nyhetsbanken. Och ursprungligen kom idén från Frankrike. Allt om jag minns rätt. Och är det kanske nu dags att göra slag i saken? JM och Stefan sätter ihop ett flygblad.

  6. Mathias Cederholm
    2014-04-07 kl. 17:07

    Jag tror nog EU m.fl redan stöder Kievregeringen i en utrensning av de mest “besvärliga elementen” för att få bättre stöd för sitt Ukrainaprojekt. Kvarstår sedan de nyliberala reformerna som den nya icke-valda regeringen håller på att trumfa igenom (man har stolt utlovat “den grekiska vägen”) med EU och IMF. Ekonomin närmar sig nu ett svart hål. Att man dessutom redan trätt in under Nato-paraply (övningar pågår på ukrainsk mark och nya avtalet utlovar fortsatt integration), att oligarkerna gjort strömhopp till västsidan och utlovats att slippa alla kostnader i samband med “reformerna” (bara några få Putinlojala kvar som nu elimineras) gör inte situationen lättare.

    Inte konstigt att en del tycker att Ryssland står för en motkraft i den här situationen. Putin har t.ex stöd från resten av BRICS. Men i Washington jublar man framför allt över att banden EU-Ryssland är allvarligt skadade för en tid framåt, som varit en huvudstrategi för geopolitiker som Kissinger, Brzezinski och deras efterföljare.

    Allvarligast just nu är nog risken för inbördeskrig i Ukraina, och då kan i och för sig vad som helst hända, the Saker brukar fånga läget i Ukraina väl, och han är inte optimistisk.

  7. Bo Persson, Piteå
    2014-04-07 kl. 18:27

    Kalle G!
    Är vi överens om att ryssarna nu utmanar det senaste kvartsseklets amerikanska världsordning. Om vi är det så finns det ju bara två alternativ. Antingen tycker vi satt det är bra. Eller så tycker vi det är dåligt. Antingen är vi för Putin. Eller så är vi för Obama. Och du är tydligen är för Obama. Men varför är det så intressant hur du kommit fram till det?

    Det avgörande är väl det politiska ställningstagandet. Inte hur man resonerar

  8. Kalle Gustavsson
    2014-04-07 kl. 20:48

    Självklart är jag som antiimperialist motståndare till USAs inblandning i andra staters inre angelägenheter. Men anser också att Sverige ska försvara folkrätten och FN-stadgan. Och påtala brott mot folkrätten oavsett vem som är brottsling. Ligger i de flesta staters intresse, speciellt små länders som Sverige.

  9. Bo Persson, Piteå
    2014-04-07 kl. 22:33

    Kalle G!
    Men här handlar det ju om vi skall leva kvar i den unipolära värld, som vi nu haft ett kvartssekel. Eller om världen på nytt skall bli bipolär/multipolär. Jag föredrar det senare. Bättre med två tyranner som konkurrerar med varandra, än en som inte har någon konkurrens.

    Om du som det nu verkar inte har någon uppfattning i denna sak, så borde du inte ha gett dig in i den här diskussionen. För nu när du gjort det hamnar du med din agenda i knäet på de unipolära vare sig du vill det eller inte. Bildt skulle ha slutit dig i sin famn om han hade hört vad du sagt.

  10. Bo Persson, Piteå
    2014-04-08 kl. 9:48

    Om man ser de senaste femton åren i ljuset av kampen mellan de unipolära krafterna och de bipolära/multipolära, hur blir det då?

    Vi börjar med Serbien. Vid millennieskiftet krigade där de unipolära i eget namn och i de mänskliga rättigheternas.

    I Afghanistan krigade de unipolära i ett inledande skede i eget namn och i självförsvarsrättens och kunde sedan fortsätta att kriga i FN:s/folkrättens namn. Ett krig som idag är inne på sitt fjortonde år.

    I Irak upprepades samma sak. Först ett inledande krig i eget namn och så ett fortsättningskrig i mer än ett halvt decennium i FN:s/folkrättens namn.

    I Libyen häromåret kunde de unipolära kriga i FN:s/folkrättens namn från början.

    I kriget i Syrien är det idag oavgjort mellan de unipolära krafterna och de multipolära. Och i Ukraina är det just nu också oavgjort. Men folkrätten är här än en gång de unipoläras främsta slagträ i informationskriget.

    Inget särskilt snyggt 15-årsbokslut för folkrätten alltså. Tycker i alla fall jag.

  11. Knut Lindelöf
    2014-04-08 kl. 15:59

    1418 besök klockan 22 idag.

  12. Patrik Fridén
    2014-04-08 kl. 16:53

    Betraktar man sig som antiimperialist, vilket jag själv gör, då tar man inte parti för varken NATO eller Ryssland, man tar parti för de ukrainska nationalisterna som kämpar för ett självständigt Ukraina. I nuläget representerar de den tredje position som nu blivit en realitet men håller på att få en dolkstöt i ryggen av de nyliberala elementen i Maidan.

    Vill man ha en verkligt multipolär och inte unipolär eller bipolär värld stödjer man nationalistiska uppror var helst de dyker upp. Beklagligt att inte också Greklands och Ungerns nationalister insett detta än.

  13. 2014-04-09 kl. 8:29

    Måste erkänna att jag sympatiserar med Thomas Kangers synpunkter. Även jag minns vårt stöd till Solidaritet och Charta 77 och vår upprördhet över tillståndet i “realsocialismens” totalitära stater i Östeuropa. Jag minns också hur jag gång på gång förundrade mig över många vänstermänniskors totala ointresse för masslakten på muslimer i Srebrenica. Men så blir det uppenbart när man betraktar världen ur satellitperspektiv. De enskilda människorna försvinner ur sikte och kvar blir bara kampen för den rätta linjen och den egna teoretiska analysen, och om verkligheten då strider mot kartan är det aldrig kartan det är fel på …

  14. Mats Larsson
    2014-04-09 kl. 11:25

    Jan Myrdal har sent omsider yttrat sig i Ukrainafrågan: “Konflikten om Ukraina måste ses i sitt sammanhang” (TfFR 140320) och i denna blogg.

    I den första artikeln (“Konflikten om Ukraina…”) omnämns Ukraina endast i en bisats, och prepositionsvalet framför “Ukraina” är symptomatiskt. I slutet av artikeln förutspås en förtidig och plågsam död för Myrdals barn, barnbarn och
    barnbarnsbarns, och skulden till detta är den kollektiva vänsterdumheten. Jag vill minnas att Eva Myrdal redan vid åtta års ålder förutspåddes en liknande död och av liknande skäl (storkrig) innan sin tjugoårsdag.

    Med ledning av hennes födelseår enligt Wikipedia bör förutsägelsen gjorts i “Samtida”, alltså för 50 år sedan. Myrdal hade fel den gången.

    Mats Parner skriver så här om Jan Myrdals 1970- och 80-tal (“Jan Myrdal – en kritisk betraktelse”): “Jan Myrdal lever inte alltid i nuet. För tillfället är det 1952 som gäller, men under den senare hälften av 1970-talet och långt in på 80-talet dvaldes vi i slagskuggan av åren 1937-38. I mängder av skriftställningar för cirka trettio år sedan skrev JM om det tredje världskrig som enligt hans mening var näst intill oundvikligt. Kärnvapnen och de atombärande raketerna ”vilar stridsberedda i sina betongvalv”, antecknade han 1975 och spydde galla över de statsmän och politiker som med avsikt höll sina europeiska undersåtar ”i okunnighet” om vad militärstaberna planlade. Ett nytt och denna gång ”än större, än långvarigare och än blodigare” krig var det som ytterst lekte de styrande i hågen. ”Den som inte tror mig”, hette det fortsättningsvis, kan lämpligen resa runt nere på kontinenten, ”titta på uppmarschen och besöka de kommande slagfälten.”

    Nåväl, även denna gång hade Myrdal fel. Något storkrig blev det aldrig.

    Även i den rubricerade gästbloggen figurerar Ukraina bara i förbigående och jag håller med Thomas Kangers (och Margareta Zetterströms) uppfattning om Myrdals satellitperspektiv.

    Vilken skillnad mot “Turkmenistan”-boken, en av Myrdals bästa. Där slutar inte resonemanget efter ett par rader (se ovan vad Myrdal skriver om Solidaritet, t ex), utan han diskuterar ingående Sovjetunionens 1930-tal. Hans uppfattning utvecklas genom samtal med människor som faktiskt var med. Boken blev också vattendelaren i vänsterns syn på Sovjetunionen; Myrdal byter ju t o m ståndpunkt i en och samma bok.

    Framtiden får visa om Myrdal har rätt denna gång. I vilket fall som helst motsäger Myrdals uppfattningar under de senaste 50 åren de som Bo Persson hävdar, om jag uppfattat dem båda korrekt.

  15. Martin Kullberg
    2014-04-09 kl. 14:19

    Ganska typiskt för en fascistisk stat att betrakta alla dissidenter som landsförrädare.

    I Lugansk rullar i skrivande stund stridsvagnar in i staden, för att stoppa demonstranter som kräver ett referendum. Stridsvagnar för att stoppa ett referendum?! Den fascistiska staten vet att den kommer förlora ett sådant, därför reser nu den fascistiska staten vapen emot det egna folket.

    Var är Carl Bildts oro för att regimen skall använda våld nu?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.