JAN MYRDALS STORA SVAGHET – POLEMIKEN

Att få hjälp av Jan Myrdal i en polemisk debatt kan vara lite farligt, skriver Anders Persson utifrån egna erfarenheter. Den ryska texten betyder “björntjänst”.

Efter min korta kommentar 28 april “att Jan Myrdal, och alla som genom åren beundrat Jan Myrdal som författare, skall vara tacksamma att DN inte tog in hans svar” har det utbrutit en debatt, som efter en paus i början av maj verkar ha skjutit fart igen. Låt mig därför klargöra min inställning till Jan Myrdals författarskap.

Som skönlitterär författare är han enastående (jag har också sagt det åt honom), men som polemiker och journalist har han brister (det har jag inte vågat säga till honom).

De många som under åren kritiserat JM och tagit avstånd från honom har gjort det för hans åsikter. Utan att jag håller med honom om allt så anser jag att just hans åsikter “emot strömmen” i över 50 år varit en stor tillgång i den politiska och intellektuella debatten. Den hade dock varit ännu större om han kunnat skriva så att folk begriper.

På FiB/K:s reportagekonferens i Uppsala 1979 var det en tjej som gav mig en lite tvetydig komplimang: “Anders, det som är så bra med dig är att du tycker som Jan Myrdal, men skriver så att man kan förstå.”

Polemik om Finland – för finländare
Hösten 1979 publicerades min bok om Finland och vinterkriget, Finlands sak var svår. Den fick överlag positiva, om än ibland kritiska eller ifrågasättande recensioner. Men det hör ju till saken.

Den 5 januari 1980 recenserades boken av Sven Willner, kulturchef på finlandssvenska Västra Nyland, en tidning med utgivningsort i Ekenäs i västra Nyland, mellan Helsingfors och Åbo. Willner räknades till en av de ledande kulturpersonligheterna med en vänsterliberal och pacifistisk inställning.

En tredjedel in i recensionen drar Willner in Jan Myrdal och hans bok Sidenvägen när han skriver att Anders Persson “går dock inte lika långt som Jan Myrdal, som i Sidenvägen med instämmande återger ett kinesiskt uttalande om att Karl XII:s östpolitik i och för sig var riktig, om den också var slarvigt genomförd och slutade illa”.

Jag svarade på Willners recension 30 januari 1980 och bemötte en del av hans påståenden, dock inte det om Jan Myrdal, Sidenvägen och Karl XII. Willner svarade i samma tidningsutgåva – vi förde alltså ett resonemang utan att vara ense eller bli ense.

Kopia till Jan Myrdal
Jag hade dock tagit en kopia på recensionen och skickat Jan Myrdal där passagen om honom och hans bok var markerade. Men det ångrade jag snart ty jag kom att känna mig som den lilla pojken som får “hjälp” av björnen för att bli av med en irriterande fluga.

Nedan återger jag, av tekniska läsbarhetsskäl, bara övre vänstra halvan av Jan Myrdals replik ur Västra Nyland 20 mars 1980 (klickar ni på bilden får ni hela). Man behöver dock inte se hela texten för att känna igen Jan Myrdals polemiska svaghet: han fäster inte mycket avseende vid för vilka han skriver.

Myrdals poäng är att synen på Karl XII inte var enbart “kinesisk” utan faktiskt vad Karl Marx ansett en gång i tiden. Detta förtjänade att påpekas – men det måste också begripas av mottagarna.

I vilket sammanhang skulle tillrättaläggandet komma in? 1980 var fortfarande den sovjetiska supermakter på offensiven. Min bok om Finland hade skrivits för att bemöta en del åsikter från den sovjetvänliga intelligentsian i Sverige, men också Finland. Med Jan Myrdal, FiB/K och andra organisationer och personer ingick jag i en löst sammanhållen “enhetsfront” med denna målsättning.

Men nu var de blivande läsarna av Jan Myrdals tillrättaläggande inte svenska marxist-leninister, vänsterradikala eller ens moderata intellektuella, utan finlandssvenska lantbrukare, fiskare, skollärare m fl i Ekenäs (Tammisaari) med omnejd. Jan Myrdal verkade inte ha ägnat en sekund åt att fundera över hur hans invändning skulle kännas relevant för dessa människor.

Jan Myrdals inlägg i “Västra Nyland” 20 mars 1980. Hela artikeln finns i Skriftställning XII Dussinet fullt sidorna 140–44. (Klicka för större bild)

Nä, han körde på i de vanliga hjulspåren:

Texten hade passat bra som brev till mig och andra specialintresserade, möjligen i Clarté. Men publicerad i Västra Nyland, på vad sätt stärkte inlägget enhetsfronten mot supermakterna, i synnerhet Sovjetunionen? Afghanistan hade just invaderats vilket i Finland märktes som en mer “hukande” inställning.

Redaktionell reservation
Myrdal är inte främmande för att vara taktiskt. Han är inte heller främmande för att “spela med truten”, d v s anpassa sitt språk för att få igenom sin vilja. Men här handlar det inte om att övertyga amerikanska passmyndigheter utan att få medlemmar ur den finlandssvenska småborgerligheten att omfatta nya insikter.

Sven Willner måste ha tänkt i samma banor för han vidhänger en redaktionell reservation eller förklaring till läsekretsen varför han alls tagit in texten.

Sven Willners redaktionella reservation. Han själv kör lite i “myrdalska” hjulspår genom att utgå från att hans läsare känner till de nationalkonservativa svenskarna Harald Hjärne (1848-1922) och Rudolf Kjellén (1864-1922)

Jag gjorde nu ett försök att rädda debatten genom att bryta ut en bit ur Myrdals text och utveckla den på ett dagsaktuellt sätt som kunde förstås av finlandssvenska intellektuella: den sovjetvänliga historieomskrivningen.

Större delen av mitt inlägg är kritik av den finländske historieprofessorn Matti Klinge som i olika böcker givit en, i mitt tycke, förskönande bild av den ryska tiden i Finland 1809–1917. Jag hade utsett honom till “huvudfiende” också i en recension av en av hans böcker i FiB/K om jag minns rätt.

Samme Matti Klinge skulle senare, 1985, när han förordade att min bok om 1808 skulle publiceras både på svenska och finska, och därmed bröt igenom olika bokförlags reserverade hållningar, leende påminna mig om mina kritiska ord!

Men det lönar sig alltid att sätta innehållet i det Myrdal skriver i sin icke-skönlitterärara produktion före det formmässiga – om man har intresse och uthållighet. Låt mig ta ett utdrag från ett utskick förra sommaren om seminariet:

“Jag har skrivit inom många genrer: politik, jagböcker, resor, teknik, litteratur som Retif de la Bretonne, Diderot, Balzac, Simenon, Sartre, Dickens, Strindberg och andra. Ofta, särskilt om Balzac och Strindberg, mycket kontroversiellt. Om bilder och bildsyn ha jag diskuterat på annat sätt än det gängse. När och varför blev det romanska elvahundratalet synligt? Varför är den onde Forain god?”

Få vet vem Forain är eller var. Jag hade ingen aning. Men tar man reda på det hittar man en intressant konstnär.

Kunden, en mästerlig blyerts, akvarell och gouache av Jean-Louis Forain från 1878. (Bild: Wikipedia)

Så det lönar sig alltid att ta Jan Myrdal på allvar. Men varför kan han inte skriva begripligt? T ex kunde han inte lägga till ett par ord och skriva “Varför kallades den franske satirtecknaren Jean Louis Forain för ‘ond’ när han egentligen var ‘god'”? Varför få intressanta kunskaper att stanna hos ett litet intellektuellt skikt?

  2 kommentarer for “JAN MYRDALS STORA SVAGHET – POLEMIKEN

  1. Jan Arvid Götesson
    2019-05-21 kl. 14:35

    Nä, detta håller jag inte med om. Det enda meningsfulla skrivsättet är att skriva för de läsare som vill växa med texten. De läsarna kan vara finlandssvenska lantbrukare, fiskare och skollärare i Ekenäs, och i synnerhet deras tonåriga söner och döttrar som kanske läser sina första riktiga texter i Västra Nyland.

    Man kan inte förenkla och lägga till så att den som inte vill läsa börjar läsa. Vill man inte själv ta reda på vem Jean Louis Forain var hjälper inte tillägg som ”den franske satirtecknaren” stör läsningen eftersom de försämrar texten. Dessutom finns nu alla grundfakta på världsvida väven ett klick bort.

    Jag föddes på 60-talet och började alltså läsa på allvar på 70-talet. Det skulle väl inte varit bättre för mig om redaktörer flyttat om kapitel i mina Sven Fagerberg-böcker så de komme i rätt kronologisk ordning, eller lagt in förklarande tillägg i de JM-texter som jag stötte på i dagstidningar. Snarare gör väl JMs skrivsätt att läsaren känner sig tagen på allvar.

  2. Jan Arvid Götesson
    2019-05-22 kl. 3:57

    Jag skrev slarvigt och dåligt. ”Det enda meningsfulla skrivsättet” var fånigt kategoriskt. Jan Myrdals sätt att skriva har en funktion, men hans sätt att närma sig den intellektuelles skrivuppdrag är blott ett bland flera, som till exempel Anders Perssons.

    Men slutklämmen står jag för. Det citerade JM-stycket är det slags tilltal som väckte min tonåringsvilja att gå vidare bland böckerna. Läsaren måste själv vilja gå vidare och förstå vad som menas med att det ”romanska elvahundratalet [blev] synligt”; förklarande tillägg skulle störa.

    Lena Andersson sade nyligen att JM-vändningar som ”Nu när Gun snart är tio år död” verkar i läsaren. Men visst, dem de där språkligt formats av halvspråkiga lärare och mediehjon vore det tydligare att skriva ”Nu när Gun snart har varit död i tio år”.

    Anders P hänvisade till mitt inlägg på en annan lindelof-sida, så jag skrev en kommentar där.

    Eftersom samtalet förs på två sidor kan jag lika gärna skriva även här. Det är bra att AP inte skriver, som många andra, att ”JM är en stor romanförfattare men har dåliga åsikter”; AP skriver i stället att JMs åsikter ”emot strömmen” varit en tillgång: en tillgång vars värde minskats av att JM inte skriver så att folk begriper.

    För mig som ung läsare framstod JMs skrivsätt som klart och minnesvärt, eller, därest förståelse icke genast erhölles, som manande till mer läsning och eftertanke. JMs refuserade DN-genmäle förefaller mig vara klart och välskrivet. AP ”framhärdar i” att stilen var undermålig, och, i APs allmänna kommentar om JMs polemik, att JM ofta skriver obegripligt, enär han inte skriver för dem som kan antas läsa en viss text. Därmed får vi väl låta saken bero, och i stället läsa APs begripliga och läsvärda texter.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.