Till de böcker som betytt mycket för min politiska och intellektuella utveckling hör Jan Sandegrens bok om Arbetarklassen och de förtryckta folken från 1974. Det var en tid då jag befann mig i ständig rörelse, personligt, vetenskapligt och politiskt.
Sandegrens bok skulle bli mig en ovärderlig följeslagare när jag började skriva för Gnistan 1976 och böcker på Ordfront 1978. Utan den hade kanske min Österrike mellan Hitler och Mussolini aldrig blivit av.
När nu nationalitetsfrågan blivit aktuell igen har jag börjat läsa om den och funnit den lika värdefull idag som 1974, ja kanske ännu mera värdefull. Ty det som då verkade handla om förhållandena i avlägsna länder utspelar sig idag i våra förorter och på gatorna.
Boken, det ska ärligt sägas, är ingen lättsam bladvändare. Den är en historisk översikt av den nationella och koloniala frågan inom den internationella arbetarrörelsen från mitten av 1800-talet, till Kominterns folkfrontspolitik strax före andra världskriget. Efter en inledning om Marx och Engels och den nationella och koloniala frågan fortsätter boken med en genomgång fram till första världskriget och 2:a Internationalens svek 1914. Ett relativt kort kapitel, men i mitt tycke det mest centrala, är genomgången av kommunisternas syn på den nationella och koloniala frågan 1905–35.
Men pricken över i-et är Sandegrens alla egna bidrag i texten. Dessa har han ofta, kanske av missriktad blygsamhet, placerat i omfattande fotnötter, men det gör dem inte mindre läsvärda. Jag kommer nu att ta mig friheten att klippa bitar ur Sandegrens bok, bitar som jag tror är relevanta idag.
Nationens uppkomst (s.124)
Nationer har inte alltid existerat och det finns ingenting som säger att de kommer att finnas i all evighet. Deras uppkomst är resultatet av en långvarig historisk process och har inte skett på samma gång överallt på jorden. Varje nations uppkomst är betingad av en viss utvecklingsgrad på teknikens, kommunikationernas, handelns och kulturlivets områden; därför utbildades nationer först i de delar av världen som, på grund av en mängd samverkande orsaker var mest avancerade i dessa avseenden.
Jag skulle i detta sammanhang vilja peka på Slovakien. Det tillhörde fram till 1918 Ungern då det slogs samman med Böhmen-Mähren till Tjeckoslovakien. Landet var mycket underutvecklat jämfört med de tjeckiska delarna och det hedrar tjeckerna att de gjorde stora ansträngningar att modernisera landet. Baktanken var att detta skulle göra slovakerna till goda tjeckoslovakiska medborgare. I verkligheten blev det tvärtom: ju mer landet utvecklades ”på teknikens, kommunikationernas, handelns och kulturlivets områden” desto mer utvecklades den slovakiska nationalkänslan tills en skilsmässa blev oundviklig 1992.
Arbetarrörelsens uppgift (s. 121-23)
Samma utveckling kunde man se i Tsar-Ryssland i början på 1900-talet. Parallellt med en betydelsefull omvandling i landets ekonomiska liv, differentiering på landsbygden, städernas tillväxt, handelns och kommunikationernas utveckling kom att påskynda nationaliteternas ekonomiska konsolideringsprocess. I detta läge kämpade de ryska marxisterna med problemet hur man skulle slå vakt om klassolidariteten. ”I vår tid är det endast proletariatet som står för verklig nationell frihet och enhet mellan alla nationers arbetare.” Detta skrev Lenin 1913, samma år som han gav Josef Stalin i uppdrag att skriva sin bok om Marxismen och den nationella frågan. Ty lösningen bestod inte i att sopa den nationella frågan under mattan utan att förstå den.
Austromarxisternas program
I min artikel om vem som är tysk eller österrikare var det inte plats att gå in på de österrikiska socialdemokraternas (med kommunisternas rivaliserande) politik i nationalitetsfrågan. Sandegren ger i en fotnot (på 1 ½ sida!) en utmärkt sammanfattning (s. 131-32).
Den österrikiska socialdemokratin företrädde en ideologi om den ”kulturnationella” autonomin. Denna stadfästes redan 1899 vid en partikongress i Brünn. Utgångspunkten var den mångnationella statens integritet, dess oupplöslighet. Kulturautonomin stod därför i motsättning till självbestämmanderätten.
”Kulturell autonomi”
Kulturautonomin innefattade i korthet följande: Den autonomi som tillerkändes nationerna var inte territoriell och politisk, utan individuell och ”kulturell”.
Tillämpat på den österrikiska delen av den habsburgska dubbelmonarkin (Österrike-Ungern) innebar detta att t ex Böhmen-Mähren och Polen, vilka i huvudsak var bebodda av tjecker och polacker inte skulle tillerkännas autonomi. Denna skulle istället tillerkännas tjeckerna och polackerna som individer, oavsett i vilken del av Österrike de bodde.
I organisatoriskt avseende innebar detta att befolkningen skulle uppdelas enligt nationalitet på grundval av ”fri” individuell nationalitetsdeklaration som myndig medborgare. Alla som deklarerat viss nationalitetstillhörighet, t ex tysk-österrikare, skulle så registreras och ”konstitueras” som ett alla klassers ”nationella förbund” och välja ”sitt” nationalråd. Detta skulle inte syssla med ”politik”, utan endast med ”kulturella” frågor. De ”politiska” frågorna skulle koncentreras i det allmänna österrikiska parlamentet (riksrådet).
Splittring
Den kulturnationella autonomins idéer beredde inte bara mark för nationaliteternas isolering från varandra i allmänhet, utan också för den ursprungligen enhetliga, österrikiska arbetarrörelsens uppdelning efter nationella linjer. Efter 1899 blev splittringen allt starkare vilket till slut ledde till att partiet föll sönder i sex nationella partier, av vilka det tjeckiska inte ville ha något att göra med det tysk-österrikiska. I kommunala val kunde det ibland förekomma att arbetare av en nationalitet gick tillsammans med ”sin” borgerlighet mot arbetare av annan nationalitet.
Även fackföreningarna splittrades i ”kulturnationella” fraktioner. På en och samma arbetsplats kunde t ex tysk-österrikiska och tjeckiska arbetare vara organiserade i olika fackföreningar. Inte så sällan kunde det gå så långt att t ex tjeckiska arbetare bröt strejker som de tysk-österrikiska arbetarna initierat och vice versa.
Självbestämmanderätt (s. 133-34)
Sedan ungrarnas försök att 1849 göra revolution och skapa en självständig nationell stat slagits ner av tsarryska trupper, insåg minoriteterna att en självständighet skulle göra dem mer sårbara mot yttre rovgiriga och starka stormakter. På så sätt uppstod det egenartade läget att ungrarna, och sedermera även tjeckerna, alls inte strävade efter att skilja sig från det Habsburgska riket utan att bevara dess enhet just till förmån för den nationella oavhängigheten.
Min kommentar: detsamma kan sägas om Schweiz där de nationella grupperna inser att de har större fördelar att hålla ihop än att ge sig ut på egen hand. Det som höll tillbaka den norska självständighetsrörelsen från att bryta sig loss från Sverige var rädslan, troligen omotiverad, för Tsarryssland.
Men som Sandgren skriver – återigen i en fotnot – när trycket på de ungerska och tjeckoslovakiska nationerna från den ”rovgirigare och starkare” tsarryska despotin upphörde i och med oktoberrevolutionen 1917, bortföll detta hinder för avskiljande från den österrikiska staten.
Fallet Norge-Sverige (140-41)
Unionsupplösningen 1905 spelade en stor roll i den kommunistiska rörelsens förståelse av nationalitetsfrågan. Sandegren återger Lenins klassiska ord att ”en svensk arbetare kunde förbli socialist, även om han rådde norrmännen att rösta mot avskiljandet, men han skulle svika sin plikt om han förvägrade norrmännen denna rätt”. Den norske arbetaren behövde inte alls stödja ett avskiljande, men det som dömde honom som ”ärkereaktionär” var om han ville förvägra sitt eget folk rätten av bestämma.
Om unionsupplösningen 1905 kan skrivas mycket. Låt mig bara citera Sandegren som påminner om att Hjalmar Branting så sent som i februari 1905 talade för en ”verklig union” för att kunna stå emot ”den ryska faran”, detta i ett läge då revolution redan rasade i Ryssland. En rad svenska socialdemokrater polemiserade emot Branting. Kata Dahlström sade att Norge har ”rätt till individuellt liv som nation och vi har ingen rätt att hindra det. Låt unionen gå. Bron mellan arbetarna i de båda länderna kan ändå inte brista.”
Värdefull skrift
Detta var bara några nerslag i en över 300-sidig bok som är en veritabel guldgruva för alla som vill orientera sig om hur den radikala, och mindre radikala, arbetarrörelsen diskuterade nationalitetsfrågan före andra världskriget. Boken finns här och där på antikvariat, och på biblioteken förstås, om än i deras ”magasin”. Så vore det inte aktuellt med en nyutgåva?
…
PS:
När Jan Sandegren 1971-73 skrev på sin bok jobbade han som notarie vid Stockholms tingsrätt. 1973, i samband med en demonstration mot Vietnamkriget, inträffade en händelse som kom att påverka resten av hans yrkesliv.
– Jag var demonstrationsvakt när jag stötte på några väldigt provocerande typer längst fram på trottoaren. Det slutade med att de slängde in mig i en bil. Nu är det slut, tänkte jag. Men det visade sig att de var civilpoliser. Det hade jag ingen aning om. Jag fördes till arresten precis bredvid tingsätten, min arbetsplats.
Jan Sandegren dömdes till böter för missfirmelse mot tjänsteman och våldsamt motstånd. Trots att han var oskyldig blev han svartlistad. När han började söka jobb så fick han inget. Han flyttade tillbaka till barndomsstaden Eskilstuna. Samma sak där: Tingsrätten, Åklagarmyndigheten, kommunen, alla hänvisade de till att lediga jobb tillsatts efter ”intern rekrytering”. Så småningom förstod han att det berodde på den där domen.”Berufsverbot” (yrkesförbud) som det talades mycket om på 70-talet, var inte bara ett tyskt fenomen:
– Men jag beklagar mig inte över det där. Den som sig i leken ger, den får leken tåla.
Jan gick till AMU och skolade om mig till snickare. Efter några år som snickare (”en stor upplevelse”) fick han dock ett juristjobb – på ”Allmänna Advokatbyrån i Eskilstuna”.
Men han hade fler strängar på sin lyra. För att få utlopp för sina konstnärliga talanger slog han sig på en karriär som konstnär parallellt med det juridiska. En höjdpunkt var en utställning 2008 med åtta verk inköpta av stadens konstmuseum – samt intervjuad i den glansigt flotta juristtidningen Legally Yours. Hela nr 4-2008 kan nerladdas här. Intervjun med Sandegren på sidorna 78–82.
