Jesus Kristus, Robin Hood och andra populister

Populist, javisst!

År 1950 fanns bara cirka 300.000 muslimer i hela Europa. På grund av krig och flyktingkatastrofer har antalet vuxit till 20 miljoner i dag. Det är trots allt en försvinnande liten andel – ungefär 2,7 procent – av den europeiska totalbefolkningen på 730 miljoner. Kan det ändå förhålla sig så, som ganska många trosvisst påstår, att muslimerna kommer att vara i majoritet redan år 2030?

Nej, det kan det inte. I dagsläget föder muslimska kvinnor i Europa visserligen 2,20 barn i genomsnitt mot sina europeiska medsystrars 1,60 (att jämföra med anmärkningsvärt höga 1,90 barn per kvinna i Sverige). Om inte dessa siffror ändras drastiskt till följd av klimat- och miljökollapser och än flera krig, så dröjer det ända till 2050, innan muslimerna utgör 10 procent av Europas hela befolkning. Till saken hör, dessutom, att blott ett mindre fåtal av dessa 10 procent kommer att vara blodtörstiga islamister och hängivna sharia-förespråkare.

Det myckna talat om muslimers otyglade barnafödande och om ett hotfullt framtida Eurabia är goda exempel på högerpopulistiska (van-)föreställningar.

”Vad menar du egentligen med POPULISM?” undrar genast anhängarna av terminologisk ordning och reda. Det är en berättigad fråga. Begreppet har anor i det gamla Rom, där man skilde mellan två olika typer av politiker – s k Optimater och Populares – som backades upp av de välsituerade respektive de mindre bemedlade i samhället. På 1800-talet fanns starka populistiska partifraktioner både i USA och i Ryssland (Narodnikerna), men termen har förblivit vag i konturerna och är notoriskt oklar. Till bilden hör dock att alla populister menar sig representera det med sunt bondförnuft utrustade ”folket” mot de samvetslösa ”eliterna” – men när folket och eliterna närmare ska preciseras, så går åsikterna brett isär. Eliten kan vara det nyliberala ekonomiska frälset, men också ”kulturmarxisterna” på Aftonbladet eller PK-murvlarna i Värmlands Folkblad.

Meningarna skiljer sig åt. Men att plädera för enkla lösningar på komplexa samhällsproblem brukar, i de flesta sammanhang, klassas som ett typiskt populistiskt drag.

I debattboken Populistiska Manifestet (Natur och Kultur 2018) offentliggör Åsa Linderborg och Göran Greider på drygt 300 sidor hela 151 längre eller, oftast, kortare teser för att så långt möjligt analysera och ringa in den svårfångade och motsträviga populismen.

Det är en frejdig och optimistisk studie, rik på uppslag och skriven med ett självförtroende som måste klassas som beundransvärt med tanke på den oroande tid i vilken vi lever. Jag läste alltihop från perm till krita med oförminskad entusiasm. Författarna skiljer noga mellan höger- och vänsterpopulism och konstaterar att den förra är reaktionär och värderingsmässigt anti-liberal – Donald Trump, Vladimir V. Putin, Bolsonaro, Viktor Orbán, Marine Le Pen, blågula Sverigedemokrater, nynorska framstegsivrare, danska folkpartister, osanna sannfinländare o s v i all evighet – alltmedan betydande mått av gedigen vänsterpopulism påstås vara ett nödvändigt, men inte tillräckligt, villkor för samhälleliga förändringar av det upplyftande slaget. Men vad Greider och Linderborg avser med vänsterpopulism blir dessvärre aldrig riktigt klarlagt.

De exemplifierar med tongivande klasstänkare som Jeremy Corbyn, Bernie Sanders, Håkan Juholt och den unga svenska socialdemokratin under den heroiska pionjärtiden vid förrförra sekelskiftet, och de reserverar plats på avbytarbänken för Jesus av Nasaret och Robin Hood från Sherwood-skogen. Inget ont om någon av dessa – tvärtom – men intrycket av godtycke är inte helt lätt att värja sig för. Vidare får läsaren besked om att all vänsterpopulism är tvåfaldig (binär). Den utgår alltid nerifrån botten och bildar sedan front uppåt. Högerpopulismen är däremot såväl enfaldig som trefaldig på en och samma gång: den säger sig (1) lita till folket men riktar sina attacker mot både (2) en förment elit och mot (3) en utomstående grupp – muslimer, romer, utlänningar, homosexuella, Pride-aktivister etc.

Det är ”den marknadsliberala hegemonin” på nationell och global nivå som har fått ojämlikheten och klimatförändringarna ”att skena” heter det med en karakteristisk formulering på sid. 64. Jag är starkt benägen att instämma. Den accelererande ojämlikheten och de hotfulla klimat-fluktuationerna är vår tids kanske mest brännande frågor.

Sverige är det OECD-land i vilket klassklyftorna i både absoluta och relativa tal ökar snabbast. År 1980 tjänade de verkställande direktörerna i vårt lands femtio största företag 4,9 gånger så mycket som en ’vanlig’ industriarbetare. I den senaste mätningen, 2016, var direktörslönerna hela 18,7 gånger större än arbetarlönerna och i de allra översta skikten 54 gånger högre. I USA är motsvarande differenser än mer flagranta. Högerpopulismens framryckningar – här i form av Sverigedemokraterna och president Trump – är delvis en följd av dessa fullkomligt oacceptabla klasskillnader. Om dessa bisarra skillnader permanentas eller rentav tillåts växa ytterligare, så kommer målsättningarna på en 1,5- eller 2-gradig temperaturhöjning under innevarande sekel aldrig bli annat än fromma förhoppningar. Klimatet OCH jämlikheten är två sidor av samma mynt.

Det slår mig att Greiders och Linderborgs opus inte bara är en handbok om populism. I minst lika hög grad är det en stridsskrift riktad mot den förhärskande nyliberalismen och individualismen.

Med författarnas egna ord ska man uppfatta deras frimodiga text som ”ett vingslag genom nutiden”. Just så vill de bli lästa, och precis så har jag försökt läsa dem.

  6 kommentarer for “Jesus Kristus, Robin Hood och andra populister

  1. Torgny Forsberg
    2018-12-23 kl. 10:21

    Intressant artikel om populism. Men nu blir det svårt att kategorisera Gula Västarna i Frankrike, hur ser vi på dem? Är det höger eller vänster? En artikel på Counterpunch av Paul Street ”Two Populisms, Not One”.

  2. Bo Persson
    2018-12-23 kl. 14:52

    Torgny F!
    Jag skulle vilja rekommendera en annan läsning. Nämligen den bok av Costas Lapavitsas som Staffan Dahllöf uppmärksammade här på bloggen den 3/12 och som Mikael Nyberg skrev om på Aftonbladet Kultur den 11/12.

    Kort sammanfattning: EU mal sönder de traditionella höger- och vänsterpartierna. Eller om man så vill: gör om dem till byråkratier i EU-teknokratin. Och utan en avveckling av EU eller ett utträde så kan denna traditionella höger/vänster-motsättning inte återskapas.

  3. 2018-12-23 kl. 18:43

    En annan intressant text på samma tema som försöker att brygga över höger och vänsterpopulismen utan nödvändigtvis att vara helt övertygande, men anslaget är tänkvärt.

  4. Kenneth Lundgren
    2018-12-24 kl. 14:56

    Mats Parner skriver i första meningen i ovanstående artikel ”År 1950 fanns bara cirka 300.000 muslimer i hela Europa.” Detta är väl en lite inskränkt och västeurocentrisk syn på vad Europa är. Fanns det inga muslimer på Balkan 1950? Vad jag förstår fanns det miljontals i Jugoslavien, Bulgarien och Thrakien 1950. Bara i det som idag är Makedonien fanns enligt Wikipedia 389 tusen muslimer 1953.

  5. Bo Persson
    2019-01-02 kl. 21:41

    När det idag talas om såväl höger- som vänsterpopulism, så är kanske Torgny Forsbergs fråga i den första kommentaren på den här tråden inte särskilt intressant. Det intressanta är istället vad dessa två populistiska rörelser har gemensamt. Och här kan man läsa ett svar på den frågan.

  6. Anders Persson
    2019-01-08 kl. 13:05

    Ibland måste man ifrågasätta axiom eller “självklara sanningar”. Det talas mycket om “liberalismens kris”, också bland liberaler. Men består inte “krisen” i ett dogmatiskt anammande av axiomet: “Liberalism means belief in the freedom of the individual”.

    Just här har vi liberalismens dilemma: till skillnad från alla andra ideologier till höger och vänster riktar man sig till individen, inte till någon grupp.

    Hade de ursprungliga liberalerna, d v s de borgerliga revolutionärerna och radikalerna från 1700-talet och framåt, gjort detsamma hade liberalismen aldrig haft någon framgång. Nej, de tidigare liberalerna riktade sig till “grupper” som hade intresse av liberalismen: intellektuella, företagare, konstnärer.

    Det handlade alltså inte om att JAG ska vara “fri” utan att VI ska vara “fria”. Alla andra politiska grupper har lärt sig att “ensam inte är stark” – utom liberalerna.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.