US-amerikansk och arabisk påverkan på svenska språket är kraftfull. Amerikanska påverkar medel- och överklassens liksom kulturelitens språk, medan arabiskan bryter in på vårt moderna samhälles bakgårdar. Någon ”riktig” levande svenska finns inte längre. Den finns bara i vårt litterära arv samt hos en och annan pensionär.
Samma är det med musiken. Påverkan från samma kulturella motpoler även där. Fast det US-amerikanska på musikområdet är så dominerande att det arabiska blivit lika undanskuffat som svensk folkmusik.
Hur är det då med mat och dryck? I princip samma sak. Fast den onyttiga amerikanska skräpmaten skapar fetma inom underklassen, som inte har anammat gymkulturen för att hålla sig i form. Öl-, vin- och spritkulturen breder ut sig som om nykterhetsrörelsens bekämpade av alkoholeländet för 100 år sedan bara var gammeldags moralism. Sa du folkhälsoperspektiv? Släng dig i väggen!
Och vad är konst idag? Det tycks kunna vara vad som helst som väcker uppseende, provocerar och kittlar medierna – bara upphovsmannen kallar sig konstnär. Kvalitetsaspekter som traditioner, hantverksskicklighet, form- och färgsinne verkar ha förlorat all relevans.
Filmvågen som sköljer över oss via stora och små bildskärmar innehåller allt från ren pornografi till gamla ”kvalitetsserier” som Hedebyborna. Utbudet är lättillgängligt, men om vi vill gratisbada i detta filmhav måste vi acceptera reklaminslag var tionde minut och infantila trailers för andra små rännilar i denna tsunami.
Så här kan man hålla på och måla upp bilden av vår kultur som slits mellan det onda och det goda. Jag tror många kan se problemet, men jag saknar en sansad diskussion om saken. Göran Hägglunds berömda inhopp med ”verklighetens folk” härom året var ett försök att väcka diskussion, men han sågades reflexmässigt jäms med fotknölarna av kulturjournalisterna och deras politiska vänner.
Senaste utslaget av det här problemet var när kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth häromdagen trampade snett i radions Kulturnytt. Hon fördömdes omedelbart i hetska ordalag av kulturjournalisterna. Några axplock:
SR Kulturnyheterna Björn Wiman och Lena Adelsohn Liljeroth, HD, Sydsvenskan, Expressen, Aftonbladet, SvD 1, SvD 2, VK
De tongivande i mina egna kulturpolitiska hemtrakter runt Folket i Bild/Kulturfront agerar till min förvåning och besvikelse på samma sätt som sina tidigare antagonister inom kulturetablissemanget. De hukar. En motion till förra årets föreningsstämma om saken behandlades välvilligt, men ledde inte till varken någon diskussion eller försvar för hur vår stolta paroll ”För en folkets kultur”.
De enda som utan problem kan närma sig problemet är alltså Sverigedemokraterna. De ställer sig skickligt på den skenbart reflekterande sidan och tjänar på att alla deras politiska motståndare blockeras och reflexmässigt hukar för att undgå SD-varningar från sina närmaste. SD har alltså allt att vinna på att saken inte diskuteras på ett klokt sätt av människor med kunskap och överblick, så att känsla och förnuft kan mötas.
Jag tror att fibbare har mycket att bidra med i denna nya nationella kulturkonfrontation. Vad skiljer till exempel vårt ”folket” från Hägglunds ”verklighetens folk”? Vad skiljer vårt mångåriga försvar för det borgerliga kulturarvet – i strid med diverse bokstavsvänster/senare uppstigna i etablissemang – från SD:s skrivningar på sin hemsida:
”Ett kraftigt utökat stöd till bevarandet av det svenska kulturarvet. Sverigedemokraterna vill markant höja de statliga anslagen till de föreningar, organisationer, myndigheter och institutioner vars verksamhet syftar till att bevara och levandegöra det svenska kulturarvet.”
Det finns även andra goda krafter på vänsterkanten som förstår den kulturkonservativa vinkeln. Det här renhållningsjobbet måste utföras. SD är ju idag ett riksdagsparti på frammarsch, alltså ingen dagslända som många förmodligen hoppas på. De bygger ju från basen som alla framgångsrika partier och folkrörelser gjort.
Alltså, hur mycket Björn Wiman och andra än ylar från sina piedestaler så hopar sig ändå frågorna. Kan man göra något åt språkpåverkan? Kan man stärka en svensk musiktradition mot det angloamerikanska inflytandet? Kan verkligen ingenting göras för att främja bättre mattraditioner och ifrågasätta den ohämmade alkohol-/drogvågen – är folkhälsa ett omöjligt begrepp idag? Varför håller konstbegreppet på att uttunnas till konstigheter? Ska det vara omöjligt att främja kvalitetsfilm utan reklamavbrott på våra bildskärmar? Finns överhuvud taget en förnuftig kulturpolitik utanför den allra mest generella infrastrukturen?
Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: Björn Wiman, Folket i Bild/Kulturfront, Göran Hägglund, Jimmy Åkesson, kulturpolitik, Lena Adelsohn Liljeroth, Sverigedemokraterna
Det där är intressant, men jag tycker tyvärr att det är oklart vart du vill komma. SD använder bara en del honnörsord om svensk kultur och tradition som är omöjliga att vare sig bemöta eller instämma i därför att de inte betyder något. På samma sätt är det med Lena Adelsohn-Liljeroth. Hon uttrycker sig så otydligt att det är lätt att hålla med henne och lika lätt att bli förbannad på henne.
Och ”verklighetens folk”! Ursäkta men vilka är det som inte är verklighetens folk? Jag tycker också att kulturskribenter och -debattörer uttrycker sig så att det är svårt att begripa vad de säger. Men det gäller inte alla och inte alltid. Jag tycker idrotts- och ekonomijournalistik är svårare att förstå än kulturjournalistik, men det kanske beror på att jag kan latin. Vad vet jag?
En sak kan man säga med ganska stor säkerhet om kulturskribenter och likställda. Många av dem lider av samma sjuka som jag gjorde i tonåren. Det gällde att till varje pris låta lärd. Om man sedan själv förstod vad man sa eller skrev var en annan sak.
Ska vi diskutera kultur och framför allt det som FiB kallar folkets kultur måste vi uttrycka oss konkret och inse att kulturen är en politisk fråga, inte bara anslagspolitisk, som fru Adelsohn-Liljeroth tycks anse, utan breda politiska frågeställningar och en strävan att uttrycka sig i någon mening demokratiskt (detta behöver diskuteras mer, eftersom demokrati är ett så infekterat ord) och i varje fall inte skriva folk på näsan vad de ska tycka och tänka om kulturen.
Det är meningslöst att såga Änglagård – tredje gången gillt, om den ändå ligger högst på biotoppen efteråt. Det visar bara att filmrecensenterna inte har biopublikens öra. Man kanske ska börja med att ställa frågor i stället för att bara fnysa åt ”verklighetens folk”. Vilka är det, Livets ord eller ärkebiskopen?
Bra att du tycker det är intressant. Det var precis hit jag ville komma – till en diskussion om ”folkets kultur”. Och du vidrör flera dilemman som kulturjournalistiken och -politiken står inför. Som sagt, ställa frågor! Det är vad jag gjort, och hoppas att fler ska försöka svara.
Verkligen roligt att Hans O tar upp den kastade handsken, även om den kanske inte ens från början kastades mot honom!
Inom FiB/K har vi mycket arbete att ta igen efter dessa år då styrelsen legat för fäfot och grävt ner sig i sisyfosarbetet att få en månatligen utkommande papperstidning att se dagens ljus även i realtid.
För det är ju inte först och främst genom ”debatt” vi lyckas med att få upp ”Folkets Kultur” (i vår mening) på dagordningen. Det är i stället genom ett praktiskt arbete i kulturfrågor. T ex genom att upprätthålla föreningsdemokrati och hög organisatorisk standard i stället för att begå stadgebrott i ett decennium!
Så dj-a svårt kan det ju inte vara att se vad Knut vill! Han vill ha en bättre rörelse med mer debatt och klara uttrycksmedel. Då duger det ju inte att ordföranden offentligt går ut och brännmärker engagemanget hos enskilda medlemmar och sedan lägger ner det enda diskussionsforum som medlemmarna har att tillgå.
Visst är kultur en politisk fråga, men sitter man i föreningsstyrelsen kan man inte smita undan frågan om vart styrelsen försöker undanskuffa föreningen, även om man själv inte bidragit till de värsta missdåden!
Titeln på min fars doktorsavhandling från år 1939 är ”Elektrische Widerstandseigenschaften der verdünnten Legierungen des Kupfers, Silbers und Goldes”. Verkar väl rena grekiskan för svenskar av idag men är tyska. Den tidens dominerande språk inom vetenskap och kultur.
Idag skrivs avhandlingar vid svenska universitet och högskolor på engelska. Med en kort sammanfattning på svenska språket. I min fars avhandling fanns inte ens en resumé på svenska. Bara tyska rakt igenom.
TV-sändningen från Guldbaggegalan inleddes med ett dansnummer i indisk Bollywoodstil. Kanske ett tecken på att kulturvinden kantrar och de trendkänsliga börjar vända sig österut. Har ni förresten märkt att man idag inte hör talas om ”gula faran” som man gjorde i min ungdom. Ännu ett tecken i tiden.
Med tillstånd från Margareta Zetterström lägger jag ut ett mejl från henne.
Jag vet inte om du prenumererar på Clarté. Men i senaste numret, som jag fick i brevlådan igår, har Ali Esbati en mycket bra artikel om Sverigedemokraterna och debatten om invandring. Den heter ”Våga vägra ta debatten”. Den handlar i och för sig inte om de kulturfrågor som du tar upp, men det är någonting i själva anslaget som jag sympatiserar med. Självklart skall vi debattera, skriver Esbati, men vi skall inte lika självklart diskutera på Sverigedemokraternas villkor. Frågan gäller nämligen inte sånt som etnicitet, religion etc. Den avgörande frågan handlar i stället om maktförhållandena i samhället, och där är klassperspektivet helt avgörande.
Det är någonting liknande jag famlar efter när jag har svårt att riktigt förstå vad du, Knut, är ute efter i kulturdebatten. Läs Esbatis artikel, föreslår jag, så får vi sedan se om vi kan komma vidare i diskussionen …
Idag har också Stig-Björn Ljunggren en artikel på Newsmill i ungefär samma ämne. Efter att nu ha läst både Esbati och Ljunggren lutar jag åt Ljunggrens hållning. Esbati menar faktiskt, efter långa och bitvis mycket bra resonemang omkring svårigheterna, att man bör ”våga vägra att ta debatten”, medan Ljunggrens slutsats är den motsatta – det finns ingen anständig väg vid sidan av debatten.
Jag gillar Myrdals senare inflikningar om hur invandrare förvånansvärt lätt integrerar alla möjliga svenska dumheter. För några år sedan recenserade han Syltikov Stjedrins ”Historien om en stad” och drog paralleller mellan den stadens odrägliga folkpack som bara finner sig i sin misär och oss nutida svenskar. Jag var ju bolivian innan, där har man ju för övrigt ersatt den gamla republiken och är numera en s k. plurinationell nation, man har också infört en ny kosmologi och ett parallellt folkligt rättssystem. Den kulturella avkoloniseringskampanjen har samtidigt hela tiden setts som lika viktig som en ekonomisk politik. Poängen är väl hur folkkultur verkligen kan vara farlig för överheterna. Dit känns väldigt långt i Sverige, tyvärr.
Jag förstår Knuts frustration. Mellan Jimmy och rasket borde det vara möjligt att etablera en tredje ståndpunkt. Och en ”modell” har vi väl redan.
Rasket är mot Jimmys krig mot islam i Sverige men krigar gärna mot islam i Afghanistan. Ett krig som Jimmy i sin tur är emot. Medan vi är mot islamofobin i alla dess yttringar.
Men hur går vi vidare. Ja, jag vet inte men ett möte mellan t.ex. Olle Josephson och Horace Engdahl i vår tidning skulle kanske kunna ge några uppslag.
Ja, denna diskussion har vi ju haft länge i föreningen Folket i Bild/Kulturfront. Och om jag inte minns fel så skrev vi i styrelsen en gång ett svar på en motion i ämnet där vi påpekade att finessen med folkets kultur är att den både finns och inte finns.
Många av de nu använda folkdanserna är delvis gjorda av en balettmästare på operan på 1800 talet. Mycket av spelmansmusiken är folkliga repliker av högreståndsmusik från 1600- och 1700-talet, delvis förmedlade av regementsmusiker som Esser m fl.
Om man vill veta hur fruktansvärt fel det kan bli om man inte ser hur mixat allting är och vad blandning av kultur och nya impulser betyder, kan man faktiskt läsa nazisten Erik Walles bok: JAZZEN ANFALLER, Natur och kultur 1946.
Walles var fysiklärare i Falun och efter hans död upptäckte man bakom tapeterna i hans bostad i Malung en otrolig mängd dödslistor som han förvarat sedan kriget.
(Jag träffade fö denne konstige man i början på 70-talet då han som pensionär hade tagit sig för med att försöka doktorera i teoretisk fysik)
Efter en läsning av denna numera excentriska bok – som ändå togs på sånt allvar att den utgavs på Natur och Kultur – så förstår man hur fruktansvärt fel man kan hamna om man inte tänker efter noga.
Peo Österholm har väldigt fint skildrat hur Zorn m fl skapar spelmansstämmorna och inför spelmanstävlingar. Och så vidare.
Men så har denna musik levt ibland oss i väldigt många år. Liksom all möjlig annan kultur. Allt är både mix och genuint på samma gång. Likadant med Elvis Presley, jazz och Blues. Som synes väldigt tillkrånglat och vi kan bara komma till kärnan genom ett ständigt samtal.
En av Sveriges främsta jazzmusiker, Lars Gulin, avled 1976 och jag såg honom spela på Fashing i Stockholm strax innan han dog. Han var då påtagligt påverkad. Ett par år senare, när jag körde taxi i Stockhom på helgerna för att finansiera mina studier, körde jag en kvinna som känt Lars Gulin sedan tidiga tonåren, och som levt med honom under långa tider. Hon berättade om hans kamp mot narkotikan; det var ju så i jazzen, skulle man spela som Charlie Parker skulle man använda samma knark som han.
Men det som fastnade i mitt minne var när hon berättade om Lars försök att under 1950-talet ta in svensk folkmusik i sin jazz. Kritikerna var inte nådiga: ”fesljummen fäbojazz” (jag minns än idag exakt hennes ord). Det tog honom mycket hårt.
Samma hårda attityd från den andra sidan, den svenska folkmusiken, upplevde jag en del år senare när jag tillbringade en helg tillsammans med andra fiolspelare hos Björn Ståbi, den nu levande främste representanten för de gamla orsalåtarna. Björn hade en hög med tidskriften ”Spelmannen” från 1950-talet i rummet där jag bodde, och här fanns samma oförsonliga attityd mot den förfärliga ”negermusiken”.
Jan Johansson var den som lyckades förena jazzen med den svenska folkmusiken, och sedan dess tror jag inte att det längre finns spänningar mellan dessa folkliga musikformer.
Visst fanns det ett flöde av inspiration från konstmusiken till folkmusiken, men det omvända gällde också. Hugo Alfvén, en ganska medioker svenk kompositör men med intresse för svensk folkmusik (domare vid Zorns tävlingar), plankade rakt av, nästan not för not, Bleckå Anders Olssons fina Systerpolska nr. 1 (Bleckå var gammal orsaspelman).
Det här borde du utveckla i en större artikel. Hör av dig, så kanske vi kan hjälpas åt att få det publicerat någonstans.