Joe Hill – mannen som aldrig dog

En tidig morgon på försommaren 1851 lämnade Carl Jonas Love Almqvist Sverige och flydde hals över huvud till Förenta Staterna via Danmark/Tyskland för att sedan aldrig återvända. Per omgående anklagades rymlingen för urkundsförfalskning och för att två gånger ha sökt giftmörda en ”procentare” vid namn von Scheven.

För ett par år sedan absorberades jag fullständigt av Almqvists öde. Under sex månader läste jag den ena tjocka utgåvan efter den andra om Carl Jonas Loves eventuella skuld – litteraturen i ämnet är närmast outtömlig – och tänkte inte ge mig förrän jag visste besked: skyldig eller oskyldig? Jag kan inte påstå att det gick särskilt bra.

Till sist skrinlade jag projektet i en känsla av att det trots allt var Rättvisan som Almqvist hade schappat från …

Även Göran Greider intresserar sig för Amerikaresenärer, men till skillnad från mig har Greider lyckats fullborda vad han en gång påbörjat. I hans nyutkomna biografi med titeln Städerna som minns Joe Hill (Bonniers) urskiljer jag en frenesi gränsande till besatthet och ett engagemang för den porträtterade, arbetarrörelseikonen Joe Hill, som på alla sätt känns äkta. Göran G:s studie är med sina vida utblickar imponerande och i princip heltäckande, även om läsaren får slita rätt hårt för att hålla koncentrationen vid liv; de greiderska sidospåren är många.

Slående är hur lite vi faktiskt vet om Joe Hill (1879-1915), trots att han genom alla år förärats levnadsteckningar i väldiga mängder och trots att Woody Guthrie, Pete Seeger, Bob Dylan, Fred Åkerström och flera andra låtit sig inspireras av honom och sjungit hans sånger. Först i början av 50-talet kunde det visas att han var svensk, hette Joel Hägglund, kom från Gävle och hade vuxit upp i ett frireligiöst hem tillsammans med fem syskon. Han led av hudtuberkulos plus någon reumatiskt betingad åkomma och låg ofta sjuk. Med Joels skolgång blev det si och så: bara sju terminer allt som allt. Han jobbade som diversearbetare, ofta i Gävles hamn, men trivdes bäst när han i sin ensamhet fick komponera och ägna sig åt musiken.

Vid 23 års ålder, på senhösten 1902, satte Joel och hans två år äldre bror Paul allt på ett kort och emigrerade till USA. Efter ett par år i New York övergav Joel Hillstrom (som han nu skrev sig) den amerikanska östkusten, pyste iväg tvärs över den enorma kontinenten – Go west, young man! – och slog sig ner i San Pedro nära Los Angeles.

Av och till vistades han även i San Francisco, Portland och i gruvhålan Spokane. Som politisk aktivist debuterade Joe Hill någon gång 1907-08 genom att författa en serie populära arbetarsånger och genom att gå med i IWW – International Workers of the World – vars idéarv kan betecknas som syndikalistiskt, dock inte kommunistiskt.

Hill var också en driven tecknare och skribent. Hans bilder och sånger publicerades i olika upplagor av The Little Red Songbook, som regelbundet gavs ut på IWW:s förlag.

En fjärdedel av Greiders biografi, den kanske mest gripande fjärdedelen, handlar om Joe Hills tid i Salt Lake City i mormonernas Utah. Det var i Salt Lake han anklagades för att med revolver ha avlivat två personer, en far och dennes son, en januarikväll 1914, och det var där han slutligen arkebuserades efter ett antal juridiska processer i skilda instanser. Den 19 november 1915 sköts han till döds, och åtta dagar senare begravdes han i Chicago.

Åtskilligt talar för att Joe Hill var oskyldig. Greider tror så men är inte hundraprocentigt övertygad. Förtjänstfullt är att han boken igenom noga skiljer mellan fakta och fiktion och håller klar distans till rena spekulationer. Men han offrar aldrig åt självcensurens gudar. I slutkapitlet laborerar Greider med hypotesen att Joe Hill kan ha varit bi- eller homosexuell. Om inte, så förefaller det nära nog omöjligt att begripa varför han så konsekvent vägrade att yppa ett ord om vad han gjort, och var han befunnit sig, under mordkvällen.

Någon gång på 30-talet skrevs en vistext formad som ett slags helgonlegend om Joe Hill, en visa som med tiden blev en röd schlager i stora delar av världen. Joan Baez framförde den på Woodstock-festivalen 1969:

I dreamed I saw Joe Hill last night,
alive as you and me.
Says I, “But Joe, you’re ten years dead”,
“I never died”, says he.
“I never died”, says he.

Stephen King med hustru fanns på plats och lyssnade till sången om ”mannen som aldrig dog”. Paret King döpte flinkt och fermt sin son till Joe Hill. Även han är numera känd författare.