Klipp ur filmen Spartacus, Tony Curtis och Kirk Douglas.
Ett land kan inte samtidigt vara en demokrati och föra ett kolonialkrig. Det ena alternativet strävar efter anständighet, det andra är fascism. Det skriver författaren John Pilger i Consortium News den 9:e November år 2023. De som förr betraktades som modiga ensamvargar har nu blivit kättare i underjordisk journalistik – mitt i en värld av falska ja-sägare. Översättning av Henrik Linde.
Spartacus är en Hollywood-film från 1960, byggd på en bok som i hemlighet skrevs av den då svartlistade romanförfattaren Howard Fast och anpassades för film av manusförfattaren Dalton Trumbo, som var en av Hollywoods tio mest förbjudna på grund av sin ”oamerikanska” politik. Filmen är en berättelse om motstånd och hjältemod som förbehållslöst talar till vår egen tid.
Båda författarna var kommunister och offer för senator Joseph McCarthys Kommitté mot oamerikansk verksamhet, som under det kalla kriget förstörde karriären och ofta livet för dem som var principiella och modiga nog att stå upp mot den hemmagjorda fascismen i USA.
”Det är en skarp tid nu, en exakt tid … skrev Arthur Miller i Häxjakten. Vi lever inte längre i den mörka eftermiddagen när ondska blandade sig med det goda och förvirrade världen”.
Det finns ’exakt’ en provokatör nu, som ses tydligt för alla som vill se och vill förutse dennes aktiviteter. Det är ett gäng stater, ledda av USA, vars uttalade mål är dominans över hela spektrumet. Ryssland är fortfarande den mest hatade. Det röda Kina den mest fruktade.
Från Washington och London har denna virulens inga gränser. Israel, en kolonial anakronism och en lössläppt attackhund, är beväpnat till tänderna och garanterad historisk straffrihet. Så att ’vi’, västvärlden, garanterar att blod och tårar aldrig torkar i Palestina.
Brittiska parlamentsledamöter – som vågar uppmana till vapenvila i Gaza fördöms, tvåpartisystemets järndörrspolitik stängs då av Labour-ledaren för dem som skulle kunna bidra till vatten och mat åt barnen.
På McCarthys tid fanns det små gläntor av sanning. Ensamvargar som då välkomnades är nu kättare. En underjordisk journalistik (som denna webbplats) existerar i ett landskap av bedräglig konformitet. Oliktänkande journalister har blivit utestängda från huvudfåran (som den store redaktören David Bowman skrev). Mediernas uppgift är att vända på sanningen och stödja illusionen av demokrati, inklusive talet om ”en fri press”.
Socialdemokratin har krympt till tjockleken av ett cigarettpapper som är det enda som skiljer det partiet från de stora partiernas huvudpolitik. Deras enda bidrag är kultartat stöd för kapitalism, nyliberalism och påtvingad fattigdom som beskrivs av FN:s specialrapportör som ”att göra en betydande del av den brittiska befolkningen fattigare”.
Krig idag är en orörlig skugga som hänger över oss. ”För evigt” ses nu imperiernas krig som en normalitet. Irak, modellen för dagens krig, är förstört till priset av en miljon döda och tre miljoner fördrivna. Förövaren, Blair, har personligen berikat sig och hyllas på sin partikonferens som en vinnare. Blair – och hans moraliska motpol Julian Assange – lever 23 kilometer ifrån varandra. Den ene i en ”Regency Mansion” och den andre i en fängelsecell i väntan på utlämning till helvetet.
Enligt en studie vid Browns universitet har sedan ”den 11 september” nära sex miljoner män, kvinnor och barn dödats av USA och dess kumpaner i ”Det globala kriget mot terror”. Ett monument skall byggas i Washington för att ”fira” detta massmord. Byggnadskommittén leds av Blairs rådgivare, förre presidenten George W Bush. Afghanistan, där allt började, låg till slut i spillror och efter att president Biden stulit nationalbankens tillgångar.
Det har funnits många Afghanistan. Juristen William Blum ägnade sig åt att förklara statsterrorismen – som sällan gick under sitt rätta namn, och vad han sa förtjänar att upprepas: ”Under min livstid har USA störtat eller försökt att störta mer än 50 regeringar, de flesta av dem demokratier. Man har blandat sig i demokratiska val i 30 länder och släppt bomber över folk i 30 länder. De flesta av dem fattiga och försvarslösa. Man har kämpat för att undertrycka befrielserörelser i 20 länder och försökt att mörda oräkneliga ledargestalter”.
Kanske hör jag några av er nu säga: Det räcker nu, när den slutliga lösningen för Gaza nu visas i direktsändning för miljontals tittare. Ansiktena på dess små offer bland sönderbombade spillror, inramade av TV-annonser för bilar och pizza. Ja nu räcker det sannerligen! Hur vanvördiga är orden ”det räcker nu”?
Afghanistan var dit västvärlden sände unga män fullproppade med ”krigarritualer” för hur man dödar människor och samtidigt njuter av det. Vi vet att några av dem njöt genom vittnesmål från australiensiska specialstyrkeenheten ”SAS sociopater”, liksom från fotografier där de skålar och dricker ur en afghansk mans protes.
Ingen enda av dessa sociopater har åtalats eller någon för andra brott som att sparka en man över en klippkant, skjuta barn utan vidare eller skära av strupar. Inget av detta skedde ”i strid”. David McBride – en tidigare australiensisk militäradvokat som två gånger tjänstgjort i Afghanistan – var ”djupt övertygad” om att systemet var moraliskt och hedervärt. Han hade också en fast tro på sanning och lojalitet. Han personifierar dessa begrepp som få andra. I nästa vecka ställs denne man inför rätta i Canberra, anklagad för brott.
”En australiensisk visselblåsare”, Kieran Pender, ”kommer att ställas inför rätta för att ha slagit larm om fruktansvärda missförhållanden. Det rapporterar en äldre jurist vid Australian Human Rights Law Center. Det är djupt orättfärdigt att den första person som ställs inför rätta för krigsbrott i Afghanistan är en visselblåsare och inte en krigsförbrytare”.
McBride kan dömas till upp till 100 år för att ha avslöjat hur man tystar ned det stora brottet i Afghanistan. Han försökte utöva sin legala rätt som visselblåsare enligt The Public Interest Disclosure Act, vilken nuvarande justitiekanslern säger ”innehåller vårt löfte om att stärka skyddet för visselblåsare i den offentliga sektorn”. Ändå var det Dreyfus – en arbetsmarknadsminister – som skrev under domen mot McBride, efter först fyra års väntan och sedan åtta månader efter att ha arresterats på Sydneys flygplats, en väntan som trasade sönder hans hälsa och hans familj.
De som känner David och känner till den skriande orättvisa han utsatts för, fyllde gatorna kring hans bostad i Bondi nära stranden i Sidney, för att visa sin uppmuntran för denne gode och anständige man. För dem och för mig är han en hjälte. McBride kände sig personligen förolämpad av vad han hittade i filerna som han hade till uppgift att inspektera. Här fanns bevis för brott och hur de hade tystats ned. Han skickade hundratals hemliga dokument till Australian Broadcasting Corporation och The Sydney Morning Herald. Polisen gjorde ett tillslag på ABC:s kontor i Sydney medan reportrar och producenter tittade på, chockade när deras datorer konfiskerades av den federala polisen.
Justitiekansler Dreyfus – självutnämnd liberal reformman och visselblåsarnas vän – hade ensam makt att stoppa rättegången mot McBride. En undersökning, utförd av Freedom of Information, av vad han gjort visar mest på likgiltighet.
Man kan inte vara en fullfjädrad demokrati samtidigt som man driver ett kolonialkrig. Det ena strävar efter hederlighet, det andra är en form av fascism. Oavsett vad man påstår, betrakta grushögarna i Gaza, bombade till damm av apartheidstaten Israel. Det är ingen tillfällighet att det i det före detta rika, men nu utfattiga Storbritannien, pågår en utredning om brittiska SAS soldaters nedskjutning av 80 afghaner. Alla civila, inklusive ett antal liggande i sina sängar.
Den groteska orättvisan utmätt åt David McBride är präglad av den orättvisa som tär på hans landsman Julian Assange. Båda är mina vänner. Var gång jag träffar dem är jag optimistisk. ”Du håller på mig” säger jag till Julian när han höjer en trotsig näve vid slutet av min visit. ”Du får mig att känna mig stolt” säger jag till David när vi möts på vårt favoritcafé i Sydney.
Deras mod har fått många av oss, som ibland kan misströsta, att förstå den verkliga meningen med att göra motstånd, för oss alla, som hjälper oss att inte ge upp. Vårt samvete, vår självrespekt. När vi föredrar frihet och anständighet framför eftergifter och underkastelse. I detta är vi alla Spartacus.
Spartacus var rebelledaren för Roms slavar åren 71-73 före Kristus. Det finns ett spännande ögonblick i Kirk Douglas film Spartacus när romarna kallar på Spartacus män för att de skall identifiera sin ledare och därigenom bli benådade. I stället reser sig hundratals av hans kamrater, höjer sina nävar och ropar ”Jag är Spartacus!”. Upproret var på gång.
Julian och David är Spartacus. Palestinierna är Spartacus. Människorna som fyller gatorna med flaggor och principer och solidaritet är Spartacus. Vi är alla Spartacus om vi så vill.
John Pilger
Balfourdeklarationen 1917
Käre Lord Rothschild,
Det bereder mig stor glädje, att å regeringens vägnar överbringa Eder följande deklaration av medkänsla med de judiska sionisternas strävanden, vilka har blivit underställda och bifallna av kabinettet:
”Regeringen ser med välvilja på en i Palestina upprättad nationell hemvist för det judiska folket och kommer att på bästa sätt bemöda sig om att underlätta verkställandet av denna avsikt, under den otvetydiga förutsättningen att intet må göras som kan inverka menligt på de mänskliga eller religiösa rättigheterna hos befintliga ickejudiska samhällen i Palestina, eller de rättigheter och den politiska ställning som åtnjuts av judar i något annat land.”
Jag skulle vara tacksam om Ni ville göra denna deklaration veterlig för den sionistiska federationen.
Förtydligande 1939
Nästa steg i den långa processen kom även den från mandatärmakten. 1939 kom det officiella utlåtandet som fick namnet ”The white paper”. I detta utlåtande klargjorde man för första gången från britternas sida hur Balfourdeklarationen skulle tolkas gällande skapandet av ett judiskt hem i Palestina. Man menade att intentionen aldrig varit att skapa en judisk stat i Palestina, utan ett judiskt hem i Palestina. Man klargjorde även att intentionen var att Palestina i slutändan ska bli en stat där judar och araber tillsammans skulle ha makten att styra representativt i förhållande till befolkningarnas storlek och där båda befolkningarnas rättigheter skulle skyddas. Ett annat stort problem som uppmärksammades var migrationen av judar till Palestina. I utlåtandet menade britterna att en stor del av de oroligheter som hade uppstått bland den arabiska befolkningen grundade sig i deras rädsla av att judarna skulle ta över mer och mer mark och till slut spela ut och köra ut araberna helt ur Palestina. På grund av detta bestämde britterna att den judiska befolkningen skulle uppgå till maximalt en tredjedel av hela den palestinska befolkningen, vilket var cirka 75.000 judar till. Dessa skulle immigrera under en femårsperiod. Efter denna femårsperiod skulle ingen ytterligare immigration tillåtas så länge inte både judar och araber gick med på detta.
Detta är felet med Knut L:s publicistiska verksamhet: Knut L tycker att eftersom Knut L, och de som tycker som Knut L, i stort sett har rätt om världens tillstånd, är det inte så noga med detaljer.
Jag skall exemplifiera, men först behövs en positionsbestämning. Jag tycker att det var fel av västliga stater att taga del i det utdragna kriget i Afghanistan. Därför började jag ett upprop i lindelof.nu. Mitt upprop gällde att åtala krigsansvariga folkvalda i Sverige jämlikt brottsbalken 19 kapitlet 2 §: ”Den som med […] utländskt bistånd framkallar fara för att riket skall invecklas i krig eller andra fientligheter, dömes […] för krigsanstiftan”.
Av obegriplig anledning sköt redaktör Knut L mitt upprop i sank, efter att först ha stött det. Jag undrar varför KL i denna fråga gick över till ”USA-världens” sida?
Till saken. John Pilger nämner ”Australian SAS sociopaths”. (”sociopatiska soldater i det australiensiska specialförbandet SAS”) JP skriver: ”Not one sociopath has been charged” (ingen sociopat har åtalats).
Men australiensiske SAS-soldaten Oliver Schultz åtalades (”was charged”) 20 mars 2023 för krigsbrott, som kan ge livstids fängelse. Rättegången har inte börjat.
Dessutom har australiensiske soldaten Ben Roberts-Smith i år i praktiken befunnits vara en grov krigsförbrytare av domaren Anthony Besanko – i praktiken har han befunnits skyldig till grova mord på oskyldiga i Afghanistan, fast det var ett civilmål.
Det första jag undrar är, varför John P skriver så fel (om fakta i hans hemland Australien!) så att läsaren studsar till? Det drar bort fokus från JP:s budskap.
Den andra saken jag undrar är, varför JP överdriver, så att läsare får ett dåligt intryck. Det är befängt att skriva, att oppositionella i väst verkar underjordiskt. Verkligheten är, att där finns en bred och synlig opposition i Västvärlden, som tycker som JP och KL. Frågan är, om denna opposition skall nå sitt mål. I andra Indokinakriget kunde oppositionen mot Förenta staternas politik påverka; i Irakkriget kunde oppositionen inte påverka.
John P menar, att alla oliktänkande journalister tvingas bort från huvudfåran (mainstream). Det är sant, att där finns en övervikt för de analyser, som får Knut L att sucka och stöna framför teven. Men tag exemplet SvD och Stina Oscarson. Stina O skriver att hon är emot vapen till Ukraina, hon är emot OTAN (Nato), och för förhandlingar med Vladimir Putin.
Då gör SvD följande. Redaktionen skriver att de trodde att läsarna skulle förkasta Stina O som ”putinkramare”. ”Men där fick vi fel”, skriver en SvD-chef, ”det har kommit massvis med mejl till redaktionen, men nästan alla har berömt texten. Och välkomnat att det framförs tvivel kring både Nato-medlemskap och vapenleveranser.” SvD börjar nu med den återkommande läsarfrågesidan ”Fråga Stina”, och ökar SO:s medarbetarskap i tidningen.
John P känner kanske inte till Stina O, men ”underjordisk” är oppositionen mot Västvärldens statsledningars politik inte.
Just de liberala, västliga läsare, som berömmer Stina O, skulle tycka, att John P:s text vore fånig – det är min poäng.
Jan Arvid G!
Du har säkert rätt om att jag ibland slirar lite på detaljer, men jag är mycket noga med att inte halka av vägen. Men dig är det inte sällan tvärt om. I din iver att hitta deltaljfel, idag mot John Pilger, eller att Stina Oscarsson tydligen fått ökat utrymme i SvD just nu – som polemik mot att jag är generellt kritisk mot våra ledande medier (inkl SvD), hamnar du lätt i knät på vår idag helt dominerande svenska USA/Nato-elit. Men visst är det förvånande att John P missat Oliver Schultz och Ben Roberts-Smith. Jag utgår ifrån att du har rätt här, har slarvat lite med faktakollen.
För er som letar efter information om soldaten Oliver Schulz: stavningen ”Schulz” överväger starkt, men några massmedier har skrivit ”Schultz” – tydligen ett misstag.
Knut L, du är ”mycket noga med att inte halka av vägen”. Vad är ”vägen”?