De gamla traderade folksagorna var värdefulla bidrag i barns utveckling. De hjälpte barn och unga att skapa en riktning i livet och belysa alla faror som kan finnas på livets stig. De berättade sagorna var dock inte sippa och försiktiga utan lät barnen avvika från den anvisade stigen och göra sina misstag. Ibland var misstagen förenade med dödliga hot; en pepparkaksgumma förvandlades till kannibal och var redo att äta upp barn; en flirtig varg var inte så snäll som han verkade utan käkade helt sonika upp både mormor och den lilla flickan, hon som hade en röd luva; en annan flicka som var vit som snö, och hade hår svart som ebenholts och läppar röda som blod fördes ut i skogen för att dödas och få sitt hjärta utskuret ur kroppen; en tredje flicka tilläts sticka sig på en slända och somna in för långan tid.

Ja, så ruskiga var de gamla folksagorna. Men bakom det grymma fanns en omtanke om barn, inte minst flickor. De ville varna och skydda. De ville att slutet skulle bli gott. Vad barnen än råkade ut för slutade sagan lyckligt för barnen, och olyckligt för förövarna. Sagorna gav hopp!

Tre sagor för röda flickor

Sagorna provade olika metoder för att hjälpa en flicka att göra rätt. Och det är inte vilken flicka som helst. Det är en flicka som blivit röd. Hon har lämnat barndomens oskuldsfullhet och närmat sig den vuxna kvinnans liv – blivit röd, börjat menstruera.

Tre uppfostringsmetoder

I ”Lilla Rödluvan” ger mamman sin dotter goda råd, som dottern inte alls lyder när hon väl kommer ut i skogen. I ”Snövit” får den unga kvinnan ett slags uppskov i ett moratorium hos små män som tycker det är kul med en hushållerska och lekkamrat, små män (latensålderns pojkar) som inte frestas av hennes kvinnliga väsen. I ”Törnrosa” får den blödande flickan sova: dra sig tillbaka, vara försiktig, tänka efter.

Sagorna essens

För det första bekräftar sagorna flickors utveckling. Du är flicka nu, och kommer att utvecklas till en vuxen kvinna. Men eftersom den biologiska mognaden kommer före den psykologiska beredskapen, är det viktigt att du ser upp. För du befinner dig då i ett landskap fullt av frestelser och karlar med onda avsikter. Men utvecklingen finns där, den går inte att stoppa.

För det andra bekräftar sagorna att den vuxna kärleken, kärleken mellan man och kvinna är (när det är dags) något fint. Sagorna innehåller alltså både riskerna och de ljuvliga möjligheterna.

Sagornas komplexitet

För att klara av denna komplexitet använde sig folksagorna av målande och spännande berättelser – inte enkla moraliska budord. Det fanns gott om underliggande mening i sagans berättande. Att berättelserna kunde bli så träffsäkra handlar om att de ursprungligen traderades. Barnen tog emot den muntliga berättelsen och lät den vandra genom det egna nervsystemet (både det viljestyrda och, inte minst, det autonoma) och röra vid alla hormonerna. På så vis kunde mottagaren sålla ut det som var mest spännande, kittlande och väsentligt. Och när det var dags att själv berätta sagorna för egna barn hade sagan anrikats. Genom generationers tradering skapades guld, en god saga.

Woke

Men dessa sagor är bekymmersamma för vår tids woke-kultur där biologiska fakta ifrågasätts. Vem som är flicka eller pojke, vem som menstruerar, vem som har en snopp och vem som har en snippa är minsann inte självklart i woke-kulturens diskurs. Och att berätta om kärleken mellan en kvinna och en man som något fint är förstås också svårt.

Därför görs sagorna om för att passa in i nutidens woke-agenda. Som ett exempel kan vi ta den nya spelfilmen ”Snövit” med Rachel Zegler i huvudrollen. Här finns förstås ingen flicka som är vit som snö. Det finns inga dvärgar och det finns självklart ingen prins, för han är ju en ”obehaglig stalker”. Nej, den nya Snövit är en tjej med girl power som klarar sig själv, det här är ”no love story at all”, säger Zegler.

John Kattsson är en tröst.

Visst behöver berättelser förändras över tid. Men i de klassiska sagorna finns en essens som inte kan rundas hur som helst. Den franske tecknaren och författaren Yves Pommaux har lyckats med att förändra, och förändra väldigt mycket, de tre klassiska sagorna Rödluvan, Snövit och Törnrosa, utan att destruera kärnan.

Yvan Pommaux ser de gamla sagorna som kriminalfall och följdriktigt ligger den tjocka boken Berömda kriminalfall (folksagorna) på bordet hos detektiven John Kattsson – som är katt.

På dörren till kontoret står det att John Kattsson ”spanar – skuggar”. Och det är precis vad författaren låter sin figur göra; spana och skugga de ursprungliga berättelserna. Smart!

Och allt sker i modern tid, i en storstad (möjligen Paris) och böckerna har fått nya namn.

Den djupa sömnen

Boken Den djupa sömnen börjar med att John Kattsson ringer på dörren till herr och fru Törnros. Den förstnämnde är djupt bekymrad över att hans lilla flicka ska råka illa ut, för han har läst i en bok att dottern ”kommer att falla i djup sömn”. Modern, illustrerad som parant överklasskvinna, är inte lika orolig: ”Älskling du oroar dig alldeles i onödan!” Men fadern, direktören, tecknad som buffliga bulldogg, är av annan åsikt: ”Låt mig få tala till punkt, älskling! …”

Så börjar då Kattsson spana och skugga och hittar den tonåriga dottern på en uteservering där hon sitter bredvid en pojke. De samtalar inte med varandra. Men de sitter bredvid varandra. Men flickan drar snabbt vidare på sina inlines och det oundvikliga sker. Hon hittar en gammal spinnrock på ett museum, sticker sig på sländan, börjar blöda – och somnar. Vilket även John Kattsson och de andra i den närmaste omgivningen gör. John somnar faktiskt vid ratten och hans gröna avkabbade bil törnar in i en lyktstolpe.

Men detektiven Kattsson vaknar upp, åker hem (med sin trasiga bil), öppnar tjocka boken, läser in sig på ett gammalt kriminalfall om en annan flicka som somnade. Och där hittar han lösningen!

De två som är ämnade för varandra får till slut varandra. ”Vårt kärlekspar lever nu tillsammans och de är så lyckliga”, säger John Kattsson samtidigt som han fyller på en kopp kaffe som bryggts i perculatorn.

Lilja

Lilja, ”hennes hy är som den vitaste lilja”, är förstås sagan om Snövit. Den börjar med att den narcissistiska styvmodern (tjusig gepard) kallar till sig detektiv Kattsson för att köpa hans tjänster, ”spana, skugga”. Men detta gör hon som bekant inte med goda avsikter, utan när Kattsson hittat Lilja ska moderns betjänt, Georges, döda henne och ta ut hennes hjärta och ge gepardmamman.

Jodå, den skicklige detektiven Kattsson hittar den söta Lilja på en mack (gruvan!) där hon sammanbor med en stilig bilmekaniker, som är hund. Ruskiga saker utspelar sig när Lilja motsätter sig att följa med. En gorilla utgör ett av de ruskigare inslagen.

Men även här, efter många förvecklingar, slutar det gott för Lilja och hennes bilmekaniker. Den snälle pappan kommer hem och har med sig, denna gång, en snäll styvmor.

Yves Pommaux lyckas med stor kreativitet lösa episoden med de sju dvärgarna. Men det får vi se och läsa om först på sista sidan.

Trilogi

Med dessa två sagor, den tredje sagan har jag tidigare skrivit om här på lindelof.nu, har författaren skapat en trilogi av viktiga (kanske ännu viktigare idag?) berättelser för barn i allmänhet, och flickor i synnerhet.

Yvan Pommaux lyckas med konststycket att lägga sagorna i en modern kontext, långt ifrån de ursprungliga miljöerna av skogar, gruvor och små stugor. Nej, här är det moderna stadsmiljöer, tjusiga våningar med dyrbar konst på väggarna och designmöbler som gäller. Men även en mack och en uteservering, inlines och en spinnrock. Och här och var smyger Pommaux in de ursprungliga artefakterna som Snövits äpple och kam.

Författarens formspråk är annorlunda men hans berättelser har kvar folksagornas spänning – och essens. Det är mycket skickligt och modigt. Pommaux bryr sig inte ett dugg om woke-gängets kulturförstörande doktriner. Han gör som en Astrid Lindgren eller en Tove Jansson, skapar de böcker han vill; böcker som är roliga, spännande och bra utan att anpassa sig efter någons riktlinjer. Men visst tar han genom detta också ställning! Pommaux utgår från att det finns pojkar, flickor, farligheter, spänning och att kärlek mellan man och kvinna kan vara något fint.

Det slår mig att detektiven själv verkar ha bytt sitt kontor från den tidigare källarlokalen till något mer komfortabelt i gatuplanet. Men han har fortfarande nära till det enkla folket:

”Tjena Roger!”, ”Nämen tjena John!”

Han har närmare till bilmekanikern än vad han har till de miljöer där hans klienter lever.

Det är en generös bilderbok och bilderna är konstverk. Författaren är ju både illustratör och författare. Jag fascineras som tidigare av det artiga franska tilltalet. ”Kan jag få en grenadin, tack!” ”Kommer strax, fröken.”

ALMA!

Den trilogi av klassiska och moderna sagor som nu översatts till svenska genom Karnevals försorg är en skatt. Det är stor kulturgärning som borde belönas på något sätt. Är det dags att nominera Yvan Pommaux till ALMA-priset?

Föregående artikelVad händer nu med kollegerna och vännerna på Västbanken?
Nästa artikelÄR PUTIN DAGENS HITLER?
Leif Strandberg
Leif Strandberg är pensionerad skolpsykolog, introduktör av den ryske pedagogen Lev Vygotsky, författare och skribent.

2 KOMMENTARER

  1. Tack för den recensionen, Leif Str! Den fick mig att beställa boken om John Kattsson.

    Jag har själv alltid haft s m s god rapport med katter. Min favoritsaga som barn var Mästerkatten i stövlar, som ju också ingår den muntligt traderade traditionen. Katter har ju haft en särskild plats i människors föreställningsvärld och det kan spåras ända tillbaka till de gamla egyptierna. Katten har fascinerat genom att man anar en mänsklig intelligens bakom dess blick. Vi uppfattar dess nattliga ylanden som mänskliga skrik frampressade ur någon instinktiv djurisk vrå hos oss själva. Katter har ju också som bekant lett tankarna till trolltyg och både vita och svarta katter har betraktats som sataniska.

    Som av en händelse kom jag nyss att läsa om historikern Robert Darntons Den stora kattmassakern. Darnton är expert på franskt 1700-tal. Boken är en kulturhistorisk exposé över det brokiga livet under den Gamla regimen och upplysningen. Framför allt är det en vad man kallar mentalitetshistoria och här gör han en djupdykning i den månghundraåriga berättartradition som vi känner bäst genom Gåsmors sagor, Perrault och bröderna Grimm. Noterbart är att han i det närmaste helt avfärdar de psykoanalytiska tolkningar av sagorna som vi kan läsa hos Fromm och Bettelheim. Det handlar enligt Darnton inte bara om att de betydelsebärande detaljer i sagorna som deras analys grundas på (den röda luvan, etc.) aldrig existerade i den muntliga traditionen. Allvarligare är missförståndet att sagorna var avsedda specifikt för barn. Det behövdes inget speciellt kodspråk för att varna för livets farligheter. I de tidigare versionerna var hemskheterna i högsta grad manifesta. I en tidig version av Törnrosa t ex låter sagoprinsen, som redan är gift, våldföra sig på prinsessan, och hon föder honom en hel hop barn utan att vakna. Spädbarnen bryter förtrollningen genom att bita modern under amningen och prinsens svärmor försöker äta upp avkomman. Att vyssja våra barn till sömns med den versionen…

    Hur som helst ser jag fram mot att läsa om John Kattsson tillsammans med sonsonen.

  2. Mats D!

    Tack för bidrag om extra ruskigheter i sagorna. Och lycka till med John Kattsson. Hoppas sonsonen gillar den franske katten.

Välkommen, du är nu inloggad! Håll god ton. Inga personangrepp!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.