Sverige har under stora delar av 1900-talet, som jag ser det, tillämpat en realistisk säkerhetspolitik. Detta höll oss utanför både första och andra världskriget. Men de senaste två till tre decennierna har vi tillämpat en idealistisk (värdebaserad) säkerhetspolitik då vi underordnat oss EU, Nato och USA:s syn på världen. Denna politik fullbordades med vårt Nato-medlemskap.
I en text här här på lindelof.nu tog jag upp statsvetaren Johan Wennström kritik av vår naiva syn på internationella relationer. Att vi inte ”Vi vill se sanningen i vitögat för vi förstår den inte. Vi har inte bara i ord, utan också i handling, avskaffat all form av nationalism och förväntar oss, att andra ska vara lika inriktade på samarbete och hygglighet”.
För att få en uppfattning om vad realism i internationella relationer teoretiskt kan stå för har jag läst det inledande kapitlet ”Anarchy and the struggle for Power” i statsvetaren och forskaren John Mearsheimers digra verk The Tradgedy of Great Power Politics där han förklarar sin teori.
John Mearsheimer kallar sin teori för ”offensiv realism” och att realister inte brukar skilja mellan goda och dåliga stater då alla stormakter agerar utifrån samma logik oberoende av kultur, politiskt system eller vem som styr landet. Han menar att de flesta människor föredrar att se konflikt mellan deras egen stat och en rivaliserande stat som en konflikt mellan god och ond, där dom själva är på den goda sidan. Ledare för olika stater beskriver hellre sina krig som moraliska korståg än att säga att det är en kamp om makt. Realism är svårt att sälja in till medborgarna.
Det är inte svårt att överföra Mearsheimers sätt att resonera på dagens konflikter där det främst är Ryssland, USA och Kina som är de dominerande aktörerna. Mearsheimer menar att internationell politik alltid har varit hänsynslös och farlig och det kommer förmodligen att så förbli.
Stormakterna fruktar varandra och konkurrerar med varandra om makt. De försöker alltid hitta möjligheter till att erövra makt på bekostnad av andra. Det finns inget status quo mellan de viktiga stormakterna. Det övergripande målet för var och en av dem är att maximera sin del av ”världsmakten”. De agerar alltid i eget intresse och underordnar inte sina intressen till andra stater eller olika delar av den ”internationella gemenskapen”.
Varför uppträder stormakterna på detta sätt? Mearsheimer svarar att i det internationella systemets struktur inte finns någon överordnad myndighet som kan skydda stormakterna från varandra. Han benämner detta tillstånd ”den internationella anarkin”, en frånvaro av internationellt styre över stormakterna. Detta skapar misstänksamhet och fruktan bland stormakter om själva maktbalansen.
Detta dilemma framgår med brutal tydlighet i en rak kommentar som den preussiske statsmannen Otto von Bismarck gjorde på tidigt 1860-tal, när det framkom att Polen – som inte var en självständig stat vid den tiden – kanske kunde uppnå självständighet. ”Att återskapa kungadömet Polen i någon form är liktydigt med att skapa en allierad för vilken fiende som helst som väljer att attackera oss.” Han argumenterade på så sätt för att Preussen skulle ”angripa Polen hårt så att de förlorade allt hopp och lägga sig ner och dö; Jag har all sympati för deras situation, men om vi (Preussen) skall överleva har vi inget annat val än att utplåna dem”.
Fruktan och oron för vad den andre kan få för sig leder till att ju starkare de är i relation till sin rival, desto större är deras chanser att överleva. Den bästa garantin för överlevnad är förstås att bli hegemon, eftersom inga andra stater kommer att på allvar att kunna hota hegemonen.
Situationen är verkligen tragisk, skriver Mearsheimer. Stormakterna som inte har någon orsak att bekämpa varandra är blott bekymrade om sin egen överlevnad. De har hur som helst inget val mer än att utöva makt och försöka dominera andra stater i systemet.
I ett tal på WEF-mötet i Davos förklarade Kanadas premiärminister Mark Carney att ”den regelbaserade världsordningen” har varit en bluff som väst med USA i spetsen upprätthållit och att man varit medvetna om att den ”var delvis falsk”, och att ”de starkaste kunde undanta sig själva när det passade dem” från denna ordning. USA visar med all önskvärd tydlighet att, då det inte längre gagnar deras intressen överger de sin egen ”regelbaserade världsordning”. Och nu, då Europa står som förlorare, först då protesterar dessa.
Allt det här betyder dock inte att stormakter inte vill förhindra krig och behålla fred. De arbetar hårt för att förhindra krig – där de själva kan bli offer. Under det kalla kriget satsade USA enorma resurser på att avskräcka Sovjet från att starta krig i Europa. Detta gjorde man inte för ”freden i världen”, utan för att USA:s ledare fruktade att en sovjetisk seger skulle rubba maktbalansen.
Marsheimers syn på det kalla kriget kan appliceras på Ryssland idag, som vid Sovjetunionens upplösning sökte samarbete med Väst, för att de då var svaga och inte kunde ta en konfrontation med Väst. Trots Rysslands varningar efter Maidankuppen 2014, att Ukrainas medlemskap i Nato för dem utgjorde en röd linje, bidade Ryssland sin tid och väntade till man var ekonomiskt och militärt rustade. Man säkrade sig också om en bra relation till Kina. Först 2022 var man rustade för att direkt konfrontera Väst genom att invadera Ukraina.
Dagens allierade kan bli morgondagens fiender. Mearsheimer tar exemplet med det förenade Tyskland efter kalla krigets slut. Trots att Storbritannien, Frankrike och Västtyskland var förenade under kalla kriget så började de oroa sig för det potentiella hot som låg i ett återförenat Tyskland. Vi ser också idag hur Frankrike oroar sig för Tysklands ambition att skapa Europas starkaste armé.
Detta ”säkerhetsdilemma” är exempel på ett välkänt begrepp i litteraturen om internationella relationer, s k ”offensiv realism”. Kärnan i detta dilemma är att, när stater ökar sin egen säkerhet så minskar man samtidigt andras, skriver Mearsheimer. Han påpekar också att politisk konkurrens mellan stater är mycket farligare än ekonomiskt umgänge. Politisk konkurrens kan ju leda till krig. Krig är ju, som Carl von Clausewitz skrev, en fortsättning av politiken med andra medel.
Bli prenumerant på Veckobrevet (varje måndag em)
