Jonestown – nedtystat 40-årsminne (2)

I del 1 berättades om att James Warren Jones ledde Peoples Temple från Indiana på 50-talet via San Francisco och Los Angeles i Kalifornien och vidare på 70-talet (ca 1000 personer) till Guyanas djungler där allt slutade i katastrof. Men hur var det möjligt? Bengt Svensson, förklarar...

Jim Jones vid ett protest framför International Hotel i San Francisco den 16 januari 1977. Jones adoptivson tillika livvakt Tim Tupper bakom Jones pratar med Cheryl Wilhite, en kvinnlig säkerhetsvakt vid Folkets tempel. Foto: Wikipedia

en vem var James Warren Jones? Han levde nästan lika enkelt som sina församlingsmedlemmar och verkade inte intresserad av materiell rikedom. Men med hjälp av en enorm förmåga att hålla igång nästan dygnet runt, övervaka, kontrollera och manipulera koncentrerade han snart all makt hos sig själv.

Han föddes 1931 i Indiana som familjens enda barn. Fadern, James Thurman Jones var då 44 år gammal och krigsinvalid från första världskriget. Hans lungor hade förstörts under ett tyskt gasanfall. Han drog sig fram på en liten pension och tillfälliga jobb. 1926 hade han helt oväntat gift sig med den 22- eller 24-åriga (ingen visste säkert) Lynetta Putnam. Det var hennes tredje äktenskap. Lille Jimmy var ett oönskat barn. Strax efter födseln fick fadern ett nervöst sammanbrott och blev inlagd på sjukhus.

Jones var vän till Kaliforniens vice guvernör, Dymalli. Han hade en gång delat scenen med Rosalynn Carter under makens presidentvalskampanj, och han hade fått ett uppmuntrande brev från vicepresident Mondale. Han hade gett avgörande stöd till borgmästare Moscones valkampanj. Han hade prisats av Jane Fonda och många andra kändisar. Huey Newton, Angela Davis och Willie Brown, framtida borgmästare i SF, gav honom också tämligen entusiastiskt stöd.

Men hur hade han fått över 900 amerikaner att bosätta sig i djungeln i ett okänt sydamerikanskt land? För många hade det varit deras första flygresa, andra hade kommit dit med båt. De flesta hade aldrig tidigare varit utomlands. Men åtminstone är engelska officiellt språk i Guyana, unikt i Sydamerika liksom deras vänstertrafik.

Jones uppväxt och utveckling beskrivs ingående i Jeff Guinns The Road to Jonestown. Han var ett ensamt och försummat barn och lite udda. Alla utom hans mamma gick till någon kyrka i den lilla staden på söndagarna, men lille Jimmy gick till så många han hann avverka, studerade predikanterna och lärde sig delar av bibeln utantill. Hans mamma, däremot, rökte och svor och trodde på spiritism, själavandring samt begick äktenskapsbrott. Den i förtid åldrade krigsinvaliden, som hade svårt att andas, levde inte upp till hennes behov.

När Jim var tio år gick USA ut i andra världskriget. Barnen lärde sig om kriget från patriotiska journalfilmer. När de lekte krig var de amerikanska soldater som spöade japaner och nassar. Men Jim fascinerades mer av Hitlers demagogiska förmåga och nazisternas parader och organiserade ett gäng småpojkar, som fick lära sig marschera med höga bensparkar. I skolan var han en företagsam ensamvarg.

Efter andra världskriget flyttade många svarta till Indiana från sydstaterna. Rasismen var självklar. Svarta behandlades illa och tilltalades nedsättande. Men Jim påstår att Gud har skapat alla människor lika. Alla har samma värde. På gymnasiet börjar han ta bussen till den större grannstaden Richmond om söndagarna. Där ställer han sig på en låda i den svarta stadsdelen och börjar predika hopp, jämlikhet, förändring. Det var radikalt i slutet på 1940-talet.

Sista året i high school arbetade han heltid på ett sjukhus om nätterna. Han klarade sig med få timmars sömn och vila. Där blev han omtyckt av både patienter och personal, tog sig särskilt an de svårt sjuka och dementa. Inte heller hade han något emot att skaffa undan amputerade armar och ben eller ta hand om de som avlidit.

Där träffar han också sjuksköterskan Marceline. De gifter sig. Han är 18 och hon 22 år gammal. De bosätter sig i Indianapolis. Han blir pastor Jones, och hon ställer upp som medhjälpare på söndagarna. Hans energi är enorm. Han far runt och hjälper sina församlingsmedlemmar mot trakasserier från elbolaget, han skriver brev, vädjar och övertalar. Med fredliga medel får han och församlingen restauranger och sjukhus att överge rassegregationen. Han börjar driva social verksamhet, startar ålderdomshem. För att få in pengar börjar han turnera som väckelsepredikant. Tankeläsning och helbrägdagörelse var dragplåster. Han börjar utveckla sin manipulationsförmåga i det godas tjänst. Cancer botade han genom att slinka in lite stinkande hönsinälvor i munnen på den sjuke, som spottade ut det i ett våldsamt kräkanfall. Sedan paraderade han den “utdrivna cancern” genom salen. Kollekthåvarna fylldes.

Paret adopterar barn, svarta barn, koreanska barn. De bildar en riktigt progressiv regnbågsfamilj. Några av dessa barn skulle överleva Jonestown, andra inte.

Runt 1960 börjar han tala om kärnvapenkrig. Församlingen måste flytta till ett ställe där de kan komma undan ett sovjetiskt kärnvapenanfall. Jones spenderar några år i det inre av Brasilien men lyckas inte etablera sig där. Återvänder och drar i stället iväg i en lång bilkaravan från Indiana med ett nittiotal trogna till Ukiah 30 mil norr om San Francisco, vilket enligt tidningen Esquire inte kommer att drabbas av nedfallet efter ett kärnvapenkrig. Snart anländer ytterligare ett 50-tal från Indiana. Allt mer talar han om att han och församlingen är hotad. Han organiserar fejkade överfall och mordförsök på sig själv.

Det är där i norra Kalifornien som han utvecklar sig till kultledare med närmast full kontroll över medlemmarnas liv och ekonomi. Verksamheten växer, han köper in ett dussin begagnade Greyhoundbussar, och kan därmed dyka upp i San Francisco eller Los Angeles med 500 hängivna anhängare med kort varsel. Till exempel kan han förse politiker med en stor och applåderande publik. Han gör sig populär bland Kaliforniska makthavare. Men inom sekten beskriver han omvärlden som hotfull, mörka krafter, regeringen. FBI, CIA vill förgöra dem.

Jim Jones mottar ett Martin Luther King, Jr. “Humanitarian award” av Pastor Cecil Williams, 1977

Några år in på 70-talet omlokaliserar han till San Francisco. Också i Los Angeles utvecklas verksamheten och en stor fastighet inköps. “Folkets tempel” blir känt.

Efter katastrofen Kool-Aid
Det har varit rätt tyst om katastrofen i Guyana under de 40 år som gått. En skam lades snabbt över tragedin. Den amerikanska högern vädrade sin skadeglädje: “Ännu ett socialistiskt experiment som slutat i katastrof”. Om folk var så urbota dumma att de gick på pastor Jones fantasier om ett utopiskt lyckorike, hade de bara sig själva att skylla, hävdades det.

Språket fick ett nytt uttryck: “He drank the Kool-Aid”. Kool-Aid var en populär läskedryck, som hade blandats upp med det dödliga giftet i Jonestown för att göra det mindre illasmakande. (Egentligen var det konkurrenten “Flavor-Aid”). Att dricka “the Kool-Aid” betyder ungefär att man tror på fantastiska men osannolika löften, som dessutom kan få fatala följder. Typiskt används uttrycket i cyniska politiska skämt.

Men internt var Folkets Tempel också ett fungerande samhälle där alla basbehov tillgodosågs. Bland medlemmarna fanns utbildade sjuksköterskor, lärare, en legitimerad läkare, en advokat osv. För många äldre som blivit sittande, kanske som änkor, i getton med hög brottslighet och dålig kommunal service och ibland hotades av vräkning, var det ett rationellt val att skriva över pensionen på pastor Jones för att få trygghet och omvårdnad inom Folkets Tempel för resten av livet. Barnen uppfostrades i en kollektiv gemenskap. Pastor Jones talade mycket om “love”.

Han gav också råd om vilken tandkräm, som skyddade mot radioaktiv strålning, och när hans fru inte setts på ett tag förklarade han att hon var i Mexiko för att köpa delar till en atombomb. Snurrigt, javisst, men kanske inte värre än alla falska löften och sliriga argument i den TV-reklam eller den politiska demagogi som folk vuxit upp med. Graucho Marx “Dr Hackenbush” var varken den förste eller siste bondfångaren, “conman”.

I höstas uppmärksammades 40-årsminnet av massakern, f ö samma dag som 100-årsminnet av freden efter första världskriget. Överlevare kom till tals och en liten minnespark ska inrättas i området, det gamla “Fillmore”. En gång beboddes det av japanska invandrare. Men efter Pearl Harbor sattes de i läger och ersattes med svarta invandrare från Sydstaterna, som fick jobb på skeppsvarv och annan rustningsindustri. På 1970-talet hade området förslummats. En stor sanering sattes igång och många vräktes. Ett tjusigt men artificiellt “Japantown” byggdes. Japanernas ättlingar var dock inte intresserade av att flytta tillbaks in i någon etnisk enklav. Nu domineras Filmore Street av kaféer och restauranger, en del med michelinstjärnor. Köpstarka yuppisar köar utanför eller trängs på trottoarerna med en och annan tiggare.

Del 1 >>

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.