Journalisterna tävlar intensivt om att beskriva Trumps uselhet, men…

Varvsarbetare på Klöverön

Problemet med den berättelse vi fått berättat för oss om Donald Trump, är att den förmodligen inte stämmer särskilt väl. Den har i huvudsak berättats för oss av en skara journalister, som förvisso varit genuint oroade över hans presidentskap, men som också deltagit i samma vänsterliberala våg, som utmålat 20 procent av Sveriges befolkning som rasister och aktivt ägnar sig åt deplatforming av människor även vid förhållandevis små avvikelser från de åsikter man bör ha. Vad skall de då säga om någon som Trump?

Detta är samma gäng som ganska ensidigt rapporterar om konflikten mellan Israel och Palestina, där allt skulle bli frid i Mellanöstern, om Israel bara skärpte till sig. Samma gäng som svårligen kan behärska sin ilska, om någon så lite som tänker tanken att gränsen för abort kanske borde tidigareläggas en vecka. Samma gäng som anser att den vite svenske mannen, som åker till sitt fysiskt krävande arbete vid sex på morgonen, är roten till det mesta av det onda i vårt samhälle. Samma gäng som inte har en aning om hur många kön det finns, inte kan definiera ett enda av dem, och som inte vet vad en svensk är.

Jag överdriver förstås lite, och jag sympatiserar till och med med en stor del av deras ställningstaganden, men på många områden anser jag att man drar tankarna lite för långt. Inte för att det är fel att tänka för mycket, men för att man lämnar spelfältet fritt för människor som Donald Trump.

Hur reagerar en grupp väldigt homogena journalister med åsikter på vänsterkanten då de ställs inför Donald Trump? Ja, de kommer förstås att bli som Donald Trump, och framstå som oerhört frustrerade och som ovänner med sanningen. Det kommer att alienera de lågutbildade arbetarna ännu mer.

Donald Trumps uselhet har man tävlat intensivt om att kunna beskriva, och man har provat flera olika attackvinklar. En av de första man testade var detta med att Donald Trump är antisemit. Precis som för vilken konspirationsteoretiker som helst, finns bland miljoner händelser, en handfull man kan lyfta fram som bevis för sin tes, och ja, det går alltid att hitta någon Trump-supporter som säger idiotiska saker, för att inte säga Trump själv. Kruxet var att det snabbt visade sig att Trump inte alls var antisemit. Det visade sig istället att Trump var Israels bäste vän – förvisso inte ett stort plustecken för en västerländsk journalistkår, men ändå.

Att säga att Trump var rasist, var mycket enklare. I Sverige var ju alla moderater rasister, eftersom någon talat om volymer i invandringsfrågan, så då var det ju självklart att Donald Trump var rasist när han stängde sina gränser, och ville bygga en mur.

Retoriken blev så enkel, och anklagelserna fastnade på Trump som anklagelser om demokratiskt valfusk på en redneck. En mur här och en massa stockkonservativa religiösa där, som inte var särskilt förtjusta i muslimer, gjorde rasismen snabbt till en sanning. De personer med utländsk bakgrund som kunde ses i hans stab kunde man snabbt vifta bort – det är så enkelt att förleda människor!

Samma sak blev det med hans syn på kvinnor, skatter och detta med att han gång på gång valde USA före resten av världen. Det kan man tycka vad man vill om förstås, men det han egentligen ville göra, var att minska beroendet av det koleldande Kina, och öka sysselsättningen bland de lågutbildade amerikanska arbetarna. Avskyn!

Nu då han förlorat, går dessutom en våg av mobbning genom de rättänkandes sociala flöden. Äntligen har vi här en människa – Donald Trump – som man får avhumanisera! Vi får säga vad vi vill om honom! Vi hatar honom – inte hans åsikter. HONOM!

Och man undrar hur vi skiljer oss. Hur kan vi legitimera allt detta hat mot en enda person? Ja, i själva verket är det ju inte en enda person, ty visst hatar vi innerst inne hans supportrar lika mycket? Hur många till vänster har inte lekt med tanken på någon borde sätta stopp för detta onda som drabbat USA? Mer än en handfull. Vänstern har historiskt visat sig mer än kapabel att göra processen kort med dem som man betraktat som ett hot mot folket. Det goda våldet.

Gör jag det väldigt enkelt för mig? Kanske. Jag vet egentligen inte vad jag talar om. Jag förstår inte hur de flesta av dem som röstar på Trump resonerar, även om jag något kan gissa. Det enda jag vet är att den stora mängd massmedia jag följer, hatar Donald Trump, och att många människor som säger sig vara emot mobbning, just nu mobbar som om det inte fanns någon morgondag.

Så Donald Trump må motvilligt traska ut ur Vita Huset klockan tolv den tjugonde januari. Problemet finns emellertid kvar, och det består i att de flesta av oss tänker precis som Donald Trump: vi är enkelspåriga, snara till att fälla domar över andra människor och inte särskilt intresserad av att ta reda på fakta, när vi redan känner på oss hur det ligger till med saker och ting. Vi hatar aldrig bra människor. Vi hatar dåliga människor. Precis som vi alltid gjort.

  12 kommentarer for “Journalisterna tävlar intensivt om att beskriva Trumps uselhet, men…

  1. Dennis Zackrisson skriver:

    Mycket seriösa funderingar, Magnus! Tänker bl a på vad du säger i sista meningarna om hatet mot “dåliga” människor. Varför är det så? Förmodligen för att “dåliga” människor visar upp allas våra sämsta sidor, som vi naturligen försöker dölja för varandra. Och gärna dölja även för oss själva och vår egen självbild. Ingen hatar vi ju så mycket som den “goda” människan, som ändå visar sig vara “dålig”.

    En sak jag tycker är problematisk i din artikel är att du kopplar samman “kritik mot Israel” med hjärnspöket “antisemitism”, Vanligen har dessa saker ingenting med varandra att göra. Det det är frågan om är kampen mot rasismen och den gammaltestamentliga ideologi som dominerar bland de som bosätter sig i den numera enda apartheidstaten på jorden, Israel. Där har sionismen fått breda ut sig och utvecklas till en ockuperande och annekterande militärstat, vilket låg inbäddat i ideologin redan från början och uttrycktes i uttalandet från FN som slog fast att sionism är en form av rasism.

    Trump gick där sin egen väg och godkände Jerusalem som Israels huvudstad, ett brott mot såväl FN-stadgan som sedan länge inarbetade relationer mellan stater. Men samtidigt gjorde detta motsättningarna i världen än tydligare. Det är nu åtskilliga omröstningar i FN som slutar med att USA och Israel står ensamma mot resten av världen. Det ger faktiskt hopp för en lösning på krisen och krigen i Mellanöstern, vilken naturligtvis aldrig kan bli verklighet om en av parterna är en rasistisk och expansionistisk kolonialstat, utan statsbildningen med denna grund måste givetvis först ändras eller helt upphöra.

  2. Örjan Wedin skriver:

    Artikeln skulle tjänat på om den försetts med konkreta exempel.

  3. Hans M Gabrielson skriver:

    Nåja! Det finns faktiskt andra än vänsterliberaler som sedan länge haft synpunkter på Donald Trumps beslutsfattande och sättet han väljer att offentliggöra besluten på. Ett exempel är “The Economist”, med 200 år på nacken. En konservativ, emellanåt lite självgod men kunnig brittisk veckotidskrift. Marknadsliberal så det bara skvätter om det, gamla Thatcher-beundrare. Läs ledaren i “issue October 31st-November 6th 2020”, betitlad “Why it has to be Biden”, sid. 12-13. Läs vidare “Briefing 1” och “Briefing 2”, sid. 19-24. En grundlig genomgång av Trumps inrikes- och utrikespolitik. Kunnigt och påläst, som sagt. Tidskriften noterar även vad den anser vara T:s framgångar. Dock, taget som helhet, bryter “The Economist” staven över den mannens fyra år i Vita Huset. Med all rätt, enligt min mening.

    Ett annat exempel är förre “Chief Security Advisor” John Bolton. En ytterligt reaktionär krigshetsare. Hans märkligt detaljerade memoar “The Room Where it Happened” ger tämligen förskräckande inblickar i Trumps milt talat egenartade tänkande rörande utrikes- och handelspolitik. Som Jan Myrdal tjatade i decennier: Gå till läggen, läs på!

    I skrivande stund vägrar Donald Trump erkänna sig besegrad i valet, den förste i USA:s historia att göra så. I stället över 100 stämningar i olika delstater angående anklagelser om varierande former av massivt valfusk från motståndarsidan som ska ha bestulit Trump på en klar valseger. Hans 70-miljoners väljarunderlag följer honom entusiastiskt. Vart detta kan leda är osäkert. Det kan bli riktigt stökigt under kommande månader. Både i domstolarna och ute i samhället. Ett slags politiskt skymningsläge.

    Det är långt ifrån säkert att paret Biden-Harris kommer att bli så mycket bättre, bortsett från en rejäl satsning på ordentlig Corona-bekämpning och återinträde i Parisavtalet. Samt en del välbehövliga inrikespolitiska reformer, förutsatt att de går igenom Kongressen förstås. Utrikespolitiskt lär det bli mycket mer av “Russia- and China-bashing” med potentiellt förfärliga konsekvenser.

  4. Dennis Zackrisson skriver:

    Nej, Hans G, det blir nog snarare sämre med B/H än med T. Se detta korta försvar för kolonialism och rasism från andrahjulet (kanske snart förstahjulet?) i demokraternas tandempar. Hon som nästan enbart lovordats och hyllats i MSM de senaste dagarna!

  5. Hans M Gabrielson skriver:

    Jag nämnde inte frågan om Israel här ovan. Helt simpelt för att det sedan åtskilliga år etablerats en konsensus bland politiker och journalister i Förenta Staterna enligt följande formel: “Kritik mot staten Israels politik = antisemitism”. Det vill säga allmänt judehat. Här har Jewish Defence Leauges påverkan i “The Establishment” sedan sent 60-tal varit föredömligt effektiv. Således helt följdenligt att Kamala Harris föll in i ledet. Något annat hade med stor sannolikhet kostat henne såväl karriär som offentlig position. Är således inte det minsta förvånad över Harris’ uttalande 2017. Den enda amerikanske politiker jag f n kan tänka mig ha en avvikande offentlig mening är möjligen – säger möjligen! – Bernie Sanders. Så, Dennis, med Biden-Harris i Vita Huset lär det bli “more of the same” i frågan Israel-Palestina.

    PS. Efter en serie dödsfall är hela min återstående nära familj judisk. Med ett undantag helt sekulär. De har sannerligen synpunkter på staten Israels handel och vandel. I likhet med Noam Chomsky, Ilan Pappe och Naomi Klein blir de kallade “självhatande judar” så fort Israel diskuteras, även i deras hemland Frankrike. Tragiskt och på sikt farligt.

  6. Hans O Sjöström skriver:

    Till Hans G i första hand!
    Om jag inte minns alldeles fel röstade Bernie Sanders för att Jerusalem skulle bli Israels huvudstad. Möjligen bara för att flytta USA:s israelambassad från Tel Aviv till Jerusalem, vilket är nästan samma sak.

  7. Lasse Jansson skriver:

    Till Hans M Gabrielsson!
    Alla som kritiserar Israel måste väga sina ord på guldvåg för att inte kallas för antisemiter även i Sverige. Det verkar dock konstigt att kalla judar som kritiserar Israel så. Därför kan man inte använda det ordet utan man hittar på det infernaliska uttrycket “självhatande jude”. Jag vet inte om uttrycket har sitt ursprung i USA men jag tror det.

    Alla människor som är kritiska till Israels politik kan avfärdas som antingen “antisemiter” eller “självhatande judar”. Då slipper man ta en sakdiskussion om Israels politik. Smart.

  8. Benkt Lundgren skriver:

    Jag tror inte heller att situationen i världen blir så mycket bättre med Biden i Vita huset. Möjligen kan man hoppas på en mer framsynt klimatpolitik, i varje fall har Biden ambitioner på den punkten som Trump totalt saknar, men några stora förhoppningar har jag ändå inte.

    Nej, det värsta med Trump är att han under sin presidentperiod hade större anledning än någon tidigare (utom George HW Bush) att vara ödmjuk, eftersom han fick klart färre röster än Clinton. Men ordet ödmjuk har Trump förmodligen aldrig hört. Och nu framstår han som något som jag trodde de sporttokiga amerikanerna anser vara bland det värsta som finns – en dålig förlorare! Och att 10-tals miljoner amerikaner sympatiserar med hans hållning på just den punkten är rent förfärligt. Det beror på polariseringen, som han bär ett mycket tungt ansvar för.

  9. Knut Lindelöf skriver:

    Hans O S!
    Det har sports mig att Bernie Sanders var motståndare till ambassadflytten, vilket stöds av denna artikel.

  10. Hans M Gabrielson skriver:

    Varmt tack, Knut L för länken ovan! Den bekräftade mitt vaga minne om Bernie Sanders som “dissenter” i fråga om Israel. Ett modigt förhållningssätt givet rådande konsensus i Förenta Staterna. Därtill av en judisk senator som två gånger om kandiderat till presidentposten…!

    Under det senaste dygnet har märkliga ting timat kring årets presidentval. Först twittrade Donald Trump att en elektronisk rösträknarmaskin raderat två miljoner röster, dock oklart i vilken delstat. Hittills inga som helst bevis på bordet.

    Bara timmar därefter offentliggjorde den federala myndigheten för valövervakning och cybersäkerhet sin (preliminära?) rapport, där årets presidentval betecknas som det säkraste i landets historia. Strax därefter gratulerar Kinas president Xi Biden till att blivit vald till USA:s 46:e president, (i bl a Merkels och Macrons efterföljd).

    Mycket finns och bör sägas om det nuvarande skeendet i Folkrepubliken Kina, men kineserna kan i vart fall räkna innantill. Under tio dagars försiktig tystnad har de samlat information och nu bestämt sig. Något som inte lär göra under för vare sig Mr. T:s humör eller manöverutrymme. Det som nu tycks återstå honom är att via en serie massmöten hetsa upp sina trognaste anhängare till olika former av aktioner mot valresultatet. Något han mer än antytt kommer att ske. Jo, stökigt lär det bli. Oklart hur än så länge.

    Utan varje jämförelse i övrigt, tillämpade Adolf Hitler en liknande taktik efter riksdagsvalet 1930, där han inte erövrade posten som Rikskansler. Det vill säga massmöten över hela Tyskland, många gånger med svåra sammanstötningar med i första hand socialdemokrater och kommunister som resultat. (Efter nyvalet 1932 blev det som bekant andra bullar…)

  11. Jan Hagberg skriver:

    Journalistkåren får här klä skott för medieförfallet, ännu en gång. Förvisso uppvisar journalisterna i de etablerade svenska medierna en hög grad av okunnighet, okunskap. Inte minst i Public Service. För att vara kort: Journalisterna saknar överblick, kunskap och insikt om väsentligheter i omvärlden, i sifferanvändning, i mer grundläggande ekonomi, i historia osv. Allt det som skulle behövas för att det, i och för sig, idealiserade demokratiska samtalet skulle kunna fungera! När jag idag går in på SRs och SVTs hemsidor, är det enbart för att kolla vad som är dagens predikotext. Något väsentligt om skeendet i omvärlden hittar jag sällan.

    Okunskapen kan ställas mot den självsäkerhet, med vilken journalisterna uppträder. En parallell till förfallet inom utbildningsväsendet?

    Kritiken mot journalisterna har funnits länge – utan att några förbättringar finns i sikte. Det kan inte tolkas som annat än att medierna uppvisar ett av maktetablissemanget önskat tillstånd. Undra på att de fria medierna växer!

    Medieföretagen, redaktionsledningarna har fått den personal man sökt! Det är de som ska ställas till svars för det erbarmliga tillstånd de stora medierna befinner sig i.

  12. Dennis Zackrisson skriver:

    Jan H!
    Kanske är det tilltagande förfallet (kindergartenifieringen) inom högskolan en bidragande förklaring. Jämte givetvis den fatala idén att man skulle kunna “utbilda sig” till journalist. Möjligen till gängse kriarättare, men utöver det redaktionella slavgörat (som snart kommer att helt och hållet skötas av datorer) finns ingenting att göra för att “lära” någon att skriva intressant och intresseväckande.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.