En eftermiddag i Stockholm. Tittar in i en butik och ser att dom säljer glasskålar designade av prins Carl Philip. Lyfter på några färgglada elefanter, skakar på burkar som innehåller livräddande filtar, älgar och åter älgar.
Införskaffar några cocktailpinnar med ängelhuvuden. Ut. Och upptäcker affischen på väggen. Vackra kinesiska tecken. Stannar vid stoppljuset, måste ta en bild, då jag upptäcker att affischen säger att det är Torsten Jurell som ställer ut på Dansmuseet.
Såg hans fina utställning på Röhsska förra året. Nu här i Stockholm. Stiger ned i den svartmålade källaren, omsluts och möts av klingande cymbaler, sköra ljud av glas. Teater och färgspel. Fantasifulla byster, skulpturer i porslin. Neonljus. Skuggspel. Så mycket mer än vad jag såg i på Röhsska.
I mörkret träder en skugga fram: Nämen är det inte Ulf Sveningson? Torsten själv, en genomsympatisk människa som jag följt genom åren och som var elev på KVs konstskola när den låg vid Kanaltorget när jag var lärare där.
Så påbörjar en pratstund som varar mer än en timma. Torsten och jag har många minnen och upplevelser att dela. Möten, namn. Kina. Göteborg. Succé och tillkortakommanden. Lödteknik, glasyrer och porslinsbränning. När jag lämnar utställningen står folk i kö för att få växla några ord med Torsten.
Detta är en fantastisk utställning. Har ni vägarna förbi Stockholm, så missa inte detta tillfälle. Det är en stark upplevelse att vandra kring i mörkret, bland ljud och kristaller.
Mer om den aktuella utställningen
Mer om Torsten Jurell
Mer om Ulf Svenningsson
