Uppmärksamheten kring de påstådda skadorna på undervattenskablar i Östersjön kan mycket väl vara en påverkanskampanj för att kratta manegen för Nato-ländernas offensiv mot Ryssland och Kina. Det skriver Christer Nordmark i följande artikel.
Det finns flera typer av undervattenskablar, till exempel för kommunikation (Internet), elnät, gas och tilll vindkraftsparker. Alla kablar kräver löpande underhåll och de kan ha olika typer av yttre skydd, en del mer hållbara än andra.
Under vintern har massmedia trummat ut att flera kablar i Östersjön utsatts för, som det heter, sabotage. Några bevis på sabotage har inte presenterats.
Det är intressant att dessa ”nyheter” dyker upp just nu. Varje år drabbas nämligen hundratals undervattenskablar i Europa av avbrott, det kan ske på grund av slitage eller olyckor, till exempel på grund av fiskeutrustning eller ankringsaktivitet. I det senare fallet är det vanligt att fartyg inte känner till eller missar att det finns kablar i närheten när de sänker ankaret för att kunna ligga still. En del kablar har en mycket liten diameter och är svåra att upptäcka även om de är utmärkta på sjökortet. När en kabel skadas märks det omedelbart. (1)
Så varje vecka sker det flera kabelbrott under vattenytan, men när man lyssnar på den svenska regeringen och militären låter det som om flera av vinterns avbrott är unika och beror på främmande makts plötsliga insikt om nya vapen: fartygsankare.
Nato intensifierar
Sommaren 2023 tillkännagav Natos dåvarande generalsekreterare Jens Stoltenberg att Nato bildat ett särskilt centrum för att bevaka värdefulla undervattenkablar. Nato-centrets uppgift är att sammanföra statliga intressen med privata aktörers intressen. (2)
Ett halvår senare beslutade de tio länderna i Nato-initiativet Joint Expeditionary Force (JEF) att stärka den marina närvaron i Östersjön och i Nordatlanten för att stärka skyddet av infrastruktur på havsbotten.
I augusti 2024 övade den svenska marinen utanför Blekingekusten. Fem korvetter, ett patrullfartyg och flera helikoptrar övade bland annat att hantera hot mot undervattenskablar. I november höll Nato sin övning ”Freezing Winds” vars syfte var att säkra infrastruktur under vatten i Östersjön. 4.000 personer deltog från 15 länder och mer än 30 militära fartyg.
Omvärldsläget orsaken
Natos ökade aktivitet sammanföll alltså med en rad avslöjanden om ”sabotage” på undervattenskablar. Som om ”sabotagen” av en tillfällighet skedde just när Nato lyfte frågan upp i ljuset.
Under perioden av uppmärksammade kabelbrott misstänktes att det var kinesiska fartyg eller delar av ”ryska skuggflottan” som medvetet förstört kablarna. En analytiker på Utrikespolitiska institutet drog till med att det kanske var den kinesiska regeringen som beordrat hybridkrigföring i Sveriges närområde på uppdrag av Ryssland! (3)
Flera tidningsledare tyckte det var dags för Nato att spärra utfarten från Finska viken för ryska och kinesiska fartyg, vilket förstås skulle varit en krigshandling.
En norsk officer vid Norges försvarshögskola kom till slutsatsen att ”sabotagen” skulle kunna betraktas som ekonomisk krigföring från Ryssland sida. Ministern för civilt försvar, Carl-Oskar Bohlin (m), var snabbt ute och menade att två kablar som gått av mellan Sverige och Finland i början av december förmodligen var sabotage. Men den finska polisen korrigerade honom. Brotten var olyckshändelser och inga ryska sabotörer hade upptäckts. (4) Hans Liwång, docent i försvarssystem, påpekade att före sprängningen av Nord Stream 2022 var det ingen som uppmärksammade brott på undervattenskablar. Det är omvärldsläget som skapat intresset. (5)
Militaristerna tar till orda
Uppmärksamheten kring kabelbrotten har fått höga militärer att höja rösten. Den svenska marinchefen Ewa Skoog Haslum gick ut i massmedia och förklarade att den svenska marinen nu måste utökas för att klara av bevakningen av svenska intressen. På gång är två nya u-båtar, fyra nya ytstridsfartyg samt upprustning av andra fartyg. Men det räcker inte.
En som alltid dyker upp som gubben i lådan och vill gå längre än regeringen är socialdemokraten Peter Hultqvist, tillika ordförande i riksdagens försvarsutskott. (Hultqvist var ett av statsråden som i hemlighet förhandlade fram DCA-avtalet.) Hultqvist förklarade runt julhelgen att nu måste artikel 4 i Nato-fördraget aktiveras, som endast har åberopats ett halvdussin gånger tidigare. Artikel 4 innebär att Natoländerna måste samlas för att diskutera vad som bör göras. Enligt Hultqvist utgör kabelincidenterna ett hot mot den svenska säkerheten.
Fartyg kapades
Värst var nog det sätt på hur besättningen på fartyget Eagle S behandlades. Beväpnad finsk polis bordade och kapade fartyget. Ombord fanns 20-talet besättningsmän från Georgien och Indien. Fartyget ägs av ett rederi i Förenade Arabemiraten, som är specialiserat på frakt av olja och gas.
Enligt rederiets finske advokat Herman Ljungberg förvägrades sjömännen att kontakta sin arbetsgivare och måltider och toalettbesök ransonerades. Tidningar gjorde gällande att det fanns avancerad spionutrustning på fartyget, vilket finsk polis senare dementerade.
Advokat Ljungberg kallade anklagelserna om sabotage för ”vilda påståenden”, och förklarade att vad ett fullastat fartyg i första hand vill är att så fort som möjligt komma fram till destinationen för att få ny last.
Undersökningen kom att visa att fartygets ankare släpats omkring tio mil för att sedan lossna och i samband med det skadat fartygets skrov. Ingen sjökapten vill medvetet förlora ankaret. (6)
En del av Natos strategi
Kanske en del av kabelbrotten är medvetna handlingar från främmande makt. Om det vet vi ingenting. Det intressanta är hur Nato, den svenska militären och regeringen agerat. Att använda sig av ”guilt by association”, alltså att döma någon helt utan bevis för att de är kineser eller ryssar i det här fallet. I ett större perspektiv passar det här in i Natos och numera även Sverige säkerhetspolitiska analys och strategi.
Ryssland och Kina pekas ju ut av både Nato och Sverige som Västvärldens huvudfiender, Ryssland som ett militärt hot och Kina som ett ekonomiskt hot. Allt dåligt som kan förknippas med dessa länder bidrar till smutskastning som i sin tur banar väg för politiska (och kanske militära) handlingar, som i opinionens ögon annars skulle te sig absurda. Det handlar alltså om enkel psykologi som använts av reklammakare i årtionden.
Natos nytillträdde generalsekreterare Mark Rutte tydligt uttryckt alliansens utgångspunkt, utan att lägga fram bevis: ”Både Ryssland och Kina har försökt destabilisera våra länder och splittra våra samhällen
med sabotage, cyberattacker och energihot”. (7)
I början av 2025 samlades statsledare från Sverige, Danmark, Tyskland, Litauen, Polen och Lettland för att tillsammans med Natos ledning planera ökad närvaro i Östersjön med sikte på eventuella ryska aktiviteter. Sverige lovade redan på förhand att bidra med bland annat tre örlogsfartyg och ett flygplan för stridsledning.
Enligt Mark Rutte ifrågasätter Nato gällande havsrätt, alltså vad som kan kallas ”Det fria havet”. Det krävs inte stor fantasi för att se hur en liten gnista skulle kunna tända en krigsbrand vid Finska viken. Och nästa gång kan det var Sydkinesiska havet.
”Masshysteri”
Kanske är det så att vinterns nyheter om sabotage av kablar egentligen har samma dignitet som hysterin kring drönarna. Om ni minns dem? Det började med att någon trodde sig ha sett en drönare över ett av Sveriges kärnkraftverk, vilka alla är klassade som skyddsobjekt. Sedan följde en strid ström av rapporter om drönare över också de andra kärnkraftverken. Säpo kopplades in och det spekulerades i om det var Ryssland som nu testade den svenska beredskapen. Efter dagars rubriker och löpsedlar som påstod både det ena och det andra tvingades polisen gå ut och förklara att det fanns inga bevis för att det förekommit drönare över huvud taget.
Två år senare, hösten 2024, larmades det på nytt om flera drönare över flygplatsen Arlanda utanför Stockholm, vilket fick till följd att flygtrafiken stängdes under en tid. Den svenska krigsmakten tog sitt ansvar och rapporterade om händelsen till Nato.
En militär lärare vid Försvarshögskolan tillfrågades vad han trodde om de alltmer förekommande rapporterna om drönare. Han var beredd att satsa en peng på att det var Ryssland som låg bakom. (8)
Andra undrade om det till och med var Kina som skickat drönarna. Incidenterna utreddes av polisen. Trots påstådda ögonvittnen kunde polisen aldrig konstatera att det över huvud taget varit några drönare i farten. Att se klart i nattmörker är inte enkelt för ett otränat öga. ”Drönarna” hade lika gärna kunnat vara stjärnor, satelliter eller reguljärt flyg. När masshysteri uppstår blir rykten ”sanningar” – som sedan kan utnyttjas i påverkanskampanjer.
Noter:
1) www.telegeography.com
2) ”Maritime Centre for the Security of Critical Undersea Infrastructure”. Jens Stoltenberg vid
presskonferens efter möte med Nato:s försvarsminister i Bryssel juni 2023. www.nato.inte.
3) Utrikesmagasinet den 29 november 2024. www.ui.se .
4) www.svt.se . SvT Nyheter 6 december 2024.
5) Artikel i www.omni.se 19 november 2024.
6) www.yle.fi 30 december 2024
7) www.nato.int . Newsroom 4 december 2024.
8) www.dn.se 16 september 2024 samt ”Mysteriet med drönarna – allvarligt hot eller
masshysteri”.SR Dagens Eko 17 september 2024.
Det är givetvis Nord Korea som saboterar kablarna.
Suck, ja idag uppmärksammar amerikanska medier att det sannolikt inte alls var sabotage av Ryssland:
”Accidents, not Russian sabotage, behind undersea cable damage, officials say. An emerging consensus among U.S. and European security services holds that accidents were the cause of damage to Baltic seabed energy and communications lines.”
Senast förra veckan stod SÄPO-chefen på Folk o Försvar och bedyrade om ryska sabotage i Östersjön.
Vi blev utsatta för desinformation igen, av vår egen statsapparat/politiker/journalister.
Noterar också att inga svenska medier har skrivit om denna explosiva nyhet, det går ju emot anti-ryska narrativet, så nu blir det ”locket på” precis som med Nordstream.
Christer N!
Jag uppmärksammade denna mening: ”Och nästa gång kan det var Sydkinesiska havet.” Vill du vänligen utveckla det? Vilka händelser och uttalanden av statsledningar gör det relevant att nämna Sydkinesiska sjön? Du nämner Sydkinesiska sjön i sammanhang med att du diskuterar att ”[Nato] ifrågasätter […] gällande havsrätt”, och att ”en liten gnista skulle kunna tända en krigsbrand”. På vilka sätt skulle något så allvarligt ske i Sydkinesiska sjön?
En notis i Svenska Dagbladet nämner verkligen att det finns frågetecken om den här historien. Visserligen liten, och längst ner på en sida, men en notis i alla fall.