JAG BOR TILLSAMMANS med min hustru Marie-Louise i en samfällighet med femtio faluröda hus. Vårt hus har som närmaste granne en annan samfällighet med lika många liknande hus. Från vårt köksfönster ser vi österut mot soluppgången och mot den andra samfälligheten på andra sidan av en liten ljunghed beväxt med några stora tallar. De båda områdena är uppförda på en tidigare skogsmark och från vårt vardagsrumsfönster, som vetter norrut, ser vi ut över vår tomt, som vi har låtit förvandla sig till en äng med vilda blommor. Där bortom ligger en bergknalle med en naturlig fördjupning som blivit ett fågelbad vi sköter om.
Från en korridor en trappa upp, som också vetter åt öster, ser vi ut över den lilla ljungheden och där överraskades jag en morgon för några dagar sedan av att där var ett liv och ett kiv. En flock halvstora fåglar flög snabbt omkring omväxlande med att de satte sig i närbelägna träd eller en kort stund på marken. Stor oro rådde och en ensam skata iakttog händelserna från en närbelägen björk. Så småningom såg jag att vid foten av en liten tall åtta meter från huset, satt en större fågel.
Jag hämtade min kikare och kunde konstatera att det var en rovfågel, som jag så småningom kunde identifiera som en duvhök. Den satt där på marken och hade något i klorna som sakta rörde sig. Övriga fåglar hade nu gett sig av och duvhöken började att systematiskt plocka fjädrar och dun av sitt rov, ett tidsödande arbete. Därpå var det dags för den att förtära sitt offer. Måltiden tog avsevärd tid och efteråt satt duvhöken stilla under kanske en halvtimme och tog igen sig. Sedan var den försvunnen.
På marken låg bara fjädrar och dun kvar. Resten av fågeln inklusive kranium med näbb och övriga ben hade den förtärt. En intressant och ovanlig upplevelse att följa hela förloppet från att duvhöken fått sitt rov i sina klor tills måltiden var avslutad.
Härliga fåglar Duvhökar. Min granne har fått sätta nät över hönsgården, för där patrullerar dom ibland, speciellt nu på hösten då antagligen en del av dom är på flyttning.
Jag bor mitt ute i skogen, men det är mycket sällan man får se det du fick se här.
Vad jag minns så har jag bara sett det en gång och då var det en Pilgrimsfalk som dödade och gnafsade i sig en Tofsvipa.
På 1980-talet var jag med om något liknande på Larsbodaskolan i Farsta. Jag var där en söndag för att arbeta med en dörr till mitt Smålandshus. (I skolans slöjdsal.) När jag skulle ta mig hem satte jag mig först med något smärre skrivarbete i arbetsrummet. Pang sa det plötsligt på fönsterrutan. Fjädrar flög omkring. När jag tittade ut satt det en duvhök på skolgården och började plocka fjädrar från en koltrast. Jag berättade om händelsen för vaktmästaren Åke J som var född rospigg, mycket naturintresserad och som bodde i närheten av skolan. ”Jag vet var den bor” sade han. ”Men du får inte berätta det för någon. Den häckar ganska nära och det vore synd om den bleve störd.”
Sedan jag flyttade till hustruns och mitt hus här i Lyåsa får jag regelbundet vara med om sparvhökens jakt. Den, speciellt den mindre hanen, klarar inte av så stora fåglar som koltrastar, vilket kanske hörs på namnet. Regelbundet, ett par tre gånger om året, ser jag den sitta på överliggaren till köksgrinden och spana mot ett fågelbad längre bort i trädgården. Oftast blir det inget, men ibland lyckas den skrämma någon, så att denne förvirrat flyger rakt in i ett verandafönster.
Det mest spännande är emellertid när jag vid något tillfälle fått se höken flyga lågt utmed en stengärsgård, osynlig för den kvittrande småfågelsflocken i syrenhäcken, varefter den blixtsnabbt dykt på någon förvirrad stackare som inte fattat att hen borde sitta kvar i den relativt tryggare häcken. När höken flugit iväg med sitt byte, om hen nu lyckas, tar det inte många minuter förrän det kvarvarande gänget småfåglar fortsätter med att kvittra glatt. Sådant kan livet vara.
Från min kajak ser jag ofta havsörnar. Deras framfart bland fiskmåsarna liknar mest en krogrunda. På våren står måsen så beskedligt på iskanten när jag paddlar förbi. I nästa sekund dyker örnen ner och liksom hämtar sitt skrovmål. På senare tid, och senare på året, ser jag hur de gör nedslag i de stora skarvkolonierna. Toppredatorerna äger. Så länge som PCB-nivåerna är låga är det mums att heta Måns.
Som illustration till mitt inlägg har jag valt Ferdinand von Wrights bild ”Duvhök avbildad under sin första vår”. En akvarell utförd är 1835.
Jag har tidigare skrivit om om bröderna von Wright.