Kampen för Palestinas historia och kultur

Israeliska skolbarn lär sig nästan ingenting om ockupationen av Palestina – även om de bara några år senare kommer att tjänstgöra på de ockuperade områdena i något som av en del ses som en ovanligt moralisk armé. Det konstaterar Avner Ben-Amos, professor i historia vid Tel Avivs universitet, i en aktuell studie. Kartor i skolböcker markerar inte den ”gröna linje” som utgör gränsen till det ockuperade Palestina, palestinska områden benämns med judiska namn som Samarien och Judéen, och starten av ockupationen 1967 kallas ”befrielse”.

Gunnar Olofsson, ordförande i Borås Palestinagrupp

Indoktrineringen i israeliska skolböcker är bara ett av många sätt att osynliggöra palestiniernas liv, kultur och historia. Palestinierna i Israel kallas aldrig palestinier, utan ”araber”, och utmålas som potentiella terrorister och primitiva kamelryttare. Samtidigt har ockupationsmakten tagit över palestinska klädedräkter, musik, bakverk och djur och givit dem israeliska namn. Så har den världsberömda sötsaken ”Knafeh”, ursprungligen från Nablus på det ockuperade Västbanken, lanserats i internationella matsajter som israelisk, och den palestinska huggormen – upptäckt långt innan tillkomsten av Israel – blivit israelisk nationalsymbol.

Arkeologiska utgrävningar görs så okänsligt att det gamla judiska kulturarvet exponeras, medan fynd från andra kulturer förstörs på vägen. Soldater och skolklasser gör pilgrimsresor till strikt judiska kultplatser på ockuperad mark. Men inte till några kristna eller muslimska.

Stöld av historia och kultur är välkända sätt för koloniala makter att radera ut ursprungsbefolkningens existens. Så stoppas i Israel historiska och samtida dokumentärer – som den om massakern i Jenin 2002 – från att spridas och filmarna förföljs. Uppmärksammandet av viktiga händelser i den palestinska historien, som fördrivningen (”Al-Nakba”) 1948, har förbjudits liksom vissa icke-judiska symboler (julgran!). En radio- och TV-lag (1965) anger att programmen skall ”förstärka den sionistiska identiteten” och människor (läs palestinier) kan avvisas från vissa bostadsområden om man saknar ”sionistiska visioner”. Kulturministern lämnar salen när man läser poem av den palestinske nationalpoeten Mahmoud Darwish, och arabiska har avskaffats som nationellt språk. Israel är nu enligt lag (2018) ett land för exklusivt judisk utveckling.

Den holländsk-israeliske filmaren Benny Brunner visar i en dokumentär från 2012 hur israelerna i ett hemligt förråd förvarar omkring 70.000 böcker, dokument och tidningar som beslagtogs under den etniska rensningen 1948. Viktiga historiska dokument som borde ha lämnats till den palestinska myndigheten som en del av Palestinas kulturarv. Så har inte skett. Filmen finns att se på Vimeo.

Det var först med de israeliska historikerna Benny Morris och Ilan Pappé som världen för något tiotal år sedan fick den verkliga sanningen om tillkomsten av Israel. Hur israelerna, med hjälp av judiska terrorgrupper som ”Stern” och ”Irgun” – utöver det område man tilldelats av FN – tillskansade sig runt hälften av det som skulle blivit en palestinsk stat. Hur man fördrev omkring 750.000 människor, genomförde massakrer på civila – den mest kända i Deir Yassin, den största möjligen i Dawaymeh med hundratals mördade – förstörde minst 530 palestinska samhällen och drev människor på flykt utan ägodelar mot Jordanien eller rätt ut i Medelhavet. Övergreppen stoppades den gången till sist genom omvärldens ingripande. Men nu är det de återstående 22% av Palestina som man är på jakt efter.

Den etniska rensningen fortsätter således än idag, om än i mindre skala och utan nämnvärd uppmärksamhet från omvärlden. Israel har flyttat in uppemot 700.000 av sin egen befolkning på ockuperat område – det som är kvar av Palestina – och beslagtar varje dag mer mark, river hus och fördriver människor och bygger fler olagliga så kallade bosättningar. Man förstör olivlundar och vattenkällor och försöker på alla sätt få palestinierna att ge sig av. FN och EU har upprepade gånger uppmanat Israel att avsluta ockupationen och koloniseringen av Palestina, men så länge orden inte följs av några verkliga sanktioner eller annat fortsätter övergreppen.

Bland palestinierna finns dock en växande aktivism för att bevara historia och kultur. Hashtag #HeresMyVillage arbetar för att sätta på kartan hundratals palestinska samhällen som raderats ur historien av ockupationsmakten. #ShowTheWall lobbar mot Google, Apple och andra för att klart märka ut Israels 700 km långa mur / barriär på ockuperad mark. #GoogleMapsPalestine kräver att de ockuperade områdena kallas ”Palestina”, och inte bara ”Västbanken och Gaza”.

... är läst 499 gånger!

  3 kommentarer for “Kampen för Palestinas historia och kultur

  1. Dennis Zackrisson skriver:

    Mycket bra och väl underbyggd artikel, Gunnar O!

    Det är bara en liten sak jag reagerar på. Du skriver redan i inledningen om att den s k “gröna linjen” inte markeras i israeliska skolböcker, trots att den stilleståndslinjen från 1948 utgör “gränsen till det ockuperade Palestina”, d v s den bit av området som ockuperades nitton år senare.

    Som du själv visar i artikelns fortsättning inleddes ockupationen av Palestina redan 1948 med utropandet av statsbildningen Israel, vilken dock aldrig erkänt någon “gränsdragning” i området. Att den trots detta erkänts av en mängd andra stater och fått komma med i FN är ju en internationell skandal av lika stort mått som att den judiska staten aldrig bestraffats för sina ständiga brott mot de resolutioner FN med en överväldigande majoritet antagit i anledning av de israeliska krigsbrotten.

    Landtjuvar borde behandlas så att de områden de tillskansat sig genom krig återgår till ursprungsinvånarna och allt det som byggts upp på olagligt (enligt FN) tillskansad mark även tillfaller dessa och att skadestånd uttages ur landtjuvarnas orättfärdigt tillskansade “egendom” och tillfaller alla skadelidande och efterlevande till dessa intill sista led. Det är c:a 5 miljoner människor idag som har rätt till sådan ersättning, utöver att få tillbaka sina hem från tjuvarna!

  2. Gösta Lilja skriver:

    Det är märkligt att höra européernas klagan över invandringen från Mellanöstern när miljontals européer stulit och mördat sig fram i Mellanöstern under snart ett sekel. Huvudproblemet är nog européernas utomordentliga kunskaper om nomader som irrade omkring i Mellanösterns öknar för 3.000 år sedan. Europas historia, t ex jätteriket Khazaria i Europas mitt eller Birobidjan i öster finns inte ens i min dators rättstavningsprogram. Vill vi européer se en fårskalle i närbild är en spegel ett lämpligt attribut.

  3. Dennis Zackrisson skriver:

    Gösta Lilja!
    I Palestina har det ju på senare tid mest varit tvärtom. Så jag begriper inte vad du syftar på?

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.