e arabiska nationalister, som räckt Storbritannien en hjälpande hand i nödens stund, protesterar förgäves mot styckningen av den arabiska nationen och givetvis också mot planerna på den judiska staten. En arabisk administration inrättas i Damaskus och Feisal, som lett de arabiska styrkorna under kriget, väljs av den nya rådsförsamlingen till emir av Storsyrien.
Valda delegater från Storsyrien möts till den Syriska Kongressen och uttalar den 2 juli 1919 bland annat:
”Vi tillbakavisar sionisternas krav på etablerandet av ett judiskt samvälde i den del av södra Syrien som är känd som Palestina och vi är motståndare till judisk immigration till vilken del av landet som helst. Vi erkänner inte att de har rätt till landet och vi ser deras krav som ett allvarligt hot mot vårt nationella, politiska och ekonomiska liv. Våra judiska medborgare skall fortsätta att åtnjuta de rättigheter och bära de skyldigheter, vilka vi har gemensamt.”
Denna första spelomgång avslutas med att spelregler för nästa omgång ställs upp i form av Nationernas Förbunds fördrag och Palestina mandat. Nationernas Förbunds fördrag träder i kraft år 1920 och ur dess artikel 22 citeras:
”För de kolonier och territorier, som till följd av det senaste kriget har upphört att lyda under de stater som tidigare styrde dem och som är bebodda av folk som ännu inte kan klara sig själva under den moderna tidens krävande förhållanden, skall principen tillämpas att sådana folks välmående och utveckling utgör ett heligt uppdrag för civilisationen och att garantierna för verkställandet av detta uppdrag skall innefattas i denna överenskommelse.”
Detta är vad Kipling formulerat som den vite mannens börda och man kan konstatera att den vite mannen, trots sin överlägsna civilisation, aldrig förmått att väl axla denna börda.
När det gäller Palestina är det Storbritannien som utses till barnvakt, tala om att sätta bocken till trädgårdsmästare, och mandatet för Palestina formuleras den 24 juli 1922. Några citat ur texten:
”… Mandatet skall ansvara för att landet sätts under sådana politiska, administrativa och ekonomiska förhållanden att upprättandet av det judiska nationalhemmet säkras […] Palestinaadministrationen skall samtidigt som den tillförsäkrar att rättigheter och ställning för andra delar av befolkningen ej kommer till skada, under lämpliga förhållanden underlätta judisk invandring…”
I den första spelomgången förlorar således den Arabiska Nationen hela insatsen genom motståndarnas falskspel och intriger. Med de kort, som utdelats inför andra omgången, ser framtiden inte stort ljusare ut.
Storbritannien och Frankrike börjar med att genom våld (som inom parentes sagt aldrig skall löna sig) gripa makten i sina respektive områden.
För fransmännen går det förhållandevis lätt att inta Damaskus och utvisa Feisal till Europa. Brittiska trupper slår först ned palestinska demonstrationer mot Balfourdeklarationen, intifadan har gamla traditioner.
Men i Irak är motståndet mera svårbemästrat och T.E. Lawrence, mera känd som Lawrence of Arabia, får anledning att skriva:
”… Vår regering är värre än det gamla turkiska systemet. De höll en manskapsstyrka på 14.000 tvångsutskrivna män och slog varje år ihjäl omkring tvåhundra araber för att hålla lugn och ordning. Vi har 90.000 man med flygplan, stridsvagnar, kanonbåtar och bepansrade tåg. Vi har dödat omkring 10.000 araber under upproret i sommar…”
Det dödande som idag pågår i Irak är alltså varken det första eller sista som utförs av västerländska barnvakter eller fredsbevarare i detta område. Högen av lik växer genom historien och en dag kommer den att växa över huvudet på de västerländska intressena i detta område. Men än så länge lönar sig våldet.
Nästa drag blir att söndra och härska, en gammal kolonial princip som aldrig blir omodern. Redan börjar samarbetet att knaka mellan de gamla kumpanerna Frankrike och Storbritannien och kolonialminister Winston Churchill kommer på den geniala idén att kalla tillbaks den av fransmännen landsförvisade Feisal och göra honom till kung av Irak.
Brodern Abdullah får bli emir av Jordanien och vi kan ju knappast kalla dessa båda herrar för quislingar då begreppet ännu inte är präglat.
Som High Commissioner för Palestinamandatet tillsätts Sir Hubert Samuel, en brittisk politiker med sympatier för den sionistiska rörelsen.
Nu börjar den sionistiska rörelsens arbete att realisera det judiska nationalhemmet; att få ett folk utan land att flytta till ett land utan folk.
Nå, folktomt är ju inte landet, det är bebott och uppodlat i den utsträckning som är fullt normalt för ett fattigt land i tredje världen vilket beskrivs av en samtida iakttagare:
”Palestina har alltid varit fullt uppodlat så långt det varit möjligt för människor som saknar kapital och använder primitiva metoder. De hade inget ekonomiskt stöd och kunde inte ta itu med bevattnings- anläggningar och utdikning av sumpmarker och andra projekt som krävde kapital. Så långt deras uppodling av landet gick var den lämplig och tillräcklig.”
År 1886 besöker Henry Gillman, amerikansk konsul i Jerusalem, de arabiska apelsinodlingarna i Jaffa och är så imponerad att han skriver hem till USA:
”Jag är särskilt angelägen om att informera er om den enkla metod med vilken man odlar denna värdefulla frukt då jag tror att den kan tillämpas med framgång i Florida”.
Kanske vårt glas frukostjuise kan räkna sina anor från detta brev.
Jordförvärvet i Palestina sker med stöd av den 1901 bildade Judiska National-fonden och lämpliga säljare finner man bland storgodsägare. Ofta boende i Beirut, Damaskus eller Jerusalem. Men det legala jordförvärvet går inte fort. År 1882 var 0,1% av jorden i judisk ägo, år 1922 3%, år 1936 5%, år 1946 7%. Detta synes vara en lång väg till det judiska nationalhemmet.
Från 1929 stadfästes principen om enbart judiskt arbete formulerat på följande sätt i Judiska Byråns stadgar:
”Byrån skall främja kolonisering av jord baserad på judiskt arbete. I alla arbeten eller projekt utförda eller ledda av byrån ska det anses som en princip att judiskt arbete skall användas”.
År 1920 har Histadrut, den judiska fackföreningsrörelsen, bildats. Arabiska arbetare förbjuds att vara medlemmar och att arbeta i sionistägda industrier. Här kan man tala om en verklig pionjärinsats, femton år före Nürnberglagarna.
Men även de fria marknadskrafterna arbetar för den judiska saken i Palestina. Från Europa kommer utbildade judiska invandrare. Yrkesarbetare, ingenjörer, företagare och investeringsvilligt kapital. År 1928 är 24% av industrin i judiskt ägo, år 1935 har siffran stigit till 72%. En judisk subkultur håller på att växa fram i Palestina, en subkultur som är en överlägsen kultur i kraft av de kunskaper som förs med från det industrialiserade Europa.
Den arabiska befolkningen håller på att konkurreras ut i sitt eget land. Även i andra spelomgången tycks de vara på väg att förlora men än är inte alla kort utspelade.
År 1929 samlas stora arabiska bondemassor i Jerusalem, tålamodet är slut. Angrepp riktas mot judiska bosättningar, först i Jerusalem och sedan i Hebron. Under revolten, som varar i en vecka, dödas 133 judar och 117 araber.
Den 19 april 1936 börjar en spontan strejk i Jaffa. Den sprider sig över landet och blir långvarig. Den 25 april bildas Högsta Arabiska Rådet. Den 7 maj sammanträder en konferens i Jerusalem som beslutar om skattevägran tills den judiska invandringen stoppas.
Den brittiska mandatregeringen svarar med undantagstillstånd och kollektiva bestraffningar. I Jaffa sprängs 220 hus den 18 juni 1936 och 6.000 människor blir hemlösa. Efter ett halvt år avbryts revolten.
Mandatregeringen har nu stiftat lagar och infört metoder som än i dag tillämpas av Israel i ockuperade områden. Många av dessa lagar och metoder strider mot internationell rätt – men våld lönar sig ju nästan alltid – för vissa.
1937 blossar revolten upp igen och leder till öppna strider mellan arabiska gerillaförband och brittiska trupper som till sin hjälp också rekryterar judiska bosättare. Omkring 5.000 araber kommer att dödas, 15.000 skadas och inemot 10.000 fängslas innan motståndet krossas år 1939 och gerillan avväpnas.
Fortsättning följer…
Bilderna hämtade ur Walid Khalidi, BEFORE THEIR DIASPORA, a photographic history of the Palestinians 1876-1948, Institute for Palestine Studies, Washington DC 1984.
