Nu börjar Storbritannien tröttna på sin roll som barnvakt i mandatet Palestina, vilken tonårsförälder kan inte ibland bli less. Efter en misslyckad konferens mellan de parter som ingår i spelet väljer britterna att 1939 publicera en vitbok där de deklarerar hur de ämnar avveckla mandatet:
”… Hans Majestäts Regerings mål är att inom tio år upprätta en självständig palestinsk stat med sådana avtalsrelationer med Storbritannien att de båda ländernas kommersiella och strategiska behov tryggas i framtiden. […]
Den självständiga staten skall vara en i vilken araber och judar delar lika på styrelsen i avsikt att skydda båda samfundens grundläggande intressen. […]
För vart och ett av de kommande fem åren skall en kvot på 10.000 judiska invandrare tillåtas. […] Därtill […] kommer 25.000 flyktingar […] Efter femårsperioden kommer ingen vidare judisk invandring att tillåtas, såvida Palestinas araber inte är beredda att samtycka till detta. […]”
Har då äntligen Palestinas araber uppnått det mål, som de med olika demokratiska metoder misslyckats genomdriva, genom att tillgripa våld.
Det måste väl ändå vara en ödets ironi då vi ju vet att våld aldrig får löna sig.
Nej även den här gången kommer de att luras på konfekten. Nu när de står där med ett papper på sina rättigheter, men militärt avväpnade efter sin krossade revolt, kommer de att drabbas av det som är starkare än såväl bindande utfästelser som det berättigade våldet. De kommer att drabbas av övervåldet och den ännu inte inkasserade spelvinsten kommer att fara all världens väg när deras skrupelfria motståndare gör sitt nästa drag.
Den 1 september 1939 inleds andra världskriget genom Tysklands angrepp på Polen. Det kommer att innebära en katastrof för judarna i Europa och nu introduceras något nytt i historien. Det är inte folkmordet i sig som är unikt, inte heller omfattningen i det absoluta eller relativa antalet mördade. Men detta är det första industrialiserade folkmordet. Man kan inte längre ge sken av att handlingen är utförd under affekt eller utanför myndigheternas kontroll när verksamheten bedrivs som en dödsfabrik – med olika makabra biprodukter förutom huvudprodukten – döden.
I Palestina är den politiska situationen förvirrad. De arabiska grupperna är splittrade mellan ett stöd till axelmakterna, som ju för krig mot Storbritannien – deras koloniala förtryckare, eller ett stöd till de allierade med hopp om att vitbrevets intentioner kommer att genomföras. Militärt avväpnade och politiskt osäkra kommer de att vara i stort sett passiva iakttagare under världskriget.
För sionisterna innebär vitbrevet ett definitivt hinder för deras långsiktiga strävanden och de tar upp kampen på olika plan. Politiskt tar de för första gången officiellt ställning för en judisk stat. Det görs i New York i maj 1942 genom det så kallade Biltmoreprogrammet. De kräver:
”En nationell judisk armé […] att Palestinas portar skall öppnas för obegränsad judisk immigration […] ett judiskt samvälde integrerat i den nya demokratiska världens struktur. […]”
I Palestina organiserar de en illegal judisk invandring som till sin omfattning är större än den samtidigt pågående av vitboken legaliserade. När markförvärv nu inte längre kan göras på legal väg etableras militärt försvarade bosättningar helt utanför myndigheternas kontroll. Den bosättningspolitik av Vilda Västern-typ som i dag, i strid mot internationell rätt, genomförs på ockuperad mark har således också sin historia. Sionisternas officiella militära organisation Haganah växer i styrka samtidigt som de hemliga terrororganisationerna Irgun Zvai Lumi och Sternligan inleder sin verksamhet med politiska mord och attacker mot britternas installationer.
Som ledare för Irgun hittar vi Menachem Begin medan Yitzhak Shamir är en av de tre som utgör Sternligans ledartrojka. När dessa båda hycklande premiärministrar uttalar sin djupa avsky för terrorister så vet de alltså vad de talar om. De har egen gedigen praktisk erfarenhet, med mängder av liv på sitt samvete, redan från terroristtiden.
Den 22 maj 1945 begär sionisterna av brittiska regeringen att en judisk stat skall upprättas i Palestina, men denna svarar att avgörandet måste hänskjutas till stormakterna. USA har nu börjat visa sitt synnerliga intresse för Palestinafrågan och inte heller Sovjetunionen går man förbi utan vidare. Sionisterna väljer att intensifiera terroristattackerna. Den mest spektakulära blir Irguns sprängning av hotell King David i Jerusalem den 22 juli 1946 varvid nittioen personer dödas.
I februari 1947 tar de nybildade Förenta Nationerna över ansvaret för Palestinamandatet och världens två nya stormakter blir snart överens om att den för dem bästa lösningen är att mandatet uppdelas i en judisk och arabisk stat. Nu vidtar ett intensivt röstfiskande med piska och morot för att få majoritet i Generalförsamlingen för det beslut om delning som stormakterna bestämt skall fattas. Arabstaterna protesterar förgäves mot delningsplanen som antas den 29 november 1947.
Amerikanen Alfred Lilienthal skriver år 1953 om detta beslut:
”Förenta Nationerna förövade ett allvarligt brott mot den internationella rättens princip genom sin förhastade, lättsinniga och arroganta behandling av Palestinafrågan. Generalförsamlingen röstade ner de enda vettiga förslagen, en folkomröstning i Palestina och hänskjutandet av de legala problemen till Internationella domstolen”.
Palestinaaraberna står där ännu en gång lika grundlurade som så många gånger tidigare. De skrupelfria motspelarna är helt enkelt alltför smarta och har dessutom revolvern sittande löst i hölstret. Förutom det rättsvidriga i delningen i sig är också delningsplanen uppgjord enligt grundreglerna för gerrymandering (d v s orättvis valkretsindelning för att vinna egna fördelar, introducerad av guvernör E. Gerry i Massachusetts 1811). Den arabiska delen utgör 43% av Palestinas yta medan araberna utgör 70% av hela befolkningen. När rätten ändå skall trampas under fötterna är det lika bra att göra det rejält.
Efter FN-beslutet förklarar palestinierna och arabstaterna att de inte anser sig bundna av det. Den 30 november utlyser Högsta Arabiska Rådet generalstrejk i hela Palestina och förklarar att FN-beslutet uppfattas som en krigsförklaring. Den 12 december beslutas att upprätta en frivilligstyrka, Den Arabiska Befrielsearmén.
Haganah fortsätter att bygga upp sin militära styrka och i april sätts Daletplanen i verket. Den syftar till sionistisk ockupation av hela Palestina och fördrivning av palestinierna.
I listan över samhällen där särskilt bestialiska illdåd begåtts, Lidice, Oradour och Song My, har den palestinska byn Deir Yasin en given plats. Den angrips den 9 april 1948 av Irgun och Sternligan och 254 män, kvinnor och barn mördas. Röda Korsets representant i Palestina Jaques de Reynier, som lyckades komma in i byn 24 timmar efter massakern, menar att det rör sig om en planlagd massaker utförd av en disciplinerad styrka. Han skriver vidare:
”Deir Yasinaffären hade våldsamma efterverkningar. Press och radio spred nyheterna överallt bland både araber och judar. På detta sätt byggdes en allmän skräckkänsla upp bland araberna, en känsla som judarna skarpsinnigt gynnade tillväxten av […]
Drivna av rädsla lämnade araberna sina hem för att söka skydd hos sina släktingar, först blev isolerade gårdar, sedan byar och slutligen hela städer evakuerade […] Till slut blev omkring 700.000 araber flyktingar, och de lämnade i hast allting bakom sig, deras enda förhoppning var att undvika samma öde som människorna i Deir Yasin”.
Lyssnen nu på Skriftens ord. Andra Moseboks 23:e kapitel verserna 27 och 31 lyda sålunda:
27. Förskräckelse för mig skall jag sända framför dig och förvirring bland alla de folk, till vilka du kommer, och jag skall driva alla dina fiender på flykten för dig.
31. Och jag skall låta ditt lands gränser gå från Röda Havet till filistéernas hav och från öknen till floden; ty jag skall giva landets inbyggare i eder hand, och du skall förjaga dem, så att de flyr för dig.
Den 14 maj 1948 lämnar Storbritannien Palestina och samma dag utropar sionisterna staten Israel.
Nu kommer de omgivande arabstaterna till palestiniernas hjälp men inget militärt avgörande nås.
FN får till stånd vapenvila och tillsätter en medlare, Folke Bernadotte, för att söka en lösning på konflikten.
Den 16 september skickar Bernadotte en kritisk rapport till FN:s generalsekreterare Tryggve Lie. En rapport som omfattar nittio maskinskrivna sidor.
Dagen efter, den 17 september 1948, mördas Bernadotte och hans medhjälpare, den franske översten André Serot, när de per bil är på väg in i Jerusalem.
Attentatet utförs av fyra medlemmar i Sternligan. I september 1988 framträder två av dessa i israelisk TV. De är stolta över vad de gjort och ångrar ingenting.
En av de tre, som år 1948 utgjorde Sternligans ledartrojka, var Israels nuvarande premiärminister, Yitzhak Shamir, som vägrar att kommentera händelsen.
Folke Bernadotte var nära släkt med Sveriges nuvarande konung Carl XVI Gustaf.
I början av 1949 ingick Israel vapenstillestånd med de omgivande arabstaterna men fred har aldrig slutits och gränserna aldrig definierats. Formellt gäller fortfarande de gränser som anges i FN:s delningsplan från den 29 november 1947.
Förenta Nationerna antar den 11 maj 1949 staten Israel som medlem genom resolution nr 273. I denna står bland annat:
”Noterande staten Israels deklaration att den oreserverat accepterar förpliktelserna i Förenta Nationernas stadga och åtar sig att hedra dem från den dag som den blir medlem av Förenta Nationerna. Erinrande om dess resolutioner från den 29 november 1947 och 11 december 1948 och noterande de deklarationer och förklaringar som gjorts av Israels regering inför ad Hoc politiska kommittén med avseende på fullgörandet av de nämnda resolutionerna. […]”
Resolutionen från 29/11 1947 är vår gamle bekant; delningsplanen.
Den från 11/12 1948 rör flyktingars rätt att återvända till sina hem om de så önskar.
Sedan mer än sjuttio år har Israel vägrat att följa dessa resolutioner liksom en rad därpå följande.
Vid flera tillfällen har staten Israel utökad sitt territorium genom ockupation och annektion.
Listan över staten Israels ständigt upprepade brott mot en rad folkrättsliga konventioner är mycket, mycket lång.
Våld får aldrig löna sig – eller…
Bilderna hämtade ur Walid Khalidi, BEFORE THEIR DIASPORA, a photographic history of the Palestinians 1876-1948, Institute for Palestine Studies, Washington DC 1984.
Ja, det här är den sanna historien om staten Israel. Märkligt att en annan historia så totalt dominerar i det allmänna medvetandet. Man måste ge Solzjenitsyn rätt när han (i ett annat sammanhang) säger ”Det faktum att stora delar av världen inte känner till detta är beviset på att media är i händerna på förövarna.”
Vad gäller FN och generalförsamlingens godkännande av delningsplanen för Palestina kan man tillägga att FN:s säkerhetsråd aldrig ratificerade generalförsamlingens beslut. Delningsplanen är därmed juridiskt ogiltig och FN kan i en framtid två sina händer när brotten mot folkrätten och mänskligheten är fullbordade.