Till skillnad från andra poster i regeringens budget finns det inget tak för Sveriges stöd till Ukraina, deklarerar finansminister Elisabeth Svantesson. Det är en ”existentiell fråga” säger ministern. ”Det handlar om liv och död. […] Vi vill inte att Putin och ryssarna vinner.” (HD 16 nov)
För att visa att ukrainarna fortsätter att slåss trots övermakten hade SvD i söndags ett stort uppslaget reportage om modiga kvinnor som försvarar sitt land. ”Butjas häxor […] rensar luften från ryska drönare med kulsprutor”. Någon dag tidigare hade tidningen slagit upp att Ryssland lider stora förluster. De ”Håller inte ut i evighet” konstaterar docenten i krigsvetenskap Ilmari Käihkö.
För att understryka Rysslands problem har det de senaste veckorna cirkulerat uppgifter i media att Ryssland sätter in nordkoreanska soldater. Nu används dessa uppgifter som argument för att tillåta Ukraina att använda amerikanska missiler med lång räckvidd.
För att upprätthålla narrativet om Rysslands svaghet och stora förluster bryr redaktionerna sig inte om rimlig källkritik. De publicerar texterna trots att varken stora ryska förluster eller nordkoreanska soldater kan beläggas. Allt bygger på uppgifter från den ukrainska regeringen.
Det är som den brittiske f d diplomaten Alastair Crooke skriver. Trots stora bakslag för Ukraina måste media till varje pris upprätthålla föreställningen om att Ukraina kan segra. Skulle en bild om motsatsen få fäste i media – att Ukraina inte kan vinna kriget – rasar allt samman. Det är detta som Noam Chomsky menar är medias viktigaste uppgift, att skapa konsensus.
Europas regeringar är bundna vid den ukrainska masten, ingen får svika, då rämnar hela projektet. Det var därför oron spred sig efter att Tysklands förbundskansler Olaf Scholz hade ringt upp Putin och talat med honom om kriget. Han bröt mot den europeiska linjen att inte tala med fienden. ”Jag oroar mig för EU och Natos enighet”, säger Östeuropaexperten vid Utrikespolitiska institutet Johan Hedenskog.
Bengt Kristensson Uggla skriver i sin bok Slaget om verkligheten att det har skett en förskjutning i maktdiskussionen som kännetecknar vår tid. Från att tidigare ha handlat om makten över till att handla om makten över dagordningen (”problemformuleringsinitiativet”) för att sedan övergå till en fråga om vem som har makten över verkligheten.
Det är där vi nu står. Kampen om verkligheten – narrativet – har blivit lika viktig som kampen om terrängen på slagfältet. Trots att kriget uppenbarligen är förlorat för Ukraina matas vi om och om igen med föreställningar att Ukraina trots allt kan vinna. Media måste fortsätta att berätta goda nyheter. Det är deras enda sätt att hålla narrativet levande och sponsorerna på gott humör. Så länge man kan hålla igång kriget hoppas regeringarna skjuta upp det oundvikliga nederlaget för Nato och EU och slippa stå till svars för vad de ställt till med.
De som tidigare har levt i någon form av totalitärt samhälle, som i de forna östataterna, känner igen sig.
(O)lustigt nog är det de forna östaterna som i EU, i praktiken ropar efter återinförande av
totalitarianism.
För att få en inblick i återinförandet av totalitarianism, så titta in gärna på EU:s ”Pravda”, Euractiv. För inte så länge sedan tog de bort kommentars-möjligheten.