Kampucheafrågan 1983

Sista steget till riset. Vattnet trampas från kanalen upp till risfältet, Takeo-provinsen 1978. En av flera foton av Marita Wikander som illustrerar kapitlet.

Ibland blir man varse hur lite man lär sig med tiden. Diskussionen om Kampuchea under de Röda Khmererna 1975–78 har inte tagit många myrsteg framåt på 35 år. Det upptäckte jag efter att Staffan Dahllöf i en kommentar tipsat om Ordfrontboken Kampuchea – krigen, politiken, diplomatin, som presenterade praktiskt taget allt väsentligt material och alla relevanta frågeställningar om saken redan 1983 (ett material som huvudsakligen skrevs redan 1982 endast två och ett halvt år efter Vietnams invasion julen 1979). För mig var det bara att gå till bokhyllan och ta fram den gamla boken där den stått och väntat sedan dess.

Jag konstaterar efter läsningen att det var dessa första år på 1980-talet som propagandakriget vanns av Vietnam, Sovjetunionen och senare USA – tillsammans – trots att motbilderna var lätt åtkomliga.

Den propagandasegern bidrog till att rehabilitera en kolonial mytisk bild av “primitiva bondeuppror” i exempelvis det kenyanska Mau Mau-upprorets (50-talet) efterföljd mot britterna. Uppror mot kolonialismen i tredje världen framställdes i propagandan som obegripligt grymma och omänskliga, något som den civiliserade världen (idag kallar vi det världssamfundet) ofrånkomligen måste kunna ingripa emot. Så småningom fick vi också via FN den så kallade “Responsibility to protect” (R2P) och möjligheter till “Humanitära interventioner” under vissa villkor. Detta har försvagat små självständiga staters möjligheter till en nationellt oberoende ställning, vilket skapat stor osäkerhet i världen och relativiserat folkrätten.

Det här förringar på intet sätt de grymheter som begicks av motståndsgrupper mot nazisterna under andra världskriget, av Mau Mau-krigare i Kenya på 50-talet, av de Röda Khmererna i Kampuchea på 70-talet, av Saddam Hussein, al-Assad eller av talibaner. Men skeendena måste kunna förstås i sina vidare sammanhang. Så ser jag det fortfarande efter 35 år.

Kampuchea – krigen, politiken, diplomatin
Staffan Dahllöf var en av redaktörerna för denna Ordfrontsbok 1983. Han skrev själv kapitlet “Bilder och motbilder åren 1975–78” där han noggrant gick igenom det då aktuella kunskapsläget. Vi får ta del av de olika journalistiska och “vetenskapliga” rapporter som då framkommit. Sinsemellan var de mycket motsägelsefulla och förstås mer eller mindre propagandistiskt färgade. Namn som passerar är: professor Laura Summers, professorerna Noam Chomsky och Edward S. Herman, de franska författarna François Ponchaud och Jean Lacouture, de svenske författarna Per Wästberg, Gunnar Fredriksson, Sara Lidman, Bertil Ekerlid och Erik Eriksson, de svenska diplomaterna Jan Lundvik och Kaj Björk, PLOs Pekingrepresentant Hamad Al Aydi, den amerikanska journalisten Richard Dudman, Kampucheakännaren Malcolm Caldwell (som mördades på en resa i Kampuchea), svensken  Hans Engman, den asiatiske journalisten Nayan Chanda, den amerikanske marxisten Daniel Burstein, den australiensiske forskaren Ben Kiernan, den amerikanske forskaren Stephen R. Heder, finländske professorn Helge Gyllenberg. Också förstås den svenska Kampucheaföreningens Gunnar Bergström, Hedda Ekerwald, Marita Wikander och Jan Myrdal.

Med dessa ord avslutar Dahllöf sin genomgång:

Ett trivialt men nödvändigt konstaterande: Bilden av Kampuchea 1975–1978 är inte entydig. Mångtydigheten kan kännas besvärande, men att bilderna är flera behöver inte innebära att de motsäger varandra. Detta kan uttryckas som så: Kampuchea formades av en bonderevolution som lyckades och av en revolution ledd av ett kommunistiskt parti med dess ”säkerhetstjänst”. Samtidigt formades det också av omvärldens, i första hand Vietnams, försök att kväsa landets utveckling och mot en bakgrund av en av historiens häftigaste bombningar som ett enskilt land utsatts för.

Först när vi lägger de olika beskrivningarna ovanpå varandra får helhetsbilden djup. I gengäld mister den sina enkla och raka konturer.

Vi känner rätt väl alternativen före 1975. Vi känner också utvecklingen efter 1978. Med de kunskaperna i minne: Kunde Kampuchea ha gått en annan väg? Om det fanns alternativ, när var alternativen möjliga? Och när var det möjliga också möjligt att inse?

Frågorna innebär inte att utvecklingen i Kampuchea 1975–78 var ödesbunden. Men de är ofrånkomliga för varje försök att värdera de tre år, åtta månader och tjugo dagar som präglat bilden av landet.

Den värderingen återstår att göra.

Här kan du läsa hela Staffan Dahllöfs kapitel…

  28 kommentarer for “Kampucheafrågan 1983

  1. Benkt Lundgren
    2018-03-03 kl. 11:58

    Låt mig dra en parallell mellan Pol Pot-regimen 1975-78 och terrorgrupper som al-Qaida och IS i dag. Många av oss har från första början fördömt USA-alliansens krig i Irak, och ett för mig tungt argument IDAG är att invasionen stärkt, nästan skapat, en terrorgrupp som IS. På ungefär samma sätt stärkte Sovjetunionens krig i Afghanistan 1979-89 talibanerna. Men att konstatera USA:s respektive Sovjetunionens medansvar är ju inte detsamma som att på minsta sätt försvara eller urskulda islamistgrupperna. Det gör ju inte heller du, Knut, när du skriver om situationen i dagens Syrien – snarare urskuldar du al-Assad-regimen för att de i alla fall bekämpar IS!

    Men i Kampucheafrågan finns det hos både Dahllöf och dig en obehaglig tendens att urskulda Pol Pot-regimens terror och massavrättningar med den fruktansvärda situation landet befann sig i 1975. Att ens antyda att en sådan regim var “ofrånkomlig” p.g.a. denna situation tycker jag är djupt stötande.

  2. Knut Lindelöf
    2018-03-03 kl. 13:25

    Benkt L!
    Var antyds att terrorn var “ofrånkomlig”? Jag “urskuldar” ingenting, jag försöker beskriva och förstå även det vidare sammanhanget.

    Det är just den sortens tolkningar av varandras skriverier som blockerar ett fruktbart meningsutbyte.

  3. 2018-03-03 kl. 13:38

    Varför inte ta sakerna i så att säga kronologisk ordning och ställa följande fråga: Eftersom vi vet (öppnade arkiv, ett par undersökningar som kom till ungefär samma resultat) att det inte avrättades några miljoner i Sovjet under Stalins tid, varför skall vi då tro på liknande påståenden om andra länder senare? Bara för att de inte kan verifieras är de ju inte sanna. Om man dessutom, som i Kambodjas fall, glatt kommer dragande med siffror som ur demografisk synpunkt verkar mycket tveksamma finns det ju ännu starkare skäl att vara kritisk. Ibland känns det nästan som om det är något religiöst över miljonofferpredikarnas lära: acceptera eller bli fördömd, vi behöver inte bevisa någonting eftersom vi redan vet, etc etc. – Eller skall vi göra det enkelt för oss och helt enkelt anta att när miljonoffer-folket kommer dragande med sina miljoner så stryker vi sista nollan och kommer därmed närmare sanningen utan något större arbete?

  4. Arne Nilsson
    2018-03-03 kl. 13:43

    Knut L!
    …och övriga med för den delen. För att göra trovärdighet att någon hävdar något är det nödvändigt med ett ordentligt citat. För att falta eller påståenden skall kunna värderas krävs det källhänvisningar. Om diskussionen skall bli meningsfull räcker inte 1000 tecken.

  5. Benkt Lundgren
    2018-03-03 kl. 13:55

    Läs Staffan Dahllöfs slutstycke som du själv citerar! Kanske är den centrala meningen denna:

    ”Kunde Kampuchea ha gått en annan väg?”

    Ställ motsvarande fråga om Sovjetunionen efter inbördeskrigets slut 1921 eller Kina 1949! ”Kunde de ha gått en annan väg?” Dahllöf håller ju frågan öppen om åren av brutal diktatur var ofrånkomliga – även om han sen skriver att han inte nödvändigtvis menar så! Jag tycker inte att jag gör någon illvillig tolkning av vad han skriver.

  6. Leif Stålhammer
    2018-03-03 kl. 16:02

    En klok redovisning av läget i Kambodja då. Tack Knut! Frågan kommer ju leva med oss i framtiden och vi måste ständigt lära av historien.

  7. Per-Olov Käll
    2018-03-03 kl. 16:31

    Benkt Lungren skriver: “Många av oss har från första början fördömt USA-alliansens krig i Irak, och ett för mig tungt argument IDAG är att invasionen stärkt, nästan skapat en terrorgrupp som IS.”

    Men när vi 2003 demonstrerade mot invasionen (i vårt fall i Linköping) hade ingen hört talas om IS. Jag träffade heller ingen som tyckte att Saddam Husein var en föredömlig ledare. Det var också tydligt att imperialisterna Bush och Blair var slugare politiker än deras irakiska motståndare. Det enda som var någorlunda klart var att invasionen skulle skapa ett större lidande och elände i Irak än det som åstadkoms av landets legitima regering. Med facit i hand blir världen mera lättbedömd, det är sant. Men det förändrar inte den principiella frågan att Iraks folk hade rätt att själva avgöra sin framtid.

  8. Anders Persson
    2018-03-03 kl. 20:35

    När skallen mot franska och ryska revolutionerna (1789 resp 1917) blir alltför högljudda så tröstar jag mig med att tänka: Kanske var de dåliga för Frankrike och Ryssland – men Gud så bra för resten av världen!

  9. Bo Persson
    2018-03-03 kl. 23:03

    Om Benkt Lundgren menar att frågan “Kunde Kampuchea ha gått en annan väg” inte är en fråga som vi skall diskutera inom ramen för den antiimperialistiska kampen, så håller jag med honom. I den kampen skall vi begränsa oss till det Per-Olov Käll kallar den principiella frågan.

  10. Bengt Svensson
    2018-03-04 kl. 1:28

    Vi vet rätt väl vad en massa svenskar tycker om händelserna i Kambodja. När jag läser nutida turisters berättelser, verkar tortyrkamrarna och avrättningsplatserna ha blivit turistattraktioner (ca 4 miljoner turister/år). Min fråga är: Vad anser kambodjanerna själva? De som “var med” försvinner nu i snabb takt (medellivslängd 65 år). Jag kan tänka mig att de undviker diskussion för den nationella enighetens skull. Någon läsare som varit där de sista fem åren?

  11. Benkt Lundgren
    2018-03-04 kl. 10:36

    Per-Olov Käll har rätt, när han skriver “Det enda som var någorlunda klart var att invasionen skulle skapa ett större lidande och elände i Irak än det som åstadkoms av landets legitima regering.” Ja, det var jag också övertygad om då – det finns knappast något historiskt exempel på att “humanitära interventioner” har varit lyckosamma. Och de blir inte mer lyckosamma av att motiveras med lögner om “massförstörelsevapen”. Exakt hur det irakiska folkets lidande skulle se ut var såklart omöjligt att förutse 2003, t ex bildandet av IS. Men att det skulle bli ett elände insåg många av oss.

    Björn Nilsson är en fascinerande skribent. Han förnekar att kommunistiska regimer genomfört massavrättningar. Ja, det finns som bekant de som förnekar nazisternas Förintelse också. Och de som tror att jorden verkligen skapades på sex dagar eller att jorden är platt. Tala om religiös uppfattning.

  12. 2018-03-04 kl. 11:00

    Benkt L!
    Nu far du med osanning (och borde skämmas). Du vet vad som hände med sifferexercisen när sovjetarkiven öppnades på 1990-talet utgår jag ifrån! Miljonerna försvann, ett sjusiffrigt tal blev sexsiffrigt. Det var som en historiker (Samuelsson??) påpekade angående Sovjet: man får stryka en nolla. Och min slutsats är att samma sak kan gälla angående andra länder, som Kambodja/Kampuchea. Det är inte samma sak som att antalet offer försvinner – men de blir betydligt färre. Det begriper du.

  13. Benkt Lundgren
    2018-03-04 kl. 13:00

    Jag ber om ursäkt om jag övertolkade ditt första inlägg. Tydligen känns du inte vid att förneka massavrättningar under kommunismen – “bara” att de enligt någon historiker var mycket färre än de 10-tals miljoner som tidigare talats om. Jag erkänner att jag inte kände till denne historiker och tycker det är rätt ointressant. Om antalet oskyldiga avrättade “bara” var några miljoner, så är det ändå i genomsnitt 100-tals avrättade varje dag året runt under Sovjetunionens dystra 70 år. Vad vill du egentligen bevisa?

    Jag “skäms” inte för att jag inte vet allt. Däremot skäms jag en del över att i ungdomen ha försvarat tyranner och massmördare som Lenin, Stalin, Mao, Enver Hoxha och Pol Pot. Det är lite grann det jag vill kompensera nu genom att hävda att diktaturer aldrig kan försvaras – möjligen förklaras.

  14. 2018-03-04 kl. 18:55

    Benkt L!
    Jag gillar inte att bli kallad nazist för att jag åberopar normal källkritik och normala vetenskapliga principer för historisk forskning, och respekt för de data som kommer fram.

    Vad det gäller Kambodja/Kampuchea så finns dels ganska oklara uppgifter om befolkningen (en folkräkning 1958 om jag minns rätt), och sedan var det en lång rad otäcka händelser från slutet av 1960-talet: lokala bondeuppror, kuppen 1970 som störtade Sihanouk, inbördeskriget som följde, de enorma USA-bombningarna särskilt från 1973, evakueringen av städerna 1975, interna uppgörelser 1975-78 där det är oklart vilken roll och kontroll regeringen hade i vissa områden, den vietnamesiska invasionen, följande svältkatastrof, kriget mot vietnameserna… Hur räknar och sorterar man upp offren och fördelar ansvaret för en serie katastrofer över drygt 30 års tid?

  15. Benkt Lundgren
    2018-03-04 kl. 21:05

    Jag har inte kallat någon nazist här. Men det finns vissa promillesekter som Kommunistiska Partiet (f.d. KPML[r]) som ännu hyllar Stalin. De måste rimligtvis förneka terrorn och massavrättningarna under hans tid. Och en sådan ståndpunkt är moraliskt jämställd med de nynazister som förnekar Förintelsen. Om detta gäller dig, Björn Nilsson, vet jag inte.
    Vad gäller ”oklarheterna” med Kambodja, så kan jag hålla med om det – så länge man inte tar oklarheterna som intäkt för att förneka att Pol Pot-regimen var ohyggligt brutal med ett totalt förakt för rättssäkerhet och mänskliga rättigheter.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *