Kampucheafrågan 1983

Sista steget till riset. Vattnet trampas från kanalen upp till risfältet, Takeo-provinsen 1978. En av flera foton av Marita Wikander som illustrerar kapitlet.

Ibland blir man varse hur lite man lär sig med tiden. Diskussionen om Kampuchea under de Röda Khmererna 1975–78 har inte tagit många myrsteg framåt på 35 år. Det upptäckte jag efter att Staffan Dahllöf i en kommentar tipsat om Ordfrontboken Kampuchea – krigen, politiken, diplomatin, som presenterade praktiskt taget allt väsentligt material och alla relevanta frågeställningar om saken redan 1983 (ett material som huvudsakligen skrevs redan 1982 endast två och ett halvt år efter Vietnams invasion julen 1979). För mig var det bara att gå till bokhyllan och ta fram den gamla boken där den stått och väntat sedan dess.

Jag konstaterar efter läsningen att det var dessa första år på 1980-talet som propagandakriget vanns av Vietnam, Sovjetunionen och senare USA – tillsammans – trots att motbilderna var lätt åtkomliga.

Den propagandasegern bidrog till att rehabilitera en kolonial mytisk bild av “primitiva bondeuppror” i exempelvis det kenyanska Mau Mau-upprorets (50-talet) efterföljd mot britterna. Uppror mot kolonialismen i tredje världen framställdes i propagandan som obegripligt grymma och omänskliga, något som den civiliserade världen (idag kallar vi det världssamfundet) ofrånkomligen måste kunna ingripa emot. Så småningom fick vi också via FN den så kallade “Responsibility to protect” (R2P) och möjligheter till “Humanitära interventioner” under vissa villkor. Detta har försvagat små självständiga staters möjligheter till en nationellt oberoende ställning, vilket skapat stor osäkerhet i världen och relativiserat folkrätten.

Det här förringar på intet sätt de grymheter som begicks av motståndsgrupper mot nazisterna under andra världskriget, av Mau Mau-krigare i Kenya på 50-talet, av de Röda Khmererna i Kampuchea på 70-talet, av Saddam Hussein, al-Assad eller av talibaner. Men skeendena måste kunna förstås i sina vidare sammanhang. Så ser jag det fortfarande efter 35 år.

Kampuchea – krigen, politiken, diplomatin
Staffan Dahllöf var en av redaktörerna för denna Ordfrontsbok 1983. Han skrev själv kapitlet “Bilder och motbilder åren 1975–78” där han noggrant gick igenom det då aktuella kunskapsläget. Vi får ta del av de olika journalistiska och “vetenskapliga” rapporter som då framkommit. Sinsemellan var de mycket motsägelsefulla och förstås mer eller mindre propagandistiskt färgade. Namn som passerar är: professor Laura Summers, professorerna Noam Chomsky och Edward S. Herman, de franska författarna François Ponchaud och Jean Lacouture, de svenske författarna Per Wästberg, Gunnar Fredriksson, Sara Lidman, Bertil Ekerlid och Erik Eriksson, de svenska diplomaterna Jan Lundvik och Kaj Björk, PLOs Pekingrepresentant Hamad Al Aydi, den amerikanska journalisten Richard Dudman, Kampucheakännaren Malcolm Caldwell (som mördades på en resa i Kampuchea), svensken  Hans Engman, den asiatiske journalisten Nayan Chanda, den amerikanske marxisten Daniel Burstein, den australiensiske forskaren Ben Kiernan, den amerikanske forskaren Stephen R. Heder, finländske professorn Helge Gyllenberg. Också förstås den svenska Kampucheaföreningens Gunnar Bergström, Hedda Ekerwald, Marita Wikander och Jan Myrdal.

Med dessa ord avslutar Dahllöf sin genomgång:

Ett trivialt men nödvändigt konstaterande: Bilden av Kampuchea 1975–1978 är inte entydig. Mångtydigheten kan kännas besvärande, men att bilderna är flera behöver inte innebära att de motsäger varandra. Detta kan uttryckas som så: Kampuchea formades av en bonderevolution som lyckades och av en revolution ledd av ett kommunistiskt parti med dess ”säkerhetstjänst”. Samtidigt formades det också av omvärldens, i första hand Vietnams, försök att kväsa landets utveckling och mot en bakgrund av en av historiens häftigaste bombningar som ett enskilt land utsatts för.

Först när vi lägger de olika beskrivningarna ovanpå varandra får helhetsbilden djup. I gengäld mister den sina enkla och raka konturer.

Vi känner rätt väl alternativen före 1975. Vi känner också utvecklingen efter 1978. Med de kunskaperna i minne: Kunde Kampuchea ha gått en annan väg? Om det fanns alternativ, när var alternativen möjliga? Och när var det möjliga också möjligt att inse?

Frågorna innebär inte att utvecklingen i Kampuchea 1975–78 var ödesbunden. Men de är ofrånkomliga för varje försök att värdera de tre år, åtta månader och tjugo dagar som präglat bilden av landet.

Den värderingen återstår att göra.

Här kan du läsa hela Staffan Dahllöfs kapitel…

  28 kommentarer for “Kampucheafrågan 1983

  1. Olof Larsson
    2018-03-05 kl. 0:23

    “Det här förringar på intet sätt de grymheter som begicks av motståndsgrupper mot nazisterna under andra världskriget, av Mau Mau-krigare i Kenya på 50-talet, av de Röda Khmererna i Kampuchea på 70-talet, av Saddam Hussein, al-Assad eller av talibaner.”

    Blir det inte “äpplen och päron” att jämföra befrielserörelser och motståndsgrupper med totalitära och repressiva regimer? Inte så att grymheten kan eller får legitimeras – en grymhet mot en oskyldig människa är alltid ett brott oavsett av vem det begås – men utgångspunkter och styrkeförhållanden är ändå olika. För utgångspunkternas förståelse måste en distinktion finnas då en statsbildning, som vill göra anspråk på att vara en del av världssamfundet, har påtagit sig ett särskilt ansvar. Pol-Pot, Saddam Hussein och al-Assad har inte levt upp till detta ansvar och därigenom djupt svikit de egna folken.

  2. Knut Lindelöf
    2018-03-05 kl. 8:45

    Olof L, tack för denna klargörande kommentar!
    Nej, det blir inte ”äpplen och päron”. I alla mina exempel begås grymheter för en ”god sak”; landets oberoende, och i en högre rätt; folkrätten. I krig och revolutioner sätts de nationella rättssystemen (vilka de än är) ur funktion, laglöshet inträder. Ibland kallas det undantagstillstånd då myndigheter tillåts göra saker med lagstöd de inte kan i normala tider.

    Du väljer att diskvalificera Pol-Pot, Saddam Hussein och al-Assad och påstår att de ”djupt svikit de egna folken”. Med vilken rätt? Vem avgör vad som är befrielserörelser, motståndsgrupper eller repressiva regimer? Mina exempel var (är) alla erkända av FN och hade rätt att försvara sina länders oberoende även med vapen. På så sätt försvarade de sina respektive folk. Det går ej att förneka.

    Ovanstående är alltså inte ett försvar för deras eventuella brott mot ”mänskliga rättigheter”, utan uteslutande ett försvar för alla erkända statsledningars rätt att företräda och försvara sina egna länders oberoende. Inte ens USA eller Ryssland har rätt att blanda sig i andra staters inre angelägenheter.

    Så när jag ”försvarar” al-Assad, Saddam Hussein, Khadaffi, Pol Pot, Kim Jong Un… är det uteslutande för deras rätt att företräda och försvara sitt land. Det är det här som blivit hart när omöjligt i dagens politiska klimat.

  3. Benkt Lundgren
    2018-03-05 kl. 10:22

    Knut, du har i princip helt rätt. Jag minns mycket väl för 15 år sedan, när jag reagerade starkt på Per Ahlmarks krigshets på DN:s ledarsida (något som mig veterligt varken Ahlmark själv eller ledarredaktionen gjort någon självkritik för). Då fick man höra argumentet “så du försvarar Saddam Hussein!”.

    Dock reagerar jag nu mot att du skriver att ett antal uppräknade tyranners grymheter gjordes och görs för “en god sak”, den nationella självständigheten. I Saddam Husseins fall stämmer detta föga. Tvärtom kränkte han andra länders (Iran, Kuwait) suveränitet. Och det är typiskt att i det förstnämnda fallet fick han närmast stöd av USA, medan de i fallet Kuwait startade ett krig för att befria landet. Tala om “pragmatism”.

    Och al-Assad-regimens grymheter i början av Syrien-kriget riktade sig väl varken mot utländska angripare eller islamistiska terrorister utan var ett led i att behålla makten.

    Men som sagt, principiellt har du rätt!

  4. Sven-Eric Holmström
    2018-03-05 kl. 11:45

    De röda khmerernas illdåd är väl dokumenterade både genom vittnesmål och genom massgravar. Det innebär dock inte att synen på Vietnam som den stora befriaren 1979 måste sväljas.

    Det finns för övrigt rätt mycket som tyder på att man från vietnamesisk sida från början inte hade avsikten att störta de röda khmererna, utan bara rycka fram till Mekongfloden och sedan dela landet.

    Den historiska sanningen sökes genom objektivitet och bevis. Att detta inte tillfredsställer vissa är en annan sak. Sök sanningen ur fakta och sen får pusselbitarna falla där de faller.

    Denna undersökningsmetod har frikänt Stalin medan den bekräftat den mörka synen på de röda khmererna.

  5. Hans Andersson
    2018-03-05 kl. 13:32

    Som Björn Nilsson mycket riktigt skriver kan man på säkra grunder avfärda de våldsamt överdrivna antalet offer för Stalins så kallade terror.

    När arkiven öppnades visade sig verkligheten annorlunda än västvärldens massiva överdrifter. Ursprunget till förvanskningen bygger på Hearstpressens vilseledande uppgifter på 30 talet när de drev kampanjen om massvälten i Ukraina och andra delar. Systematiskt propagerade i hela världspressen genom Hearst. Till och med Det akademiska Oxford drev detta spel.

    Dessa intressen gjorde sedan likadant med påståendena om storleken på offren i Stalins läger. Myten eller snarare förfalskningen av det verkliga skeendet hölls vid liv ända tills arkiven öppnades.

    Läs gärna Kpml:r i olika omgångar efter arkivens öppnande. Många utmärkta klargöranden i bra artiklar. Mycket bra källa och rena straffsparken när det gäller evidens.

  6. Bo Persson
    2018-03-05 kl. 18:56

    Benkt Lundgren!
    Jag tycker att Stalin gjorde ett bra jobb när han besegrade Hitler. Och att denna seger knappast hade varit möjlig utan 30-talets supersnabba industrialisering. Men denna hade onekligen ett väldigt högt pris. Och där står vi nu. Men jag kan inte se att det är mer hedervärt att säga att det var för högt än att inte säga detta.

  7. 2018-03-05 kl. 19:14

    Min sista kommentar (för den här gången). Kunskaper om källkritik bör spridas för att mota tillbaka propaganda som förvrider en rimlig och trovärdig historieskrivning. Eftersom propagandan med rätt hög sannolikhet syftar till att dölja något annat tjänar källkritik till att göra sikten klarare, få bort dimman och därmed underlätta en demokratisk diskussion och undersökningar efter vetenskapliga riktlinjer.

    Alla kan inte ha reda på allt, men en grundbult bör vara att man bara kan uttala sig säkert om det man har säkra kunskaper om. Offren i det där fängelset i Phnom Penh, var de inte ca. 20 000 och dokumenterade? Där finns en säker siffra. Men de som återfinns i massgravar, är de dödade av USA:s flygvapen, i samband med Vietnams invasion, i uppgörelser mellan olika khmerfraktioner etc etc? Totalsiffran 1,7 miljoner för offren under Demokratiska Kampucheas tid har nämnts. Kan man ta till tumregeln att stryka sista nollan så att det blir 170 000? Fler? Färre?

  8. Bo Persson
    2018-03-05 kl. 21:18

    Benkt Lundgren!
    När du skriver att Knut L har både rätt och fel tycks det mig som du inte håller isär vad Saddam Hussein gjorde när USA invaderade Irak 2003 och vad Al-Assad gjorde när inbördeskriget där drog igång 2011 och vad de två herrarna kunde tänkas ha haft för syften med agerande. Vad de gjorde var rätt men deras syften var skumma och alltså måste de fördömas.

    Men är det inte just så man brukar kritisera enhetsfronter. I enhetsfronter är det ju bara vad man gör som räknas och sedan får man ha vilka syften man vill.

  9. Olof Larsson
    2018-03-05 kl. 21:23

    Knut L!
    Frågan är alls inte lika enkel som du gör den. Det internationella samfundet spänner upp såväl mänskliga rättigheter som folkrätt. I motstridiga situationer går det inte med självklarhet att säga att det ena regelverket har prioritet över det andra. Ett sådant resonemang leder lätt in i ren cynism.

    Dessutom har FN i sin makt att, genom resolutioner, sanktionera militära aktioner. Att sedan militära aktioner, FN-sanktionerade eller inte, i sin praktik inte visat sig vara en särskilt framgångsrik metod – vilket det senaste kvartsseklets historia tydligt visar – är en annan sak.

    Rätten att diskvalificera Pol-Pot, Saddam Hussein, al-Assad och deras gelikar i historiens skräckkabinett tar jag utifrån de mänskliga rättigheterna och min övertygelse om att demokratin, med dess fri- och rättigheter, är den enda möjliga vägen för ett samhälle. Dock, med detta inte sagt att lösningen på problematiken är militär. Människovärdet förblir mig under alla omständigheter okränkbart.

  10. Knut Lindelöf
    2018-03-06 kl. 8:44

    Olof L!?
    Jag önskar liksom du att det vore så att världen blev hjälpt av att vi privilegierade medelklassvenskar kunde klara vårt moraliska dilemma genom att prata om mänskliga rättigheter som på samma nivå som folkrätten. Men så är det inte. Vill vi undvika den stora kärnvapensmällen (som kan följas av en konfrontation Ryssland USA) måste vi på den internationella arenan sätta folkrätten först. Det är USA:s (och dess anhangs) förbannade inblandningen i andra länders inre angelägenheter, öppet militära eller med proxystyrkor eller annan destabilisering, som skördar de flesta offren i människoliv och folkfördrivning.

    Till slut står du och jag där med frågan; ska jag “stödja” en al-Assad mot USA och deras betalda terrorister, eller stoppa huvudet i sanden? Du har inga demokratiska alternativ att välja. Likadant är det i Afghanistan, till slut måste du välja: talibaner eller USA?

  11. Anders Persson
    2018-03-06 kl. 12:42

    Att ta de inre förhållandena i ett land som svepskäl för att angripa det är ett urgammalt imperialistiskt trick. Och när sanningsenliga beskrivningar inte räcker så tar man till rena lögner och överdrifter. När Hitler anföll Polen 1939 var det bland annat för att stoppa de massmord på den tyska minoriteten som polackerna sades hade börjat ägna sig åt.

    Att göra de inre förhållanderna till svepskäl för aggression är inte bara förkastligt rent folksrättsligt, erfarenheten har visat att förhållandena blivit än sämre för civilbefolkningen.

    Men om vi köper idén att ta de inre förhållandena som svepskäl, så kräver det av oss omfattande studier av detta folks kultur. Vad som är förkastligt hos oss är inte nödvändigtvis hos dem, och tvärtom. Hur många godhjärtade muslimer i arabvärlden förfasar sig inte över hur svenska staten tillhandahåller alkohol till folket och inte inskrider emot korta kjolar på kvinnorna. Och att vi tillåts äta fläsk. Och inte vördar vår kung…

  12. Olof Larsson
    2018-03-06 kl. 17:49

    Knut L!
    Människovärdets okränkbarhet är min utgångspunkt och härifrån försöker jag i varje situation att navigera i mina ställningstaganden. I detta ser jag inte världen som svart eller vit, ond eller god, förtappad eller frälst. Tillvaron och världen, Knut L, är oändligt mer komplicerad än så. Jag vill kunna se mina medmänniskor rakt in i ögonen och kan därför omöjligt dela din “fiendens-fiende-är-min-vän-strategi”.

    Utifrån mitt människovärdesperspektiv är lika omöjligt att försvara Pol-Pots massmord, al-Assads sjukhusbombingar, Saddam Husseins giftgasattacker eller den nordkoreanske kejsaren brutala straffläger som det skulle vara mig en helt outhärdlig tanke att försvara Son My massakern.

    Och ja om jag tvingas välja blir valet tveklöst ett bristfälligt system som USA före ett “talibanistiskt” system byggt på fundamentalistiska religiösa lagar med nolltolerans och dödsstraff för minsta felsteg samt ett totalt och fullständigt förtryck av kvinnan.

  13. Knut Lindelöf
    2018-03-06 kl. 21:09

    Olof L!
    Du ägnar dig inte åt att diskutera, du rentvår dig genom att skita ner andra på ett sätt som om du bar en mycket tung skuldbörda… Jag tror vi slutar här.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.