Kampucheafrågan i Sverige

I denna lilla stuga, Norredatorp, i skogen utanför Uppsala höll Vänskapsföreningen ett möte.

Jag tvekar att ge mig in i diskussionen om Kampucheafrågan (de Röda Khmererna 1975–1979) igen. Har försökt många gånger (se listan längst ner). Frågan är så orimligt infekterad.

Efter att just ha läst Peter Fröberg Idlings bok Pol Pots leende: Om en svensk resa genom röda khmerernas Kambodja (Atlas 2006), skrev jag min senaste artikel (2012-10-31 “Pol Pots förädiska leende”) och trodde kanske att frågan efter den boken skulle förlora något av sin laddning. Men så blev det knappast.

Nu efter ytterligare fem och ett halvt år kommer frågan åter upp här på lindelof.nu. Mats Parner ger oss en – i mitt tycke balanserad – summering över det kampucheanska dramat, med betoning på åren 1975–1978. Men, varför frågan har sådan livskraft och feberaktig laddning i just Sverige berör han inte. Det har emellertid jag funderat en del på.

Kampucheafrågan i Sverige
Vad kan man då säga om den saken? Å ena sidan är Kampucheafrågan en fullt begriplig historia. Vi vet mycket om vad som hände och har till och med goda förklaringar till varför det hände. Det är egentligen mycket lite som är mystiskt eller ens unikt. Det är sannerligen ingen nyhet att människor – trots goda intentioner – kan bete sig gränslöst grymt i extrema situationer.

Det som komplicerade frågan extra just i Sverige var att de Röda Khmererna – de utopiskt antisovjetiska barfotakommunisterna – kom oss särskilt nära på grund av att vi hade en så stor och inrikespolitiskt betydelsefull FNL-rörelse, där de Röda Khmererna ingick. Via FNL-rörelsen skapades till och med rent personliga band mellan svenskar och kambodjaner. Jan Myrdal och Gun Kessle blev under dessa år personliga vänner med Ieng Thirith (död i augusti 2015), som var gift med Ieng Sary (död 2013) och vars syster var gift med Saloth Sar (Pol Pot, död 1998). Marita Wikander i Vänskapsföreningen Sverige-Kampuchea gifte sig 1971 med kambodjanen Someth Huor, som tillsammans fick sonen Jesper Sereika Huor, som i sin tur 2006 skrev boken Sista resan till Phnom Penh om sina föräldrar. En mycket gripande historia. Det kanske fanns fler personliga förbindelser, men dessa är de mest kända.

När de Röda Khmererna så småningom alltmer framställdes som lika bottenlöst människoslaktande som vilken dj-a diktaturregim som helst, uppstod en djup klyfta mellan de som efter 1975 fortsatte stödja de Röda Khmererna och de som stödde vietnameserna i konflikten mellan Vietnam och Demokratiska Kampuchea. Det var förstås också mycket en spegling av världsläget och av kampen mellan den tidens supermakter.

Bilden av detta blev inte tydlig förrän efter 1979. Men ju mer som kröp fram om grymheterna, desto mer splittrades de gamla FNL-aktivisterna. Frågan skar djupt i mångas samveten eftersom de i någon mening kände sig medskyldiga.

Den lilla Vänskapsföreningen Sverige-Kampuchea var ingen mystisk sekt. Det var en samling ideellt kämpande personer som lät sig fångas eftersom de hade sina speciella och starka band till Kampuchea. Föreningen bedrev till exempel under flera år ett framgångsrikt antimalariaprogram med SIDA-pengar under ledning av doktor Johan Brohult.

Jag var också med
Jag var aldrig med i vänskapsföreningen, men ändå med på en liten kant. En gång var jag till och med på ett möte, ordnat av föreningen, i Uppsala studentkårs kursgård Norredatorp i skogen utanför Uppsala. Det bör ha varit på vårvintern 1979 (efter att Vietnam tågat in i Kampuchea). Jan Myrdal var där och talade samt några andra som jag inte kände namnet på. Det enda jag egentligen minns var att stämningen var både lite exklusiv och lite hemlig. Man rullade upp en stor karta där man detaljerat kunde peka ut befriade områden och måla en ganska hoppfull bild av hur motståndet mot Vietnameserna bedrevs, en bild som inte stämde med den dåvarande gängse mediebilden.

Ska jag känna mig vilseledd, förblindad, sekteristisk och skuldtyngd? De mest drivande företrädarna gör/gjorde säkert det. Efter vietnamesernas invasion julen 1978 och den brittiska filmen The Killing Fields, som kom redan 1984 (byggd på en roman från 1980) blev pressen på den lilla föreningsgruppen enorm. Det pågick under många år och kulminerade i samband med utställningen Middag med Pol PotForum för levande historia 2009 (en hel generation senare) och i samband med utgivningen av Jesper Huors och Peter Fröberg Idlings böcker.

Hur de Röda Khmererna kunde bli som de blev, gjorde Idling fullt begripligt i Pol Pots leende, och om det skrev jag följande 2012:

”…Röda khmerernas revolution var mycket speciell. Den byggde på maoistiska idéer omformade i ett khmerkulturellt sammanhang. Efter segern 1975 krävde situationen att alla arbetade stenhårt för att få fram ris för att hålla svälten borta. Partiets ledning var en intellektuell elit som satt på hela makten. Enkla one-liners var vägledning för alla – utan undantag. Dessa skulle upprepas av alla som bevis på lojalitet och hängivenhet. Arbete och testuggande var metoden. Med detta trodde den isolerade eliten i Phnom Penh (eller i ett djungelläger) att de styrde.

Men eftersom bristande lojalitet (även ouppfyllda mål) straffades hårt – ofta med döden – uppstod ett rövslickarklimat av sällan skådat slag. Eftersom inget annat än uppfyllda mål och framgångar var tänkbart fick högsta ledningen endast sådana rapporter.
De lokala ledarna skötte sina revir och såg till att hålla ordning och rent från all obstruktion. Förhållandena i olika provinser var mycket olika. Endast retoriken var gemensam. Här och var kunde förmodligen den kommunistiska idyllen iscensättas och där kunde utländska gäster visas runt utan bekymmer.”

Jan Myrdal gjordes till symbol
Vi tog förstås alla intryck. Den ende som inte rubbades en millimeter i sin grundhållning var Jan Myrdal. Därför blev han tacksam måltavla för alla ångerfullas avsky. Inte främst för vad han faktiskt sa och skrev, utan för att han vägrade gå med på att de Röda Khmerernas revolution löpt amok. För detta fick han klä skott och blev cyniskt utnyttjad av personer i medierna som funnit det perfekta exemplet på att kommunism i grunden är diktatur och terror. Så växte klyftan mellan ”Myrdal och hans khemerer” och resten av den gamla FNL-rörelsen och till slut med hela det svenska samhället. Den här konflikten har blivit permanent.

Visst ansvar bär förstås Jan Myrdal själv. Han var dålig på att hantera dessa ständigt återkommande frågor, lät sig gång på gång provoceras att säga det som alltid uppfattades som ett försvar av Pol Pot-regimen med den outtalade undermeningen att den inte var så blodtörstig som alla påstod. Så här skrev jag om detta 2012:

”Häromveckan satt Jan Myrdal i TV-programmet Min Sanning och blev intervjuad om sitt 85-åriga liv. Pol Pot blev åter den stora frågan. Han lyckades enligt min mening inte förklara sina tvivel på att vi fått fram sanningen om vad som skedde i Kampuchea 1975–1979. Han fastnade på journalistens metkrokar varpå även mina tvivel i frågan kvarstår som närmast illegala.”

Det större sammanhanget doldes
Det som i Kampucheafrågan fortsatte att skava hos mig var främst att det förblev helt omöjligt att i offentligheten förorda en tidsmässigt utvidgad undersökning – ända från slutet av 1960-talet – för att sätta det som hände under de Röda Khmererna regering i ett större sammanhang. Sådant stämplades rätt och slätt som Pol Pot-kramande, trots att det helt självklart var högst väsentligt för hur man skulle tolka alla hopsamlade skallar och benknotor som visades av vietnameserna för alla Kambodjabesökare. Det förlängda tidsspannet komplicerade förstås bilden av hur man räknade döda och framför allt vem som var värsta massmördaren, Pol Pot eller Henry Kissinger. Men, de som ville belysa det bredare perspektivet tystades effektivt.

Men, Mats Parner gör inte det. Han ser det vidare perspektivet klart och tydligt. Man borde ha kunnat hålla de olika perspektiven öppna samtidigt, utan att förringa någras krigsbrott eller massmord. Men det gick alltså inte.

Kampucheafrågan är – som jag inledde med – en i stora stycken begriplig – om än en förfärlig – historia. Lika förfärlig som historierna om Irak, Libyen och Syrien, för att ta några exempel närmare i tiden. Alla har/hade grymma envåldshärskare (diktatorer om man så vill) som dock försvarade sina länders rätt att existera under ytterst svåra förhållanden och inte minst mot militär aggression utifrån. Jag kan inte bortse heller från detta perspektiv.

Mats Parners exposé är bra och fångar det viktigaste. Det väsentliga jag läst hos Jan Myrdal, Noam Chomsky och andra under alla år finns med i Mats Parners resonemang. Grymheterna uppstår i ett sammanhang, ett sammanhang som är viktigt att känna till. Jag tycker också han kompletterar Jan Myrdals resonemang på viktiga punkter. Jag ser alltså inte Mats Parners inlägg som polemik mot Jan Myrdal, trots hans återkommande kritik i flera andra sammanhang.

Den svenska Kampucheadebatten har många gånger varit mycket obehaglig och i långa stycken en ren politisk vendetta mellan olika gamla vänsterfalanger. Kanske vi äntligen – efter snart 40 år – kan se Kampuchea 1975–1979 i det bredare perspektivet?


Tidigare artiklar som jag skrivit om “Kampucheafrågan”:
2006-04-03 Det svenska kambodjadramat I
2006-04-05 Det svenska kambodjadramat II
2009-09-09 Vad visste vi om Pol Pot?
2010-02-28 Historia är blodigt allvar
2010-11-05 JO kritiserar levande historia
2012-07-23 Jan Myrdal 85
2012-10-08 Matgalenskapen
2012-10-31 Pol Pots förädiska leende

  29 kommentarer for “Kampucheafrågan i Sverige

  1. Anders Persson
    2018-02-22 kl. 9:57

    Under tonåren kom jag att följa och sympatisera med algeriernas kamp emot den franska kolonialismen. Jag gladdes när de segrade 1962. Under ett besök i USA 1964 blev jag medveten om Indokina, i synnerhet Vietnam och USA:s ökande engagemang. Algeriernas befrielseorganisation FLN, var lätt utbytbar mot vietnamesernas FNL.

    Att jag sedan inte engagerade mig aktivt förrän 1972 berodde på att de svenska aktivisterna, DFFG:arna, hade en sådan idealistisk inställning också till de indokinesiska folken och de socialistiska samhällssystemen, verkligt eller planerat. Detta var något jag inte hade behövt ta ställning till när jag stödde FLN.

    Efter segern 1975 borde solidaritetsarbetet som en fortsättning på DFFG ha avvecklats. De som sedan ville bilda vänskapsorganisationer skulle ha fått göra detta från scratch. Sanningens ögonblick kom med Vietnams angrepp på Kampuchea och den av dem organiserade förtalskampanjen. Efter Maos död och de fyras gäng blev detta slutet för det som börjat 1965.

  2. Bo Persson
    2018-02-22 kl. 10:28

    Problemet som jag ser det, är att det är så svårt att hålla isär utrikespolitik och inrikespolitik. För det mellanstatliga umgänget finns det regler men det finns det inte för utkämpandet av de inrikespolitiska konflikterna. Alla stater är här suveräna.

    Men detta hindrar inte att stater som bryter mot reglerna för det mellanstatliga umgänget att just hänvisa till de inrikespolitiska förhållandena i de stater som de förgriper sig på. Och är inte den långa kristet-europeiska kolonialhistoria som nu går mot sitt slut ett praktexempel på detta. Hela denna historia har ju av dessa kolonialmakter alltid beskrivits som ett gigantiskt civiliseringsjobb som de tagit på sig.

  3. Staffan Dahllöf
    2018-02-22 kl. 14:08

    Kampuchea – Krigen, Politiken, Diplomatin gavs ut 1983 av Ordfront och Vänskapsföreningen Sverige-Kampuchea, med undertecknad som en av tre redaktörer. I boken medverkade förutom Jan Myrdal även Marita Wikander och Gunnar Bergström som då hade ändrat sin tidigare syn på Pol Pot-tiden.
    Denna hans och andras ändrade syn återgav jag i kapitlet ”Bilder och motbilder åren 1975-78”, där jag också diskuterade de dödssiffror som Anders Persson har kommenterat i en tidigare tråd, och de då nya uppgifter från den khmer-talande forskaren Stephen Heder.

    Utgivningen fick positiva, på gränsen till översvallande recensioner av så skilda skribenter som Anders Ehnmark (i Clarté) och Bengt Alexanderson (i DN).
    Peter Idling däremot förbigår den med tystnad, men citerar indirekt vissa avsnitt som tyder på att han har läst den.

    Det breda perspektiv som Knut Lindelöf efterlyser nu, fanns, gavs ut och diskuterades för 35 år sedan. Det behöver inte mystifieras idag.

  4. Hans Andersson
    2018-02-22 kl. 16:35

    Ditt inlägg ger mig den bakgrund som förklarar undertexten till den underton som fanns i diskussionerna, men som jag inte hade klart för mig.

    De olika uppfattningarna kände jag till och ställningstagandet för det vietnamesiska agerandet (påverkat av Sovjet) respektive de som tog ställning för Kambodja/Kampuchea. De imperialistiska stormaktern med Frankrike som sjunkande stormakt och besegrade, lämnade över till supermakten USA, den part som bär störst ansvar för de krig som krävde enorma förluster i människoliv, även unga amerikanska soldater.

    Massmorden gällande Röda Khmererna är svåra att utforska och bedöma. Var och en sätter tilltro till sina källor och lika laddade är frågeställningarna, som när det gäller olika uppfattningar om förintelsen i Tyska koncentrationsläger.

    Funderar till sist hur man ska göra framöver på denna blogg. En återkommande kris vart femte år? Begripligt, men sällan varit med om så starka och aggressiva undertoner på bloggen.

  5. Knut Lindelöf
    2018-02-22 kl. 17:57

    Staffan D!
    Håller med om att “det breda perspektivet fanns, gavs ut och diskuterades för 35 år sedan”. Problemet var att det trots välvilligt mottagande i Clarté och en DN-recension inte fanns ett bredare intresse för dessa perspektiv. De Röda Khemererna mystifierades, gjordes till “Förintelsearvtagare” med Myrdal som galjonsfigur. Det var i någon mening ett lätt byte för dem som ville mystifiera och onskestämpla… Och det lyckades får man väl konstatera. Tänk bara på utställningen “Middag med Pol Pot” så sent som 2009.

  6. Leif Stålhammer
    2018-02-22 kl. 23:12

    Det är väl bra att frågan hålls levande. Med tiden kommer kanske klarhet. Visst hade det varit bättre om inte Kissinger, fredspristagaren, hade släppt mer bomber över Kambodja eller Kampuchea, välj själv, än som fälldes under andra världskriget där borta. Men det är lätt att vara efterklok. Själv tror jag inte jag skulle fixat det bättre än varken Stalin eller Pol Pot. Men det är spännande med historia, för den gör nuet så levande. Myrdal var/är en modig person som vågar “gå mot strömmen”, som det så vackert heter. Önskar jag hade lite av det själv. Men man gör så gott man kan. Nordkorea är i alla fall ett litet ljus i eländet. Och: Hoppas Assad orkar hålla emot oss svenska- och andra imperialister! Han slåss ju för oss… Eller hur?

  7. Knut Lindelöf
    2018-02-23 kl. 8:21

    Leif S!
    Jag håller med dig och är inne på samma bana; att försvara statsledare som slåss för sina länders oberoende – oavsett deras inrikespolitik (som vi ofta är mycket dåligt insatta i). Men i den svenska Kampucheafrågan gäller det även att inte drivas mera av hatet mot sina inhemska antagonister än av sakfrågan. Visst, det är bra och modigt att gå mot strömmen, men det är också klokt att välja sina strider med förstånd, vilket förstås inte bara gäller Myrdal.

  8. Bo Persson
    2018-02-23 kl. 10:44

    Ibland undrar jag om inte detta stora svenska intresse för Kampuchea är ett slags svensk version av det koloniala tänkandets sista suck. För den som fortfarande tror på det europeiska civiliseringsuppdraget, så kan ju Pol Pot-tiden vara ett bra exempel på vad som kan hända när Europa inte längre vill ta på sig det jobbet.

  9. Mats Parner
    2018-02-23 kl. 13:17

    I ett av de båda arbeten som Staffan Dahllöf nämner, Kampuchea – Krigen. Politiken. Diplomatin (Ordfront, 1983) skriver Jan Myrdal, under rubriken “Solidaritetens nödvändiga dubbelhet”, att aktivister i “Vänskapsföreningen Sverige-Kampuchea” INTE bör säga alltför mycket om åren 1975-1978. Där bör man i stället ligga mycket lågt. Ty motsatsen skulle gagna ockupanterna från Vietnam och därmed försvåra solidaritetsarbetet.

    Jag misstror den här sortens självcensur. Den svenska fyr-mannadelegation som besökte Kampuchea hösten 1978 enades på liknande sätt om att INTE ställa frågor till sina värdar om försvunna anhöriga – eller andra försvunna – vilket också var att “ligga lågt”. Men solidaritet får inte på några villkors vis betyda att man underordnar sig eller självcensurerar. It takes two to tango! Solidariteten löper risk att förr eller senare dö, om man lägger sig platt.

    I Knut L:s inlägg hålls flera bollar i luften samtidigt, glädjande nog. Därmed kan vettiga samtal fortsätta.

  10. Leif Stålhammer
    2018-02-23 kl. 13:36

    Men Knut, det är ju också så att man inte alltid kan välja sina strider, eller hur?

  11. Knut Lindelöf
    2018-02-23 kl. 14:03

    Leif S!
    Kanske det, men för oss i den svenska Kampucheadebatten kan jag inte förstå att det varit omöjligt. Ibland verkar det ha varit viktigare att trycka till sina svenska antagonister än att föra sakfrågan framåt, vilket istället gynnat dem som talat för “humanitära intervetioner” (nykolonialism)! Men det är som sagt lätt att vara efterklok…

  12. Staffan Dahllöf
    2018-02-23 kl. 14:53

    Stor fråga, litet utrymme här. Min poäng var och är att ”vi” inte var så endimensionellt självcensurerande som historieskrivare vill göra gällande. För att återknyta till Mats Parners citat så skrev Myrdal i samma avsnitt: ”Samtidigt finns en nödvändig debatt utanför solidaritetsrörelsens omedelbara närhet. En vi kan föra – och bör föra – på eget ansvar.” Vilket vi alltså gjorde, till skillnad från t ex DFFGs förnekande av Hué-massakern 1968.

    Så här i efterhand tror jag Kampuchea-frågan blev ett av de sista uttrycken för det Tredje världen-perspektivet med rötter i 50- och 60-talet, som på gott och ont hade fokus på nationellt självbestämmande och ”lita till egna krafter”. Det är möjligen vad Bo Persson avser om jag förstår honom rätt.

  13. Anders Persson
    2018-02-23 kl. 17:06

    Det finns något som heter “elefanten i rummet” eller “gå som katten kring het gröt”. Jag vet inte riktigt vilket som passar i detta sammanhang, men det jag saknar från många kommentatorer är att de blundar för vad som skedde under solidaritetskampens sista år:

    1. 1974 drog DFFG (SKP?) igång en debatt om supermakterna, USA och Sovjetunionen, som stötte bort många anhängare och komplicerade relationen med de vietnamesiska representanterna i Sverige.

    2. De hårdaste orden emot Kampuchea, Pol Pot och de Röda Khmererna kom inte, som man var van vid, från Väst, utan från Öst, d v s Vietnam.

    3. När sedan Vietnam invaderade Kampuchea, som i sin tur fick något slags stöd från USA, kände ingen Vietnamaktivist här i Sverige igen sig. Och sedan angrep Kina Vietnam…

  14. Anders Persson
    2018-02-23 kl. 17:12

    Mats P!
    Du skrev ovan: “Men solidaritet får inte på några villkors vis betyda att man underordnar sig eller självcensurerar. It takes two to tango! Solidariteten löper risk att förr eller senare dö, om man lägger sig platt.”

    Detta är ett förnumstigt råd från en som står bredvid. Men du skulle aldrig vilja tillämpa det i något solidaritetesarbete du ärligt känner för?

  15. Bo Persson
    2018-02-23 kl. 20:53

    Mats P!
    Precis som Anders P blir jag inte klok på vad du menar med “självcensur” så låt mig ställa en fråga.

    Att man inom ramen för en enhetsfront inte diskuterar ämnen som man inte är överens om betraktar jag som en grundregel. Men du kallar det för självcensur?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.