Kampucheafrågan i Sverige

I denna lilla stuga, Norredatorp, i skogen utanför Uppsala höll Vänskapsföreningen ett möte.

Jag tvekar att ge mig in i diskussionen om Kampucheafrågan (de Röda Khmererna 1975–1979) igen. Har försökt många gånger (se listan längst ner). Frågan är så orimligt infekterad.

Efter att just ha läst Peter Fröberg Idlings bok Pol Pots leende: Om en svensk resa genom röda khmerernas Kambodja (Atlas 2006), skrev jag min senaste artikel (2012-10-31 “Pol Pots förädiska leende”) och trodde kanske att frågan efter den boken skulle förlora något av sin laddning. Men så blev det knappast.

Nu efter ytterligare fem och ett halvt år kommer frågan åter upp här på lindelof.nu. Mats Parner ger oss en – i mitt tycke balanserad – summering över det kampucheanska dramat, med betoning på åren 1975–1978. Men, varför frågan har sådan livskraft och feberaktig laddning i just Sverige berör han inte. Det har emellertid jag funderat en del på.

Kampucheafrågan i Sverige
Vad kan man då säga om den saken? Å ena sidan är Kampucheafrågan en fullt begriplig historia. Vi vet mycket om vad som hände och har till och med goda förklaringar till varför det hände. Det är egentligen mycket lite som är mystiskt eller ens unikt. Det är sannerligen ingen nyhet att människor – trots goda intentioner – kan bete sig gränslöst grymt i extrema situationer.

Det som komplicerade frågan extra just i Sverige var att de Röda Khmererna – de utopiskt antisovjetiska barfotakommunisterna – kom oss särskilt nära på grund av att vi hade en så stor och inrikespolitiskt betydelsefull FNL-rörelse, där de Röda Khmererna ingick. Via FNL-rörelsen skapades till och med rent personliga band mellan svenskar och kambodjaner. Jan Myrdal och Gun Kessle blev under dessa år personliga vänner med Ieng Thirith (död i augusti 2015), som var gift med Ieng Sary (död 2013) och vars syster var gift med Saloth Sar (Pol Pot, död 1998). Marita Wikander i Vänskapsföreningen Sverige-Kampuchea gifte sig 1971 med kambodjanen Someth Huor, som tillsammans fick sonen Jesper Sereika Huor, som i sin tur 2006 skrev boken Sista resan till Phnom Penh om sina föräldrar. En mycket gripande historia. Det kanske fanns fler personliga förbindelser, men dessa är de mest kända.

När de Röda Khmererna så småningom alltmer framställdes som lika bottenlöst människoslaktande som vilken dj-a diktaturregim som helst, uppstod en djup klyfta mellan de som efter 1975 fortsatte stödja de Röda Khmererna och de som stödde vietnameserna i konflikten mellan Vietnam och Demokratiska Kampuchea. Det var förstås också mycket en spegling av världsläget och av kampen mellan den tidens supermakter.

Bilden av detta blev inte tydlig förrän efter 1979. Men ju mer som kröp fram om grymheterna, desto mer splittrades de gamla FNL-aktivisterna. Frågan skar djupt i mångas samveten eftersom de i någon mening kände sig medskyldiga.

Den lilla Vänskapsföreningen Sverige-Kampuchea var ingen mystisk sekt. Det var en samling ideellt kämpande personer som lät sig fångas eftersom de hade sina speciella och starka band till Kampuchea. Föreningen bedrev till exempel under flera år ett framgångsrikt antimalariaprogram med SIDA-pengar under ledning av doktor Johan Brohult.

Jag var också med
Jag var aldrig med i vänskapsföreningen, men ändå med på en liten kant. En gång var jag till och med på ett möte, ordnat av föreningen, i Uppsala studentkårs kursgård Norredatorp i skogen utanför Uppsala. Det bör ha varit på vårvintern 1979 (efter att Vietnam tågat in i Kampuchea). Jan Myrdal var där och talade samt några andra som jag inte kände namnet på. Det enda jag egentligen minns var att stämningen var både lite exklusiv och lite hemlig. Man rullade upp en stor karta där man detaljerat kunde peka ut befriade områden och måla en ganska hoppfull bild av hur motståndet mot Vietnameserna bedrevs, en bild som inte stämde med den dåvarande gängse mediebilden.

Ska jag känna mig vilseledd, förblindad, sekteristisk och skuldtyngd? De mest drivande företrädarna gör/gjorde säkert det. Efter vietnamesernas invasion julen 1978 och den brittiska filmen The Killing Fields, som kom redan 1984 (byggd på en roman från 1980) blev pressen på den lilla föreningsgruppen enorm. Det pågick under många år och kulminerade i samband med utställningen Middag med Pol PotForum för levande historia 2009 (en hel generation senare) och i samband med utgivningen av Jesper Huors och Peter Fröberg Idlings böcker.

Hur de Röda Khmererna kunde bli som de blev, gjorde Idling fullt begripligt i Pol Pots leende, och om det skrev jag följande 2012:

”…Röda khmerernas revolution var mycket speciell. Den byggde på maoistiska idéer omformade i ett khmerkulturellt sammanhang. Efter segern 1975 krävde situationen att alla arbetade stenhårt för att få fram ris för att hålla svälten borta. Partiets ledning var en intellektuell elit som satt på hela makten. Enkla one-liners var vägledning för alla – utan undantag. Dessa skulle upprepas av alla som bevis på lojalitet och hängivenhet. Arbete och testuggande var metoden. Med detta trodde den isolerade eliten i Phnom Penh (eller i ett djungelläger) att de styrde.

Men eftersom bristande lojalitet (även ouppfyllda mål) straffades hårt – ofta med döden – uppstod ett rövslickarklimat av sällan skådat slag. Eftersom inget annat än uppfyllda mål och framgångar var tänkbart fick högsta ledningen endast sådana rapporter.
De lokala ledarna skötte sina revir och såg till att hålla ordning och rent från all obstruktion. Förhållandena i olika provinser var mycket olika. Endast retoriken var gemensam. Här och var kunde förmodligen den kommunistiska idyllen iscensättas och där kunde utländska gäster visas runt utan bekymmer.”

Jan Myrdal gjordes till symbol
Vi tog förstås alla intryck. Den ende som inte rubbades en millimeter i sin grundhållning var Jan Myrdal. Därför blev han tacksam måltavla för alla ångerfullas avsky. Inte främst för vad han faktiskt sa och skrev, utan för att han vägrade gå med på att de Röda Khmerernas revolution löpt amok. För detta fick han klä skott och blev cyniskt utnyttjad av personer i medierna som funnit det perfekta exemplet på att kommunism i grunden är diktatur och terror. Så växte klyftan mellan ”Myrdal och hans khemerer” och resten av den gamla FNL-rörelsen och till slut med hela det svenska samhället. Den här konflikten har blivit permanent.

Visst ansvar bär förstås Jan Myrdal själv. Han var dålig på att hantera dessa ständigt återkommande frågor, lät sig gång på gång provoceras att säga det som alltid uppfattades som ett försvar av Pol Pot-regimen med den outtalade undermeningen att den inte var så blodtörstig som alla påstod. Så här skrev jag om detta 2012:

”Häromveckan satt Jan Myrdal i TV-programmet Min Sanning och blev intervjuad om sitt 85-åriga liv. Pol Pot blev åter den stora frågan. Han lyckades enligt min mening inte förklara sina tvivel på att vi fått fram sanningen om vad som skedde i Kampuchea 1975–1979. Han fastnade på journalistens metkrokar varpå även mina tvivel i frågan kvarstår som närmast illegala.”

Det större sammanhanget doldes
Det som i Kampucheafrågan fortsatte att skava hos mig var främst att det förblev helt omöjligt att i offentligheten förorda en tidsmässigt utvidgad undersökning – ända från slutet av 1960-talet – för att sätta det som hände under de Röda Khmererna regering i ett större sammanhang. Sådant stämplades rätt och slätt som Pol Pot-kramande, trots att det helt självklart var högst väsentligt för hur man skulle tolka alla hopsamlade skallar och benknotor som visades av vietnameserna för alla Kambodjabesökare. Det förlängda tidsspannet komplicerade förstås bilden av hur man räknade döda och framför allt vem som var värsta massmördaren, Pol Pot eller Henry Kissinger. Men, de som ville belysa det bredare perspektivet tystades effektivt.

Men, Mats Parner gör inte det. Han ser det vidare perspektivet klart och tydligt. Man borde ha kunnat hålla de olika perspektiven öppna samtidigt, utan att förringa någras krigsbrott eller massmord. Men det gick alltså inte.

Kampucheafrågan är – som jag inledde med – en i stora stycken begriplig – om än en förfärlig – historia. Lika förfärlig som historierna om Irak, Libyen och Syrien, för att ta några exempel närmare i tiden. Alla har/hade grymma envåldshärskare (diktatorer om man så vill) som dock försvarade sina länders rätt att existera under ytterst svåra förhållanden och inte minst mot militär aggression utifrån. Jag kan inte bortse heller från detta perspektiv.

Mats Parners exposé är bra och fångar det viktigaste. Det väsentliga jag läst hos Jan Myrdal, Noam Chomsky och andra under alla år finns med i Mats Parners resonemang. Grymheterna uppstår i ett sammanhang, ett sammanhang som är viktigt att känna till. Jag tycker också han kompletterar Jan Myrdals resonemang på viktiga punkter. Jag ser alltså inte Mats Parners inlägg som polemik mot Jan Myrdal, trots hans återkommande kritik i flera andra sammanhang.

Den svenska Kampucheadebatten har många gånger varit mycket obehaglig och i långa stycken en ren politisk vendetta mellan olika gamla vänsterfalanger. Kanske vi äntligen – efter snart 40 år – kan se Kampuchea 1975–1979 i det bredare perspektivet?


Tidigare artiklar som jag skrivit om “Kampucheafrågan”:
2006-04-03 Det svenska kambodjadramat I
2006-04-05 Det svenska kambodjadramat II
2009-09-09 Vad visste vi om Pol Pot?
2010-02-28 Historia är blodigt allvar
2010-11-05 JO kritiserar levande historia
2012-07-23 Jan Myrdal 85
2012-10-08 Matgalenskapen
2012-10-31 Pol Pots förädiska leende

  29 kommentarer for “Kampucheafrågan i Sverige

  1. Olof Larsson
    2018-02-24 kl. 10:40

    Det är svårt att lära sig av historiens misstag. Under ryska revolutionen skrev Lenin: “Socialismens triumf i Ryssland krävde en viss tidsrymd, ÅTMINSTONE NÅGRA MÅNADER”.

    Då Lenin och bolsjevikerna höll på att tappa greppet tvingades man till reträtt genom NEP mm. Ur detta föddes det, som när historien haft sin gång, blev realsocialismens misslyckande.

    Trotskij skev senare: “Idag förefaller sådana ord fullkomligt obegripliga; var det inte en felskrivning, var det inte några år eller decennier han menade? Men nej: det var ingen felskrivning … Jag minns mycket tydligt att Lenin under den första perioden i Smolnyj, vid möten med folkkommissariernas råd oföränderligt upprepade att vi kommer att ha socialism inom ett halvår och bli jordens mäktigaste stat”.

    Varken Mao eller Pol Pot förstod den momentana samhällsförändringens omöjlighet. Stort språng och kulturrevolution gav till slut dagens kapitalistiska Kina. I samma naivitet följde Pol Pot med en fruktansvärd tragedi som följd.

  2. Mats Parner
    2018-02-24 kl. 14:21

    A Persson och B Persson!

    1) Under åren 1969–1974 var jag aktiv i Karlstads FNL-grupp, först en kort tid som kassör och därefter i ett par år som ordförande. Under hela 80-talet var jag sedan med i Svenska Afghanistankommittén – SAK – där jag var allt annat än passiv. Till detta kan läggas mitt FiB/K-engagemang.

    Jag har alltså inte stått vid sidan av och delat ut “förnumstiga” råd;

    2) I “Vänskapsföreningen Sverige-Kampuchea” var jag däremot inte med – i varje fall inte på aktiv basis – men jag föreställer mig att man där, t ex 1981, 1982, 1983, 1984 o s v, inte kunde begränsa diskussionerna till bara sådant man var överens om. Underhand kom det ju fram synnerligen alarmerande rapporter om att Röda Khmer-styret inte fungerat prickfritt, för att uttrycka sig diplomatiskt, och detta slags rapporter kunde man rimligen inte begrava rakt av och låtsas som om det regnade. De aktiva torde i många fall ha känt sig enormt pressade och närt ett behov av att diskutera med likasinnade.

  3. Anders Persson
    2018-02-24 kl. 20:15

    Solidaritetsarbete kräver att man underordnar sig eller t o m självcensurerar sig. Därmed lägger man sig inte “platt”, utan man ser till huvudsidan.

    1980 var en del av mina vänner engagerade med hjälptransporter till de polska hamnarbetarna i Gdansk. Ni vet varför. Men skulle dessa svenskar också börjat fråga ut polackerna om anti-semitismen i Polen?

    De som engagerade sig för vietnameserna i början på 70-talet började inte rota i deras rasistiska inställning till kambodjaner eller kommunistpartiets monopol?

    De som i Afganistankommittén verkade för att de sovjetryska trupperna skulle lämna landet, fick se mellan fingrarna med att de då också stödde fundamentalistiska och kvinnoföraktande afghanska grupper.

    Det kallas också “diplomati”.

  4. Arne Nilsson
    2018-02-25 kl. 8:23

    Anders P!
    Du skriver: “Solidaritetsarbete kräver att man underordnar sig eller t o m självcensurerar sig. Därmed lägger man sig inte ‘platt’, utan man ser till huvudsidan.”

    Såvitt jag förstår anser du att detta synsätt skall styra hur man agerar i solidaritetsarbete med förtryckta folk. Det leder till att man inte skall “fråga ut polackerna om anti-semitismen i Polen”, “inte rota i deras [vietnamesernas] rasistiska inställning till kambodjaner eller kommunistpartiets kommunistpartiets monopol”, och “fick se mellan fingrarna med att de då också stödde fundamentalistiska och kvinnoföraktande afghanska grupper”.

    Detta synsätt leder helt fel. För att kunna bedriva ett effektivt solidaritetsarbete måste man kunna hantera dessa frågeställningar, som ju används av de som genomför och stödjer imperialistisk ockupation och aggression. Men i solidaritetsarbete gör man inte detta till huvudfrågan.

  5. Anders Persson
    2018-02-25 kl. 11:46

    Arne N!
    Jag håller helt med dig, i synnerhet sista meningen. Sedan vill jag påminna om att Mats Parners och mina åsiktskillnader går 40 år tillbaka i tiden!

  6. Arne Nilsson
    2018-02-25 kl. 13:07

    Anders P!
    Glädjande att vi är överens. Men jag är brydd!

    1. Jag tolkade dig fel då jag fick uppfattningen att du menar att man aldrig kan ta upp sekundära frågor för att stärka arbetet i huvudfrågan.*

    2. Du har ändrat uppfattning.

    —————-
    * Om arbetet bedrivs inom en enhetsfront måste dessa sekundära frågor var tydligt definierade i enhetsfrontens programmatiska ställningstaganden. Inga luddiga formuleringar som gör det möjligt för de som dominerar inom enhetsfrontens att ta upp vad som för stunden känns viktigt.

  7. Bo Persson
    2018-02-25 kl. 13:46

    Anders P!
    Risken med att använda ordet “huvudsida” är att man då erkänt att det finns en sida till. Själv föredrar jag därför i sammanhanget orden “relevant” och ”irrelevant”.

  8. Anders Persson
    2018-02-25 kl. 15:02

    På 1970-talet minns jag att “Svensk-Kinesiska Vänskapsförbundet” stod inför tre linjeval, företrädda av olika medlemsgrupper:

    1. Vänskapsförbund, som syftade till att inför den “stora allmänheten” informera om Kina för att stärka vänskapen mellan de svenska och kinesiska folken.

    2. Marxist-leninistisk kamporganisation som på grundval av Mao Tsetungs tänkande skulle befrämja utsikterna till en socialitisk revolution i Sverige.

    3. Förening för kinaintresserade, som genom möten, böcker och tidskriftsartiklar ville öka Kinaintresserades kunskaper om Kina genom debatter och undersökningar.

    Få trodde på 2, men många på 3, dock aldrig en majoritet. En sådan förening hade aldrig kunnat fungera som vänskapsorganisation. Det hade ju varit helt OK för “Kinaföreningen” om man haft möten om vad man ansåg vara negativa drag i Kina, ja t o m protestera emot dessa, något som ju ligger utanför ett “vänskapsförbunds” uppgifter. Detta gäller också t ex Föreningen Sverige – Tyskland.

  9. Bo Persson
    2018-02-25 kl. 19:02

    Arne N!
    Du använder ordet “enhetsfront” på ett helt annat sätt än som varit gängse sedan 1960-talet. Eller för att ge ett aktuellt exempel: i Afghanistansolidaritet under det långa ISAF-kriget (2001-2o15) var det bara den Afghanska statssuveräniteten som vi engagerade oss för.

  10. Arne Nilsson
    2018-02-25 kl. 22:44

    Bo P!
    Jag förstår inte vad du menar då du skriver: “Du [Arne N.] använder ordet ‘enhetsfront’ på ett helt annat sätt än som varit gängse sedan 1960-talet.”

  11. Bo Persson
    2018-02-26 kl. 9:07

    Arne N!
    Varken i DFFG eller i Svenska Afghanistankommittén eller i Afghanistansolidaritet hade vi den distinktionen mellan primärt och sekundärt, som du liksom Mats Parner har och som Anders Persson kallar för den trotskistiska enhetsfronten. Vi hade bara distinktionen mellan relevant och irrelevant.

    Jag vet inte varför din linje kallas för trotskistisk, men jag vet att det är en synnerligen ädel och hjältemodig nederlagslinje.

  12. Arne Nilsson
    2018-02-26 kl. 14:54

    Bo P!
    Du skriver: “Varken i DFFG eller i Svenska Afghanistankommittén eller i Afghanistansolidaritet hade vi den distinktionen mellan primärt och sekundärt”.

    Jag är ledsen att göra dig besviken. I DFFG gjorde vi* genomgående prioriteringar mellan vad som var “primärt och sekundärt”. I DFFG:s program från 1970 slogs den primära inriktningen på arbetet fast på följande sätt: “Vi måste i vårt antiimperialistiska arbete koncentrera oss på USA-imperialismens svagaste punkt. Vi måste utveckla ett kraftfullt politiskt och materiellt stöd åt det vietnamesiska folket.” Notera att det inte är “antiimperialistiskt arbete” i allmänhet, utan kamp mot USA-imperialismen. Notera vidare att det främst gäller stöd till det “vietnamesiska folket”. I mina ögon är detta att skilja mellan vad som är primärt och sekundärt.
    __________________________
    * Jag var medlem i DFFG från 1968 till och med 1975. Från och med 1972 till och med 1975 var jag medlem av Förbundsstyrelsen och dess Arbetsutskott.

  13. Arne Nilsson
    2018-02-26 kl. 14:55

    Bo P!

    Du skriver: “Jag vet inte varför din linje kallas för trotskistisk”.

    Nu senast då jag skrev på Clartés blogg blev jag anklagad för att ha anarkistiska böjelser. Då jag har med trotskister att göra blir jag anklagad för stalinism och maoism. Här på lindelof.nu tar några fram trotskiststämpeln. De redan troende blir kanske uppiggade av denna etikettering. För egen del blir det bara löjligt och det känns som sakargumenten tryter.

  14. Bo Persson
    2018-02-26 kl. 17:14

    Arne N!
    Det jag tänkte på var de som bekämpade opinionsarbetet mot den vietnamesiska Kampucheainvasionen genom att dra in Pol Pot-regimens inrikespolitiska göranden och låtanden i sammanhanget.

    Jag tänkte också på diskussionen i DFFG om vi skulle definiera oss som en antikapitalistisk organisation. De som ville det förlorade den diskussionen och organiserade sig då i en ny rörelse med just den linjen. En rörelse som knappast någon idag ens känner till att den funnits. Och som jag därför kallar för en nederlagslinje.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.