Kemvapenattackerna i Syrien

Vinjett på CRD:s hemsida

Civil Right Defenders (CRD) hemsida kan man läsa bland annat detta:

”Sedan 2011 har över 200 kemvapenattacker rapporterats i Syrien. FN-utredare har tillsammans med Organisationen för förbud mot kemiska vapen, OPCW, slagit fast att Assad-regimen är ansvarig för flera av attackerna, bland andra de i al-Ghouta år 2013, Idlib år 2015 samt Khan Sheikhoun år 2017. Giftiga gaser såsom sarin-, klor- och senapsgas har använts i attackerna mot civilbefolkningen. Attackerna resulterade i hundratals döda och tusentals skadade.

Kemiska vapen såsom saringas är extremt plågsamma och leder ofta till långvariga svåra skador hos de som överlever. Trots att den syriska regimen förnekar användandet av kemiska vapen, då de officiellt förstörde sin kemvapenarsenal 2013, så visar OPCW:s rapporter att regimen använt gömda kemvapen i strid med konventionen. I juli 2020 uppmanade OPCW Assads regim att inom 90 dagar redovisa var det material som använts i kemvapenattackerna utvecklas, produceras och förvaras.

Efter att regimen misslyckats med att följa uppmaningen menar OPCW:s generaldirektör att ansvaret nu ligger hos organisationens medlemsländer att fatta beslut om de åtgärder som bör vidtas.”

Jag har då och då skänkt pengar till CRD och har aldrig haft någon anledning att misstro dem, lika lite som Amnesty där jag varit aktiv sedan 2017. Jag vet att flera skribenter på denna sida brukar ta Assad-regimen i försvar, ofta med argumentet att den är ”folkrättsligt legitim och hotas av yttre krafter, främst USA-imperialismen”. Det argumentet är formellt korrekt, men sådana rapporter som den från CRD väcker onekligen besvärliga frågor. Hur mycket kan man försvara en regim som begår sådana brutala övergrepp mot den egna befolkningen?

Sen finns det nog de som tror att CRD ljuger och stöds av USA-imperialismen och att de omfattande demonstrationer mot regimen som startade för 10 år sedan också var organiserade av USA-imperialismen. Det tror inte jag!

... är läst 2301 gånger!

(Visited 1 577 times, 2 visits today)

  55 kommentarer for “Kemvapenattackerna i Syrien

  1. Benkt Lundgren skriver:

    Anders Åberg!
    När du skriver att Mats Larsson ska “ta till sig helhetsbilden” – menar du inte då just att “helhetsbilden” är att USA-imperialismen är den stora boven, och då ska man inte diskutera “oväsentligheter” som eventuell brutalitet hos den syriska regimen?

  2. Larry Lindgren skriver:

    Desinformation tycks vara vad som gäller.

  3. Anders Åberg skriver:

    Benkt L!
    USA-imperialismen ÄR den stora boven och har så varit sedan WWII. Allt som kommer därifrån tjänar dess intressen och för att ens något av alla påståenden från denna vanligtvis lögnaktiga källa skall betraktas som trovärdigt så krävs det kraftfull bevisning. En av dom gemensamma nämnarna för imperiets propaganda är dock att det alltid saknas rimlig bevisning.

    Alla verkar överens om att Assad inte är någon demokrat, men att hävda att han är mer brutal än flera andra som vi idkar normal handel med, enbart på basis av amerikansk propaganda, är oseriöst.

    Franska polisen vet vi agerar oerhört brutalt och t o m skjuter ut ögonen på demonstranter med gummikulor, men dom pratas det tyst om i Sverige. Assange behandlas rent för jävligt, men vi skall gråta över Navalnyj. Allt i USA:s och Natos intresse.

    Den här selektiva empatin synkroniserad med CIA:s önskemål är något av det vidrigaste jag vet. Akta dig för den Benkt.

  4. Benkt Lundgren skriver:

    Att USA-imperialismen varit den stora boven ända sedan WWII är ett påstående som du lätt hittar ett par hundra miljoner människor enbart i centrala och östra Europa som har en annan uppfattning om. De människor som i den halva mansåldern 1945-89 upplevde kommunismen på nära håll längtade i stor utsträckning efter västerländsk demokrati på grund av sin egen erfarenhet av motsatsen – inte för att de lät lura sig av “imperialistiska lögner”. Hade Knut L försökt ge ut en sådan här blogg under det systemet skulle han snabbt ha förpassats bakom lås och bom, i bästa fall, i värsta fall avrättats med nackskott.

  5. Anders Åberg skriver:

    Benkt L!
    Du jämför äpplen med päron. USA har varit i krig i stort sett varje dag sedan WWII och tiotals miljoner människor i fattiga länder har slaktats. Att längta efter demokrati är inte riktigt samma sak som att bombas till stenåldern.

    Kommunistiska ledare har varit odemokratiska, liksom många ledare i kapitalistiska länder. Dom har också tagit livet av folk, men inte ens i närheten av USA:s omfattning. Stalins och Maos välden ledde till stora svältkatastrofer, men det var resultatet av galen äventyrspolitik och inte avsiktligt.

    Pratar vi krig så finns det egentligen bara en verklig bov och pratar vi krig på senare tid, efter kommunismens fall, så är USA/Nato alltid den aggressiva parten. Dom beväpnar extremister och separatister i Rysslands närområde och när Ryssland svarar så är det dom som är aggressiva i propagandan. Dom störtar eller försöker störta regeringar i Latinamerika och dom startar regelrätta krig i mellersta östern på dokumenterat lögnaktiga grunder.

    Orsakerna till USA:s vanvettiga och människofientliga politik hittar vi med stor sannolikhet i försvaret av dollarn och den groteskt överdrivna krigsindustrin. Den industrin lär ha fått ökad politisk tyngd efter att stora delar av övrig amerikansk industri flyttat utomlands.

  6. Mats Larsson skriver:

    Anders Å!
    Det är inte första gången jag blivit uppmanad att se till (den geopolitiska) helheten på denna blogg, och inte haka upp mig på detaljer.

    Jag ska ge ett exempel. För fyra år sedan blev jag kontaktad av Moskva. Man hade uppmärksammat en vetenskaplig artikel jag hade publicerat i en kinesisk tidskrift där jag kritiserade de kriterier som gäller för substansanalys i det internationella antidopingsystemet. Man frågade om jag hade tid och lust att komma till Moskva och diskutera ett konkret fall. Givetvis, och i Moskva tillbringade vi timmar med att diskutera detaljer, detaljer och åter detaljer. Om jag efter en stund avbrutit diskussionen och istället förklarat att den stora faran mot världens folk, och ryssar i synnerhet, är Hegemonen: “vi måste hitta en gemensam strategi för att krossa Hegemonen”! Ryssarna hade omedelbart avbrutit mig och föreslagit att jag skulle sätta mig på första plan tillbaka till Sverige.

    Du nämnde Skripal, och jag förstod inte riktigt hur paret Skripal kom in i bilden. För drygt två år sedan hade jag hela köket fullt med ryssar. Vi drack dry martini (inte vodka) och väl inne på den andra martinin utbrast en av ryssarna, centralt placerad i Moskva, att “jag har pratat med många av mina kontakter inom det militära, och ingen förstår Putins agerande gällande Skripal”.

    Jag kan gärna utveckla varför jag tror att mordförsöket på Skripal genomfördes av FSB på uppdrag av Putin, men då landar vi i detaljer som skymmer sikten för det stora målet, krossandet av Hegemonen.

    Om jag skulle våga mig på en gissning vad som händer när Hegemonen krossats, eller i varje fall försvagats så kraftigt att dess geopolitiska roll blivit försumbar, är att Ukraina upphör som självständig nation. Det finns ingenting som Putin har svårare att släppa än att under hans ledarskap har Ukraina fjärmat sig så långt från Ryssland att endast militära maktmedel kan ändra på den saken. Hur Kina, som har bra relationer med Ukraina, skulle reagera kan man ju undra över.

  7. Anders Åberg skriver:

    Mats L!
    Förbryllande kommentar du gjorde. Jag har inte pratat om att krossa hegemonen eller att det skulle vara negativt att diskutera detaljer i största allmänhet.

    Krossa hegemonen, USA, antyder stöd till militärt angrepp, d v s världskrig. Hoppas verkligen att jag inte har gett intryck av att vara anhängare till något sådant.

    USA kan bara förändras inifrån, även om yttre faktorer, som t ex att dollarn upphör att vara världsvaluta kommer att ha stor påverkan på skeendet.

    Detaljerna som avsågs var dom olika ingredienserna i USA:s propaganda, inget annat. Ofta räcker det med en bedömning om källornas trovärdighet och vem som tjänar på det som sprids. Vi måste inte veta om Navalnyj hade boxershorts eller vanliga kalsonger för att ganska enkelt se att storyn är skrattretande taffligt fabricerad och saknar trovärdighet.

    Den ryske martinidrickarens yttrande om Skripal stärker tanken på att Putin saknar motiv för att skämma ut sig i hela västvärlden genom att försöka förgifta honom.

    Västpropagandan har som genomgående drag påtaglig talanglöshet och avsaknaden av motiv, logik och bevis. Jag får känslan av att samma person ligger bakom alltihop. En träskalle som Mike Pompeo poppar upp som tänkbar regissör till hela paketet.

  8. Mats Larsson skriver:

    Anders Å!
    Jag skruvade naturligtvis upp diskussionen en del, men det var faktiskt du som lämnade trådens ämne – kemvapenattackerna i Syrien – till att handla om i stort sett allt som USA gjort sedan 1945. Om du eskalerar en tråd på det sättet så får du finna dig i kommentarer som du finner förbryllande.

    Du avslutade med en uppmaning till mig om att jag skulle ta till mig helhetsbilden, och att vi kanske inte måste reda ut alla detaljer. Det var den avslutningen som föranledde min kommentar.

    Jag reder gärna ut detaljer i Skripal-fallet, men jag tror inte du är särskilt intresserad. Detta får bli min slutreplik i den här omgången. Det är glädjande att man kan föra en diskussion på den här bloggen med personer som skriver under sina egna, korrekta namn, och att inte bli attackerad med tillmälen av personer som skriver anonymt.

  9. Benkt Lundgren skriver:

    Anders Åberg!
    “Stora bovar” är ett väldigt allmänt begrepp, och miljontals människor som bodde i Central- och Östeuropa från andra världskriget till Vietnamkrigets eskalering upplevde säkert Stalin och hans efterträdare som långt större bovar än USA:s ledare. Det förstår jag fullkomligt. Det skulle vara intressant att se vilken statistik du stöder dig på när du hävdar att antalet oskyldiga dödsoffer i kommunistiska länder “inte ens kommer i närheten” av de dödsoffer USA förorsakat.

    Men nu syftade du tydligen enbart på krigshandlingar. Och är det inte en grov överdrift att USA varit i krig praktiskt taget varje dag sedan WWII? Under de första 20 åren känner jag bara till Koreakriget, och att försöka ge USA hela eller ens huvuddelen av skulden för detta krig är en rätt hopplös uppgift. Och mellan 1975 och 2003 var väl USA bara direkt indraget i två krig vid vilka de – vad än du eller jag må tycka om det – hade FN:s säkerhetsråds godkännande (Gulfkriget 1991 och attacken på Afghanistan 2001).

  10. Anders Åberg skriver:

    Mats L!
    Helhetsbilden av den amerikanska propagandan mot både Ryssland och Kina är att den ständigt tillgriper taffliga påhitt och lögner, som sedan, utan ens minsta försök till kritisk granskning, kablas ut av alla våra stora medier. Den helhetsbilden måste naturligtvis beaktas när man värderar trovärdigheten i västvärldens s k nyheter om dessa länder.

    Det finns ingen anledning att plötsligt betrakta samma källor som medvetet lurade skjortan av hela världen om Saddams massförstörelsevapen som trovärdiga idag.

    När man dessutom ställer den obligatoriska frågan om vem som tjänar på det, så blir bilden mycket tydlig.

    Två exempel.

    Assad hade allt att förlora på kemvapenattacker i ett läge när han var på väg att vinna och USA hade dragit sin röda linje just där. Terroristerna däremot behövde USA:s hjälp och krigsindustrin i USA behöver alltid konflikt för att tjäna pengar.

    Putin hade allt att förlora på en död dissident mitt i debaclet om Nordstream 2. USA däremot är mycket angelägna om att stoppa Nordstream 2, dom t o m hotar europeiska företag med sanktioner om dom jobbar med den. Eftersom Tyskarna inte verkade låta sig skrämmas av det så behövde USA en präktig skandal som kunde så split mellan Tyskland och Ryssland. Vad bättre då än ett par giftiga kalsonger att vifta med i media.

  11. Dennis Zaackrisson skriver:

    En liten randanmärkning till Benkt L:
    Jag tycker du räknar lite konstigt. Här försvinner åtskilliga rena krigsangrepp i mellanamerrika och örikena på andra sidan Mexikanska Golfen. Och dessutom räknar du med 2003 utan att få med det mest ödeläggande ur alla synpunkter av USA:s krigsförbrytelser. Attacken på Irak!

    Så USA-imperialismen är inte riktigt så ädel som det nästan låter när du beskriver den. I största allmänhet är jag dock av uppfattningen att det viktigaste nu är att se till utvecklingen på båda sidor frontlinjen i den allt mer intensiva kampen om det ekonomiska världsherraväldet för att bedöma hur det kan komma att bli i framtiden. Ett större krig vore säkerligen förfärligt men det är långt ifrån det enda (och knappast den mest sannolika) utfallet!

  12. Benkt Lundgren skriver:

    Dennis Z!
    Jag skrev “mellan 1975 (då USA förlorade i Sydostasien) och 2003 (då de startade den vanvettiga invasionen i Irak)”. Jag kanske är okunnig, men det enda av de “åtskilliga” krigsangrepp du antyder som jag kommer ihåg är Grenada 1983. Varifrån får du att jag beskriver USA-imperialismen som “ädel”? Vad jag reagerar mot är den typiska vänster-enögdheten när man bara angriper övergrepp från USA men helst inte vill tala om den mångåriga terror och förtryck som bedrevs i kommunistländer (som för all del i stort sett “bara” riktade sig mot den egna befolkningen).

  13. Rolf Nilsson skriver:

    Benkt L!
    Här kan du se hela listan.

  14. Sven-Eric Holmström skriver:

    Du får gärna utveckla, Benkt Lundgren, vad du menar med att USA inte har “hela skulden” eller “ens huvuddelen av skulden” till Koreakriget.

  15. Benkt Lundgren skriver:

    Jag vet inte om Global Politics är en helt tillförlitlig källa, men i den lista Rolf Nilsson presenterar nämns framför allt fyra stora krig under åren 1945-2001. Och av dessa fyra var faktiskt Vietnamkriget (det längsta och blodigaste) det enda för vilket USA inte hade stöd av FN:s säkerhetsråd. Det hade de i Koreakriget, Gulfkriget och Afghanistankriget, vad man än må tycka om det. I fråga om Afghanistan finns goda skäl att fördöma att USA inte drog sig tillbaka omedelbart efter att talibanregimen störtats, efter det var det knappast ett “självförsvar” längre.

    Sven-Eric Holmström!
    Koreakriget inleddes med ett angrepp från Nordkorea, lett av den brutale diktatorn Kim Il Sung, som säkerligen ville erövra hela Korea. Jag tror säkert att du har en annan uppfattning, men eftersom min är den “vedertagna”, tycker jag det är mest naturligt om du utvecklar en alternativ bild!

    För övrigt anser jag att en av orsakerna till det fruktansvärda Vietnamkriget var att USA trodde att situationen i Vietnam i början av 60-talet var likadan som i Korea drygt 10 år tidigare. Det var en ödesdiger felbedömning, den historiska bakgrunden var totalt annorlunda i Vietnam.

  16. Anders Romelsjo skriver:

    Bengt Lundgren frågar sig om “Global Politics är en helt tillförlitlig källa”. Jag uppmanar honom och andra att själva bilda sig en uppfattning. Sök under “Internationellt/Syrien” på hemsidan. Har publicerat knappt 100 artiklar om Syrien på globalpolitics.se och fler tidigare på jinge.se. Har faktiskt publicerat två artiklar om detta, dels “Aktuella sanningar om kemgasattacker i Syrien” 21/4 och dels nyss “Öppet brev till Civil Right Defenders om kemgasattacker och demokratisyn”. Där hänvisar jag också till denna artikel på lindelof.nu.

  17. Sven-Eric Holmström skriver:

    Benkt Lundgren!
    Är det nåt jag avskyr så är det termen “vedertagen historieskrivning”. Starten av Koreakriget är betydligt mer komplicerad än vad du för fram. Det finns mycket som talar för att kriget inleddes med en sydkoreansk provokation. Båda sidor rustade för krig och det var bara en tidsfråga innan nåt skulle hända. Egentligen var det från början ett koreanskt inbördeskrig. Om det var nord eller syd som tog initiativet är egentligen en akademisk fråga. En god beskrivning på svenska finns i Jan Lönns bok Nordkorea från 1972.

    På Kunskapskanalen gick i söndags en dokumentär om atombomberna över Japan. Programmet belyste frågan att Sovjets betydelse för Japans kapitulation kraftigt undervärderats. Det var ett fall framåt men vissa påståenden i programmet hade väldigt lite med sanningen att göra. Man tog också upp att den sovjetiska offensiven i Fjärran Östern också berörde Korea. Man hade från sovjetisk sida kunnat ockupera hela Korea utan att bryta mot några avtal. Med facit i hand är det att beklaga att så inte blev fallet.

    Slutligen, så vill jag gärna veta på vilket sätt situationen i Vietnam skulle ha varit så annorlunda jämfört med Korea?

  18. Mats Larsson skriver:

    För den som är intresserad av en detaljerad genomgång av Stalins beslut att låta Kim Il-Sung anfalla Sydkorea rekommenderas.

    För den som inte vill lyssna igenom hela föredraget, så är slutsatsen att Stalins beslut, sett från Sovjetunionens horisont och på basis av den information Stalin hade från sitt spionnätverk, var korrekt. Riskerna för Sovjetunionen var små samtidigt som den potentiella vinsten – tillgång till isfria hamnar – var stor.

    Den som tog risken var FR Kina, och det framgår av den efterföljande frågestunden att Mao initialt var i minoritet när det gällde att gå in i kriget på Nordkoreas sida. Flera i ledningen för FR Kina menade att det fortfarande fanns motståndsfickor i själva Kina som först måste elimineras innan Kina kunde engagera sig i krig utanför landets gränser. Kina hade inte ens en ambassad i Nordkorea när kriget började.

    Föredragshållaren Samuel Wells Jr har senare kommit ut med en bok, Fearing the Worst som i detalj går igenom förspelet till Koreakriget. Jag har inte läst boken, men noterar hur han i föredraget tackar ett kinesiskt universitet han samarbetar med och, som jag gissar, har hjälpt till med det kinesiska arkivmaterialet.

    Även om en del material fortfarande är hemligstämplat, så är det påfallande vad mycket som är känt från t ex förhandlingarna mellan Stalin och Mao i början av 1950.

  19. Christer Lundgren skriver:

    Frågan om Koreakriget är egentligen ett stickspår i denna kommentartråd, men några korta kommentarer är nödvändiga med anledning av det som här sagts:
    1. Koreakriget inleddes inte med ett angrepp från Nordkorea 1950. Det inleddes med USA:s ockupation av södra Korea den 8 september 1945, tre veckor efter att kolonialmakten Japan besegrats. (Det fanns även ett förspel med bland annat amerikanska invasioner i Korea sedan 1866.)
    2. Korea var sedan över 1000 år ett enat land. Av Japan koloniserades det 1910 med USA:s, Storbritanniens och övriga kolonialmakters stöd.
    3. Åtminstone sedan 1920-talet hade koreaner fört politisk och väpnad kamp mot den japanska kolonialismen för nationellt oberoende. Kim Il Sung var den främste ledaren för motståndskampen, ungefär som Mao Zedong i Kina och Ho Chi Minh i Vietnam. Även efter att stormakterna 1945 mot det koreanska folkets vilja tillfälligt delat landet fortsatte kampen för ett enat och självständigt Korea. Kim Il Sung var den givne ledargestalten i försöken att åstadkomma en fredlig och självständig återförening. (Benämningen ”brutal diktator” är standard i USA:s propaganda mot ledare man vill störta.)
    4. Att USA 1950 fick stöd av FN:s säkerhetsråd för sitt ingripande i det koreanska inbördeskriget berodde dels på att USA starkt dominerade denna nybildade världsorganisation, dels på att Sovjetunionen då bojkottade FN – för att Kina inte fick representeras av Folkrepubliken, utan av den i inbördeskriget besegrade nationalistregimen som tagit sin tillflykt till Taiwan – och därmed inte kunde lägga in veto.
    5. I grunden handlar Koreafrågan och ställningstagandet till Koreakriget om inställningen till den koloniala frigörelsen och synen på USA:s strävan efter världsherravälde.

    Om detta finns skäl att återkomma i en separat artikel.

  20. Benkt Lundgren skriver:

    Holmström!
    Visst förekom ömsesidiga provokationer i Korea före krigsutbrottet 1950, men det mesta – inte minst krigsförloppet under de första månaderna – tyder på att det första angreppet kom från norr. Jag hajar verkligen till över att du ”beklagar” att Sovjetunionen inte ockuperade hela Korea. Då skulle hela landet påtvingats Kim Il Sungs regim. Jag betvivlar att en majoritet av folket i dagens demokratiska Sydkorea delar ditt ”beklagande”! Det är nog också uppenbart att en majoritet av koreanerna i söder 1950 välkomnade USA:s (formellt FN-truppernas) ingripande i kriget. Trots att Syngman Rhees regim var tämligen odemokratisk föredrog de den framför Kim Il Sungs.

    Det förvånar mig att en historiekunnig person som Holmström inte själv ser de stora skillnaderna mellan Korea och Vietnam efter 1945. Korea delades av de allierade segrarmakterna efter att den japanska ockupationsmakten besegrats. I Vietnam återuppstod befrielsekriget mot den franska kolonialmakten, lett av det tämligen kommunistdominerade Vietminh. Efter dennas slutliga seger vid Dien Bien Phu 1954 hölls en internationell konferens i Genève, där det beslöts att allmänna val skulle hållas i hela Vietnam inom två år. Inte ens Eisenhower tvivlade på att Vietminh-ledaren Ho Chi Minh skulle vinna detta val – vilket var skälet till att USA saboterade Genève-avtalets beslut. Valen ägde aldrig rum, och ”Republiken Vietnam” (Sydvietnam) utropades efter en ytterst tveksam (och framför allt avtalsstridig) folkomröstning.

    Det finns alltså goda skäl att hävda att Ho Chi Minh hade en långt starkare ställning i Vietnam som helhet än vad Kim Il Sung hade i Korea som helhet.

    Återkommer med ett svar till Christer Lundgren.

  21. Benkt Lundgren skriver:

    Christer Lundgren är märkligt inkonsekvent. Först skriver han att Koreakriget började med USA:s ockupation i söder, sedan medger han att ”stormakterna” (till vilka rimligtvis Sovjetunionen räknas) delade landet mot folkets vilja. Då måste väl den sovjetiska ockupationen av norr vara lika orättfärdig?

    Att Kim Il Sung (liksom hans son och sonson) var en brutal diktator avfärdar Lundgren med att det är typisk USA-propaganda. Jag anser det vara en ovedersäglig sanning. Lundgren ger uttryck för den sämsta sortens kommunistiska tradition, att förneka allt tal om kommunistiska förtryckarregimer som ”västpropaganda”.

    Att Sovjetunionen bojkottade FN:s säkerhetsråd 1950 och därmed inte kunde lägga något veto mot beslutet att skicka FN-trupper till Korea är sant, men det var ju faktiskt ett beslut Sovjetunionen självt fattade och som USA naturligtvis utnyttjade. Men om man än i dag, drygt 70 år senare, skulle fråga en representativ grupp sydkoreaner vad de tycker om ingripandet på Sydkoreas sida – är det någon som på allvar tror något annat än att en majoritet skulle stödja ingripandet?

  22. Christer Lundgren skriver:

    Koreafrågan hör som sagt inte hemma i denna tråd, utan förtjänar en egen artikel. Därför blir detta min slutreplik.

    Benkt Lundgren gör vad han kan för att försvara USA:s ockupation av södra Korea, dess inblandning (under FN:s täckmantel) i det koreanska inbördeskriget och dess terrorbombning av norra Korea. Jag noterar att han inte kommenterar att Korea historiskt var ETT land och att Koreakriget hade en sekellång förhistoria av USA-expansion i Stilla havsområdet och Ostasien.

    Skillnaden mellan Sovjetunionens och USA:s agerande i Korea är följande: Röda armén ingrep (enligt överenskommelse mellan de allierade stormakterna och i samverkan med partisanrörelserna) för att bekämpa den japanska kolonialmaktens styrkor och befriade Korea, varefter Sovjetunionen överlät makten till de koreanska partisanerna och drog sig ur landet. USA däremot ingrep i Korea först tre veckor efter att Japan kapitulerat och upprättade en ockupationsregering (med engelska som myndighetsspråk), som slog ned de koreanska folkkommittéerna och permanentade och förstärkte den koloniala maktstruktur som de övertog från japanerna. USA:s militära rådgivare behöll kontrollen över militär och polis. Partisaner och patrioter av alla politiska schatteringar mördades i hundratusental.

    USA:s ockupation berodde på att Sovjetunionen (godtroget, men i förhoppning om fortsatt goda relationer) accepterat USA:s förslag om en tillfällig delning av Korea längs 38:e breddgraden i avvaktan på återupprättande av en koreansk stat. Om Sovjetunionen istället befriat hela landet, kunde det ha gått ungefär som det gick med Österrike.

    Att värdera Kim Il Sung var en uppgift för det koreanska folket, och som erfaren partisanledare hade han mycket stort anseende i alla folkskikt. Även konservativa och tidigare antikommunistiska patrioter sökte samverkan med honom för att ena landet. Många av dem mördades kort därefter.

    Att USA utnyttjade den situation som rådde då Sovjetunionen bojkottade FN:s säkerhetsråd ser Benkt Lundgren som naturligt. Men de resolutioner om ingripande i Korea som USA drev igenom i FN stred mot FN-stadgans grundprinciper och annan då gällande folkrätt, liksom för övrigt USA:s samtidiga ingripande i det ännu pågående inbördeskriget i Kina. Naturligt? Ja, men bara om man accepterar imperialismens spelregler.

    Vad ”en representativ grupp sydkoreaner” tycker om USA:s agerande i Koreakriget och idag, då DFRK är hårt pressat av sanktioner och organiserad fientlighet och då södra Korea är ockuperat och en bas för USA:s militära inringning av och hot mot Kina, är svårt att säga, inte minst för att den ”nationella säkerhetslagen” förbjuder öppen diskussion om frågan. Men mycket talar för att koreaner i norr, i söder och utomlands helst skulle se ett amerikanskt bortdragande och en fredlig och självständig återförening av landet enligt de principer som nord och syd enats om.

  23. Sven-Eric Holmström skriver:

    Instämmer med Christer L att det är ett annat ämne, därför också slutreplik från mig.

    Det jag menar med “beklagande” är att om ryssarna fullföljt ockupationen av hela Korea så hade vi idag sluppit den situation vi har med ett förödande inbördeskrig och ett delat land. Hur det landet hade sett ut vet vi inte. Utvecklingen mot en kommuniststat i hela Korea var inte hugget i sten.

    Påståendet att folk i Sydkorea “välkomnade” USA:s invasion är ett minst sagt märkligt påstående och helt utan historisk korrekthet. Syngman Rhee “tämligen odemokratisk” torde vara ett svårslaget rekord av understatement. Rhee-regimen var extremt impopulär med folkligt motstånd och rena gerillaktiviteter. I början av 1950 så var läget för Rhee-regimen så allvarligt att den enligt den amerikanske utrikesministern Acheson skulle falla inom tre månader om den inte fick utländskt stöd. Direkt efter krigsutbrottet präglades den sydkoreanska armén av massdeserteringar och övergivande av vapen och utrustning. Då Seoul föll den 28 juni 1950 så var det endast 10 procent av befolkningen som valde att fly.

    Så mycket är alltså Benkt Lundgrens tal om Rhee-regimens popularitet värt. Det kan sägas mycket mer, men som sagt det är ett annat ämne. Den intresserade uppmanas läsa sidorna 27-79 av Lönns bok som trots att den är nästan 50 år gammal står sig än idag.

    Slutligen helt kort det här med Vietnam. Likheterna är större än skillnaderna. En djupt impopulär regim i Sydvietnam. Sen ett krig där i likhet med Korea reguljära trupper från norr, alltså Nordvietnam förde striderna. Det i vänsterkrafter närmast helgonförklarade FNL spelade i vart fall efter Tet-offensiven 1968 en statistroll i militärt hänseende. Slutligen också den likheten att USA i båda krigen använde massförstörelsevapen – bakteriologiska vapen i Korea och kemiska dito i Vietnam.

  24. Christer Lundgren skriver:

    Diskussionen om attacken i Doma är inte bara högst relevant eftersom den handlar om OPCW:s trovärdighet, den är också mycket illustrativ – och rolig att ta del av! Som journalisten Aron Maté här visar hos Jimmy Dore.

  25. Benkt Lundgren skriver:

    Som författare av ursprungsartikeln kanske jag förbehålls rätten till slutreplik? Jag har definitivt aldrig uttalat stöd för USA:s terrorbombningar av Nordkorea, och jag har faktiskt inte så många invändningar mot det Lundgren och Holmström skriver i sina slutrepliker. Mina invändningar gäller främst vad de inte skriver! Inläggen är typisk traditionell vänster-enögdhet, där man fördömer USA och USA-stödda regimer men tiger fullständigt om förtrycket i det kommunistiska Nordkorea. Jag avslutar med en retorisk fråga: Efter vapenstilleståndet i Korea 1953 – hur många sydkoreaner har frivilligt valt att flytta till Nordkorea? Kom nu inte bara med att det är omöjligt, eftersom ingen kan promenera upp och korsa 38:e breddgraden. Så är det visserligen, men en sydkorean som vill flytta till norr kan resa till ett tredje land och därifrån söka sig till Nordkorea. Vad man än kan säga om regimerna i Sydkorea, har de aldrig förbjudit sina invånare att resa ut ur landet. Det är vissa andra regimer som brukar göra.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.