Kan den marockanska kulturen tillhandahålla denna motkraft?

Platsen i Atlasbergen där de två unga kvinnliga turisterna hittades brutalt mördade. [Foto: AT/TT]

Sorgen har varit stor denna vecka. Jag har tänkt på de två unga kvinnorna, som berövades en framtid på det mest vidriga och meningslösa sätt i Marocko, på deras anhöriga, men också på de miljoner marockaner vars levebröd hotas om turismen drabbas negativt av händelsen. Allt tyder på att det ligger en genomtänkt plan bakom dådet, med en agenda och resurser att utföra den. Det civila samhället i Marocko har reagerat mycket kraftigt förstås, med stora pågående demonstrationer mot våldet och terrorn.

För att bättre förstå vad som har hänt, låt oss sammanfatta:

  • Marocko vägrade delta i kriget mot Jemen.
  • Marocko var det enda arabland som vägrade ta emot den saudiske kronprinsen efter det bestialiska mordet på den saudiske journalisten i Istanbul.
  • För inte länge sen gick den marockanske kungen ut med ett tal riktat till Algeriet där han talade varmt för öppna gränser mellan Nordafrikas länder.
  • Marocko är en av de stora investerarna i Afrika med 20 procent av dess investeringar placerade i Egypten, vilket förmodligen ledde till en intressekonflikt med saudierna som även de investerar stort i Egypten och i Afrika.

Kan detta terrordåd ha varit den saudiske kronprinsens hämnd på den marockanska regeringen? Bästa sättet att skada landets ekonomi är att angripa dess viktigaste näring: turismen! Jag ska inte här gå in på den marockanska regeringens motiv för att inte gå saudierna till viljes, som nog dikteras snarare av pragmatiska och realpolitiska intressen än idealism. Den marockanska regeringen bär, i likhet med de andra arabiska regimerna, ett stort ansvar när det gäller spridningen av jihadism. I flera decennier har man låtit den wahhabitiska läran infiltrera moskéer, skolor och universitet för att som det heter ”bekämpa vänstern”. Resultatet är det monster vi ser idag. Idag ser jag ett klipp på YouTube som ytterligare bekräftar denna hypotes. Klippet är utlagt den 15 december, alltså 2 dagar före morden, och tar upp just hur det pågående krig som förs på nätet mot Marocko och dess ekonomi från Gulfstaternas sida på sistone trappats upp.

Wahhabismen har sina sovande celler över hela planeten idag och de används effektivt för att hindra progressiva eller bara sekulära krafter från att organisera sig, främst i arabvärlden. Men de har också fungerat som en ursäkt för att urholka demokratiska rättigheter i väst och ändra konstitutionerna till militaristernas fördel. Vi måste alltid komma ihåg att det lukrativa ”kriget mot terrorn” är helt beroende av dessa jihadistiska cellers verkliga eller påstådda attacker. Västerländska regimers öppna samarbete med saudierna ger också grönt ljus för denna terrorhandel som först och främst gynnar vapenindustrin. När en rysk avhoppare utsattes för mordförsök i London (men överlevde) utsattes Ryssland för sanktioner. Än idag vägrar USA:s regering att utsätta Saudiarabien för sanktioner för mordet på journalisten Kamal Khashoggi på det saudiska konsulatet i Istanbul, trots den amerikanska kongressens enhälliga fördömande av den saudiske kronprinsens inblandning.

Tala och Rotana New York police investigate deaths of Saudi sisters found bound together.

Överallt där det finns en moské som bekostas av wahhabiter sprids hat och intolerans bland unga muslimer. Marocko hade varit förskonat från terror i många år nu. Att den plötsligt dyker upp just efter att den saudiske kronprinsen förklarades persona non grata i landet gör hypotesen mycket plausibel. Dådet bär hans signatur. Alla har hört talas om Khashoggi och hur han likviderades, men hur många känner till de hundratals saudiska dissidenter som har försvunnit eller avrättats sedan den nuvarande kronprinsen tagit över makten från sin senile far? Strax efter mordet på journalisten hittade man två unga saudiska systrar, Tala och Rotana, 22 och 16 år gamla, som tejpats ihop och kastats i Hudsonfloden för att drunkna. Deras brott var att ha vägrat återvända till Saudiarabien och envisats med att söka politisk asyl i USA. På YouTube ser man fotoshoppade videoklipp som visar den saudiske kungen dansa svärdsdansen men med en handsåg i handen istället för ett svärd!

Jag har själv vistats i över fyra månader i Marocko de senaste två åren och umgåtts med människor från olika samhällsklasser och etnier, och jag har aldrig känt mig otrygg. Oktober- och novemberresorna var, om jag själv får säga det, en stor framgång. Det betyder inte att det inte finns problem i landet, fattigdom och sociala orättvisor, men det finns också en lust att prova nya vägar, att möta den andra, en glädje som visar sig i litteraturen, i musiken och sången, i maten, i danserna och i arkitekturen … Marocko har kunnat uppvisa en stark sekulär front som arbetar för kvinnors rättigheter och mot sociala orättvisor, i en historisk situation där islam, trängd i hörnan, befinner sig i en återvändsgränd. Som jag skrev tidigare är det fråga om högst en generation till innan den politiska islam har gått under för att förhoppningsvis ge plats åt den andliga sufismen för dem som vill behålla en religiös dimension i sina liv. Tecknen har samlat sig på hög: avhoppare, ateister och ifrågasättare, något som få vågade skylta med för bara tjugo år sedan, har blivit legio i den muslimska världen. Deras avståndstagande från islams medeltida dogmer görs öppet på de sociala medierna. Rädslans mur håller på att rämna.

Detta ifrågasättande av religiösa dogmer får dock inget grönt ljus från Europa, där muslimernas rätt att tro på myter försvaras av en förblindad politisk elit, och mot muslimernas eget bästa. Annars anklagas man för att tillhöra högern eller än värre lida av islamofobi. En missvisande term som myntats av de muslimska brödraskapen och införlivats i den västerländska diskursen för att beteckna islamkritiska röster. Den kommer väl till användning när det gäller att smutskasta t.o.m. författare som Adonis som ställer obekväma frågor till sina medmuslimer. I själva verket bör det som sprids som en löpeld idag kallas upplysningsfobi istället. Ett utslag av en sådan fobi kan skönjas i Kulturrådets upprepade beslut att inte stödja arabiska sekulära författare.

Men Marocko är större än några hjärntvättade galningar eller legoknektar som torgför terror mot betalning. Idag behöver vi mer än någonsin en motkraft till både den wahhabitiska offensiven, den västerländska politiska kortsyntheten och det militär-industriella komplexets dolda agenda för den islamska världen. I över 30 år har jag skrivit om detta och varnat för denna oheliga allians mellan marknadskrafter och falska pseudoreligiösa förkunnare. Kan den marockanska kulturen tillhandahålla denna motkraft? Kungens kusin och den fjärde i successionen till tronen, Hisham al-Alawi, har redan hoppat av och bor idag i exil i USA där han från sin post som professor vid Harvard propagerar för en konstitutionell monarki och ökad demokrati. Han har själv avsagt sig alla sina adliga titlar och brutit alla kontakter med regimen och får naturligtvis inte återvända hem.

Jag vill inte idealisera Marocko. Landet har sina ljusa och sina mörka sidor, som alla andra länder. Desto mer spännande att utforska och lära känna dess mångtusenåriga kultur och dess fängslande naturskönhet. Nu är jag ingen siare. Jag vet inte vad framtiden gömmer för oss, i arabvärlden eller i Europa. Mina ord är ingen garanti för att terrorn som saknar gränser inte slår till igen, i Marocko, i Frankrike eller i Sverige. Men jag tänker inte sluta resa för det.

Gott Nytt År!

Hesham Bahari

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.