Kan FiB bli något igen?

I vimlet 2012

I vimlet 2012

Folket i Bild/Kulturfront hade sin 43:e ordinarie stämma den 25 april i ABF-huset på Sveavägen i Stockholm. En förbluffande seglivad organisation måste man ändå konstatera. Närmare 100 personer var där, flera nya ansikten och många av de gamla trotjänarna förstås, till och med Jan Myrdal var med hela dagen och hade endast två korta inlägg.

Tidningen har som jag rapporterat tidigare här på bloggen inte gjort några som helst framsteg upplagemässigt de senaste tio åren, trots att tidningen faktiskt blivit snyggare och många gånger innehållit mycket intressant material. En satsning på “Sverigereportage” till exempel har haft flera bra inslag, men det vill sig liksom inte. Tidningen bemöts i allmänhet med en gäspning när man försöker skapa intresse. Den “gamla veckotidningen” Folket i Bild kryddat med lite 70-talsradikalism lockar helt enkelt inte längre nya läsare.

FiB/K pekar med sin paroll “för en folkets kultur” ut just “folket” som sin målgrupp. Men begreppet “folket” har tröskats, ifrågasatts, missbrukats och försvarats i många olika sammanhang de senaste 30 åren, vilket lett till att begreppet “folket” inte längre är samma demokratiskt laddade signalord som det var på 70-talet. För de flesta ter det sig ganska svårbegripligt. Det här är ytterligare en komplikation.

Egentligen kanske det inte är så konstigt att FiB/K inte lockar nya läsare. “Veckotidningar” gör inte det längre. Det är äldre människor med inrotade “veckotidningsvanor” som bär upp de tidningar som finns kvar av vilka ICA-kuriren, Land och Tidningen Vi (nu som månadstidning) är de stora. På samma sätt är det med morgontidningsläsandet som minskar dramatiskt, trots att många äldre människor fortfarande vantrivs då frukosten måste intas utan en morgontidning av prasslande papper – själva lukten av tidningen har blivit en del av frukosten. Men än finns vi kvar i ganska stort antal och därför är bland andra FiB/Ks insomning en långdragen process.

Tidningsmarknaden har redan radikalt ändrat karaktär. Jag kollade på sajten Tidningskungen för att få en överblick hur det faktiskt ser ut idag. I Sverige (på svenska) finns 452 papperstidningar (alla kategorier inräknade). Av dem är 14 klassiska veckotidningar, ca 30 dagstidningar och resten (428 st) är nischade tidskrifter om allt mellan himmel och jord, med allt från veckoutgivning till 3 nummer per år.

FiB/K är emellertid en märklig hybrid i denna tidskriftsflod. Den återfinns hos Tidningskungen i gruppen “Politik & samhälle”. Det är förstås helt riktigt. Främst är den ju en politisk tidskrift med rötter i sin speciella fåra av 70-talsvänstern med det material som denna hemvist automatiskt alstrar. Vidare är FiB/K en kulturtidskrift med kulturreportage, litteratur, bokrecensioner, filmkritik, konstpresentationer, fotoreportage, kulturdebatt etc. Så är den en reportagetidning med ambitioner att spegla hela världen. Så har man de angelägna personintervjuerna. Och på stämman väcktes åter krav på att tidningen skulle ha mer “förströelse och lättsamt material”, vilket ingen talade emot. För det är ju en självklar del av alla de många traditioner som man har att förvalta.

Och sist, men inte minst! Försvaret av arvet från Vietnamrörelsen. Just denna har blivit allt mer dominerande med åren. Dels för att den antiimperialistiska fredsrörelsen krympt ihop till ett litet skrynkligt russin och att dess kvarvarande människor i brist på andra organisationer samlas hos FiB/K, som ju är den enda regelbundna tidskrift som tar upp dessa frågor med Vietnamrörelsens och enhetsfrontens speciella inriktningen. Man skulle kanske kunna kalla det för “det goda maoistiska arvet”. I FiB/K är den här sidan en mycket viktig sak, som fortfarande väcker starka känslor och heta debatter – på gott och ont.

Alltså, jag tror att FiB/K idag försöker täcka in för mycket, vilket gör att man inte klarar något riktigt bra. För att få fram en riktigt bra och genomarbetad tidning en gång i månaden, med en så bred ansats som FiB/Ks, skulle det krävas en redaktion på minst 10 personer heltid. Som det nu är, blir det ett pliktskyldigt ihopplock av 90% gratismaterial i en hyfsat “professionell förpackning” – av 2 deltidare (sammanlagt 100%). Det här är förstås inte hållbart i längden. Dessa anställda redaktörer slits ut allt fortade för varje gång, det är helt klart.

Det här är bara en av de flaskhalsar som ger FiB/K en mycket skör existens. Men det går jag inte närmare in på nu.

Stämman diskuterade alla dessa frågor öppet och ordföranden Torbjörn Wikland, som lyckligtvis ställde upp för omval, poängterade flera gånger det sköra läget. Ett förslag om att minska utgivningen till 8 nummer per år avvisades dock av stämman. Även jag röstade emot, eftersom jag tror att det skulle kunna bli första steget i en avveckling av papperstidningen.

Jag önskar mig istället nu en diskussion om hur FiB/K ska anpassa sig till dagens mediesituation och fokusera på och utveckla sina speciella särdrag, istället för att formmässigt fortsätta att vara en månadsutgiven “veckotidning med mera förströelsematerial och med klar vänsterprofil”.

Stämman valde också en styrelse med flera unga människor som tidigare inte varit aktiva i just FiB/K. Det är hoppingivande, dels att unga radikala människor vill ställa upp och dels för att dessa unga människor säkert är bättre skickade (än vi 40-talistveteraner) att omvandla FiB/K till en tidning som tar plats i dagens samhällsdebatt. Men, då måste de få förtroendet och makten att förändra.

Fortfarande är FiB/K ett i högsta grad angeläget kulturprojekt, men som i sin nuvarande form passerat sitt bäst-före-datum. Idéerna är värda att kämpa för, parollerna är mer aktuella än någonsin, men projektet måste finna sin form i dagens kulturella, mediala och politiska verklighet för att överleva.

  6 kommentarer for “Kan FiB bli något igen?

  1. Tommy Sjöberg skriver:

    Jag har aldrig arbetat på en tidning och vet därför lite om vad som tar mest tid. Men om man bara ser till textmaterial så finns väl hur mycket som helst som skulle passa, t.ex alla krönikor m m på bloggar som ägs av Folket i Bild-medlemmar.

    Man kan ju inte konkurrera med dagstidningar p.g.a att utgivningen sker månadsvis så
    därför bör man inrikta sig på principiella frågor. Saknar texter om bibliotek som är det finaste uttrycket “för en folkets kultur” och i det ämnet finns ju redan medarbetare med egen yrkeserfarenhet.

    När jag började köpa Folket i Bild regelbundet i mitten på 1970-talet var en viktig anledning att man inte tog statsbidrag av principskäl. Varför marknadsförs inte den frågan mer?

  2. Anders Persson skriver:

    Var det inte så att FiB/K på 1970-talet surfade på uppfattningar som redan var etablerade?

    “Alla” visste vad “imperialism” var – och var emot den. Idag har FiB/Ks potentiella läsare totalt olika uppfattningar ifall Ryssland utgör det största hotet eller självt är offer för ett imperialistiskt hot.

    På 1970-talet var ”alla” överens om att träsnitt och sånger på svenska, gärna med allmoge- och folkviseanknytning, var ”folkets kultur”. De tror jag fortfarande ”alla” är med på – men vad med allt det andra?

    Undantaget var parollen om yttrande- och tryckfrihet, demokratiska fri- och rättigheter, där de potentiella läsarna hade grumliga idéer om att detta var “dammigt” och “borgerligt”. Här surfade inte FiB/K på redan etablerade opinionen utan skapade sådana med sina ibland kontroversiella ståndpunkstaganden.

    Men vilka åsikter ska FiB/K surfa på idag? Finns dom? Eller vågar tidningen gå ut med ”egna” åsikter, som kanske ”alla” inte håller med om? Ett mediadrev liknande det mot Ordfront 2005 kommer kanske att upprepas. Kan FiB/K klara det?

    En intervju med Vladimir Putin exekverad av Jan Guillou skulle sitta fint!

  3. Enn Kokk skriver:

    Jag har som bakgrund ett mångårigt ombudskap för gamla Folket i Bild.

    Jag köper också varje nummer av FiB/K, hittar där ett och annat som är läsvärt men är i många stycken mest en besviken läsare.

    Mitt eget ideal är gamla Folket i Bild med både samhällskommenterande material och allt det familjetidningskaraktäristiska med allt från matrecept och konsumentupplysning (Willy Maria Lundberg) till barn- och ungdomssidor samt serier för små och stora. Framför allt saknar jag i FiB/K det som var den främsta poängen med gamla Folket i Bild, de skönlitterära bidragen – flera noveller och ett par följetonger – med illustrationer av tidens främsta tecknare.

    Som gammal chefredaktör vet jag vad allt det här kostar, mer än vad dagens lilla FiB/K ekonomiskt kan bära. Och jag inser också, att följetonger fordrar veckoutgivning.

    Men jag kan inte hjälpa det: För mig har FiB/K mest namnet gemensamt med gamla Folket i Bild.

  4. Pierre Gilly skriver:

    Min erfarenhet från FiB var att det gick ganska bra att rekrytera nya prenumeranter, hur dålig tidningen än var. I alla fall när vi gjorde riktade utskick. Alla kampanjer gick med vinst, när ideella krafter packade kuvert. Tyvärr användes de magra resurserna till hyra och annat i stället för foldrar och porton.

  5. Dennis Zackrisson skriver:

    Intressant diskussion det här. Jag var ju också på stämman, bl a som delaktig i den valberedning som tagit fram förslaget till ny styrelse. Det hade varit bra om vi i stället för det eviga tragglandet om den så kallade imperialismen ägnat oss åt konstruktiv tidningsdiskussion, då det ju ändå är just tidningen FiB/K, med sin pappers- och sin nätupplaga, som är den enda grunden för vår existens och inte den ena eller (fy för den lede, enligt somliga) andra imperialismens härjningar.

    Tommy, Anders, Enn och Pierre tar var för sig upp viktiga delar av den här diskussionen. Tommy pekar på inställningen till staten, som givetvis diskuteras alldeles för lite och därför leder till att alltför många av oss fibbare uttrycker en “kramgo” attityd och på detta sätt undergräver vår paroll om yttrande- och tryckfrihet.

    Anders tar upp konkreta frågor kring det politiska innehållet i tidningen och slår ett slag för något slags oväntad mångfald. Det är, enligt min uppfattning, en väg till framgång. Knut påstår t ex att det finns “filmkritik” i FiB/K, men detta är ju grovt felaktigt. Vad som finns är pekpinnebemängda, långa, grälsjuka texter, som mest handlar om samhällets utveckling i ett inskränkt “marxistiskt” perspektiv. Här måste pappersupplagan förändras med det snaraste!

    Det är roligt att Enn Kokk så definitivt polemiserar mot Knuts idé att FiB/K “passerat sitt bäst-före-datum” genom att företräda en utveckling i riktning mot “gamla” FiB. Jag är högst osäker på att detta verkligen skulle vara en framgångsväg, men en diskussion kring detta och vad som kan fånga läsarnas långsiktiga intresse i dag tror jag är nödvändig för att komma vidare.

    Pierre slutligen tar upp det som gjort FiB/K till ett unikum i dagens medievärld och det som i drygt 40 år varit grunden för tidningens överlevnad, nämligen det ideella arbetet av föreningens alla aktiva medlemmar. Dock missförstår han betydelsen av detta och tror att det främst är som kuvertpackande arbetsslavar medlemmarna har betydelse. Redan i våra egna undersökningar på 1970-talet kunde vi visa att det var föreningsarbetet som utgjorde ryggraden i FiB/K och att tidningsupplagan var väsentligt högre på de orter där det fanns organiserat FiB/K-arbete och än högre ju starkare de lokala avdelningarna var. Det är här som framtiden för FiB/K kan byggas och inte med hjälp av några externa “marknadsföringsexperter”. När det gäller vår tidning är det ju vi själva som är de verkliga experterna!

  6. Tommy Sjöberg skriver:

    Dennis!
    Välkommen tillbaka i spalterna. Mycket av statlig verksamhet är ju inte populärt ute hos medborgarna så jag tror att Folket i Bild skulle kunna värva många medlemmar genom att visa på fördelar med icke-statligt stöd.

    Var inne på Facebook och hittade en bild med text från FiB-avdelningen i Göteborg/Västs årsmöte, 6 deltagare och man sålde 6 ex av papperstidningen varje nummer. Kan man inte engagera fler än 6 medlemmar i Sveriges näst största stad då blir det svårt att växa. Dom flesta svenskar bor numera i våra största kommuner, där bör dom nya medlemmarna värvas.

    Med den lilla inblick jag har om hur dom olika avdelningarna arbetar tror jag att
    man måste ha egenverksamhet t.ex i form av STUDIECIRKLAR om dom tre parollerna istället för att springa runt på alla möjliga arrangemang, anordnade av andra än FiB/K.

    Jag besöker dagligen bloggar som ägs av FiB-medlemmar, men det står inte ett ord om HUR en avdelning arbetar, några tips bör väl kunna meddelas.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.