CARL MAGNUS ALEXANDER ”Alex” Schulman skriver lättläst och flyhänt, men ibland går det alltför fort och lätt.
Hans kändiskarriär har nu pågått i 22 år. Mina barn ser honom förmodligen som någon som alltid funnits. Först var han fräck och väckte anstöt som bloggare, poddare, programledare och producent. Sedan blev han seriös författare med sin egen kändisfamilj som råmaterial. Och nu är han upphöjd tyckare och krönikör i DN.
Man undrar ibland om DN helt har fastnat i kändisfällan. För Alex Schulman främsta merit är att han är just mediekändis. Finns ingen ansvarig redaktör på DN som kan råda honom att skriva om något annat, undrar jag. Han har ju så många strängar på sin lyra. Man häpnar faktiskt.
Nå, den unge mannen är ju duktig och framåt, kan framträda som om han vore något alldeles speciellt. För sådana unga herrar väjer de allra flesta undan. Men de passar och trivs i medierna – och medierna älskar dem.
För fort och lätt alltså.
Dagens DN-krönika handlar om att det daltas för mycket med Putin och avslutas med orden ”den enda vägen till fred [är inte] samtal utan att kort och gott se till att de [Putinryssland] förlorar”. Texten främsta budskap är att alla ryska ledare bara ljuger; ”Och i Kreml sitter andra djur, uppkläda i kostym. De ljuger utan att blinka, allt som kommer ur deras munnar är lögner” … ”Peskov ljuger flinande, Medvedev ljuger upprört, Lavrov ljuger bistert.” … Och Putin ”har från första stund i kriget i Ukraina ljugit om precis allt”. Nej, unge herr Schulman menar att ”pjoskandet och klemandet är obegripligt” och att ”det som krävs är förstås hårdare tag”.
Det han skriver är inte bara osmakligt, det är okunnigt och rent av korkat. Man får bara hoppas att det fortfarande finns DN-läsare med sitt kritiska tänkande i någorlunda ordning.
Men, det är väl så här man raljerar över världen i de Schulmanska mediekretsarna.
Dennis Z!
Att jag tolkar dig i huvudsak rätt måste innebära att du sympatiserar med Rysslands invasion, eftersom Ryssland står på rätt sida mot USA-imperialismen och Ukraina på fel sida. Det är i så fall – förutsatt att jag tolkar dig rätt – en lika motbjudande åsikt som de som för 50 år sedan försvarade USA:s intervention i Vietnamkriget och de som 10 år senare försvarade Sovjetunionens invasion i Afghanistan.
Benkt L!
Den sakliga grunden för våra respektive ställningstaganden kan vi fundera något kring. Helt riktigt har Ryssland hamnat på ”rätt” sida i världens huvudmotsättning. Om man menar att ”världens folk” är den ”rätta” sidan, förstås. Du kanske hellre satsar en slant på USA-imperialismen? Tror du verkligen att denna skränande, självrättfärdigande och arroganta makt är räddningen för alla världens folk? Den inställningen ser jag milt uttryckt som naiv.
I sammanhanget kanske det skulle löna sig att ställa frågan hur Ryssland hamnat där. För sisådär tjugo år sedan deltog Ryssland i Natos ”Partnerskap för fred”, men drog sig senare ur detta samarbete. Det var ju de första trevarna att söka åstadkomma ett ”globalt Nato”, något som nu återigen lyfts in i den säkerhetspolitiska diskussionen. Kan den ändrade ryska säkerhetslinjen ha något med erfarenheter därifrån att göra?
Hur VK3 kommer att gestalta sig vet vi ännu ganska lite om. Att det kommer kan vi däremot vara tämligen säkra på, men hur varmt eller kallt det blir är svårare att sia om. Jag tycker dina exempel på ”småkrig” nog är lite för gamla som jämförelseobjekt. De härrör sig från den bipolära stormaktstiden fram till ca 1990. En liten i sammanhanget berättigad fråga är t ex var du placerar de (i huvudsak) USA-imperialistiska krigen mot Irak 2003, som fortfarande pågår, Libyen 2011, där Sverige deltog aktivt, och Afghanistan 2001-2021, där till slut de amerikanska trupperna fick fly på samma förnedrande sett som i Saigon, drygt 45 år tidigare? Var det då lika ”motbjudande” att stödja motståndet mot USA-imperialismens övergrepp, varma så väl som kalla?
Dennis Z!
Vilken var ”världens huvudmotsättning” vid dessa tidpunkter: år 1850, 1860, 1870, 1880, 1890, 1900, 1910, 1920, 1930, 1940, 1950, 1960, 1970, 1980, 1990, 2000, 2010, 2020?
Nu måste jag be andra bedöma om jag uttryckt mig väldigt luddigt eller om Zackrisson medvetet vantolkat mina åsikter! Först och främst delar jag inte hans åsikt att man kan bedöma alla krig och konflikter efter en specifik huvudmotsättning i världen (Se Götessons ironiska inlägg här ovan!).
I slutet av 70-talet avvisade jag också de maoister som då utgick från huvudmotsättningen mellan supermakterna och världens folk (särskilt tredje världen) och därför ansåg att man inte fick kritisera Pinochet i Chile eller Idi Amin i Uganda, eftersom de var ”tredje världen-ledare”. Zackrisson påminner om George W Bush som efter 9/11 sa ”antingen är ni med oss eller med terroristerna”. Zackrissons variant är att man antingen håller med om att se USA-imperialismen som källan till allt ont i världen eller också förlitar man sig på dem.
De som intog motbjudande åsikter i t ex kriget i Irak var de som stödde USA, precis som de som stödde USA under Vietnamkriget eller som stödde Sovjetunionen under kriget i Afghanistan på 80-talet. Någon USA-vän har jag aldrig varit.
Jan Arvid G!
Tja, det kanske kan vara en intressant semantisk tankeövning, men vad anser du själv?
Tack för dina repliker, Benkt L!
De ger mig möjlighet att försöka tänka igenom frågorna lite till och uttrycka mig klarare.
Jag har självfallet inte formulerat mig så som Benkt L påstår och skulle aldrig komma på tanken att ”man kan bedöma alla krig och konflikter efter en specifik huvudmotsättning”. Hela tiden ska vi naturligtvis se till de aktuella motsättningarna vid varje separat tillfälle. Och då framgår tydligt att Ryssland i det nuvarande läget känner sig inringat och utsatt för en allt tydligare press från ett specifikt håll i omvärlden, nämligen Nato och därmed USA, som konstitutionellt har den ledande ställningen i denna anfallsallians.
Vi kan ta ett annat exempel och en annan konflikt, som bröt fram för 2½ år sedan då frågan om Gui Minhai dök upp här på bloggen och även på FiB/Ks dåvarande debattsidor. Det fanns då de som hävdade att Guis yttrandefrihet skulle underställas den kinesiska statens beslut och att det var fel att stödja Gui Minhai emedan USA stödde kraven på hans frigivning ur kinesiskt fängelse. I FiB/K ledde detta till att hela debatten med två större inlägg från en medlem i redaktionskommittén avpublicerades p g a riskerna för ett förtalsåtal mot FiB/K. Jag hävdade där hela tiden att yttrandefriheten inte kunde underställas dekret av den kinesiska staten, även om detta innebar att vi skulle kunna hamna på samma sida som USA i den frågan.
Självfallet anser jag det vara befängt att se ”USA -imperialismen som källan till allt ont i världen”. Det räcker så gott med det som är tydligt och klart belagt, främst under historiens senaste drygt 100 år.
Jag har varit upptagen av annat men i ärlighetens namn även väntat ut diskussionen. Här några synpunkter. Dokumentation tynger, men man bör inte bara TYCKA utan att motivera varför.
1. Jämförelsen med Vietnamkriget leder fel.
Mer relevant är en jämförelse med missilkrisen 1962. USA tolererade inte sovjetiska kärnvapen vid sin tröskel. Vi har senare fått veta att dessa var ett svar på USA:s medeldistansrobotar i Turkiet. Situationen kyldes ned genom att båda parter backade.
Ryssland har sedan länge förklarat sig inte tolerera risken för kärnvapen i Ukraina. Henry Kissinger och många andra föreslog tidigt en lösning liknande den 1962, vilket i praktiken även är vad Ryssland begärt. Det har tvärt avvisats av USA och även av EU-länderna, däribland Sverige.
2. Diskussionen om ”inflytelsesfärer” leder även den fel men är intressant.
Ukraina är Rysslands granne, som Kuba USA:s. Vietnam gränsar däremot inte till USA. Det gör inte heller Venezuela, som ändå i speciallagstiftning förklarats utgöra ett ”hot mot USAs nationella säkerhetsintressen”. (Hollywood producerade rent av en befängd spelfilm om hur nicaraguanska KOMMUNISTER invaderade USA, allt för att hålla krigsviljan uppe bland allmänheten).
USA stödde enligt frisläppta dokument ett 60-tal planer på att mörda Fidel Castro. Venezuela har utsatts för ett antal kuppförsök och ekonomiska övergrepp. Enligt Mark Espers A Sacred Oath frågade Trump honom som försvarsminister om USA inte bara kunde låta mörda Venezuelas president Maduro.
Denna sida i USAs utrikespolitik utgör en överväldigande elefant i rummet. Dennna länk till Disneys(!) nyhetskanal kan tjäna som introduktion. Om BL sedan inte vill sätta tilltro till exempelvis John Perkins Confessions of an Economic Hit Man kan jag istället rekommendera Graham Greens biografi Generalen, Peo Österholms och Nicolas Davies böcker om USAs avsiktliga, totala förstörelse av Irak, liksom böcker av Vincent Bevins och Douglas Valentine, för att bara göra ett snabbt urval.
Den senare berättade år 2020 i en för vår diskussion intressant video om ”The CIA – 70 years in Ukraine”; (Videon är ett utsnitt ur den längre ”The CIA As Organized Crime”. På internet finns fortfarande en dålig kopia av BBC-programmen om CIAs ”Operation Gladio”. Kontot med en bättre kopia har stängts ned av Youtube). Även ”neutrala” Sverige bidrog med att under kalla kriget infiltrera de baltiska länderna med väst-agenter, som dock alla tycks ha blivit gripna).
Per Rudling vid Lunds universitet har i många år forskat om fascismens historia och inflytande i Ukraina, utan någon som helst uppmärksamhet i svenska media.
3. I USA har efter Sovjetunionens fall formulerats ett antal dokument som slagit fast att USA i framtiden inte kommer att acceptera några andra stormakter, inte ens regionala. (När Erdogan nu dikterar villkoren för att släppa in Sverige i Nato kan man minnas att det ska ha varit Ryssland som förvarnade Erdogan om det kuppförsök för vilket han förgäves begärt Fettulah Gülen utlämnad från Nato-kompanjonen USA. Man kan bara spekulera i hur stor USA kommer tillåta Erdogan att bli?)
Jag känner däremot inte till någon dokumentation till stöd för Putins påstådda strävan att ändlöst utvidga Rysslands territorium. Jag passar på att tacka för att vi sluppit den sortens vulgärargument här, liksom att Putin är ”galen”, ”vår tids Hitler” o s v.
4. Från uppsatta kretsar i USA har uttalats en beslutsamhet att hålla kriget i Ukraina igång tills Ryssland så försvagats att det inte skulle klara att genomföra fler krig som det i Ukraina.
Ekonomisajten Bloomberg publicerade rent av förra veckan artikeln “Breaking Up Russia the Only Way to End Its Imperialism”.
5. Det är mot denna bakgrund BL förmodar att jag ”tycker synd om Ryssland”. Med BLs ordval kan man iofs på goda grunder ”tycka synd om” alla länder som begått eller begår misstaget att hävda sina egna intressen gentemot USA. Hawaii, Iran, Guatemala… BL kan ta del av såväl en (idag daterad) lista liksom exempel på medias roll i Stephen Kinzers New York Times bestseller ”Overthrow. America’s History of Regim Change From Hawaii to Irak”.
6. BL gör det i mitt tycke lite väl bekvämt för sig. Han svarar – om än först efter påstötningar – att han inte betraktar RANDs rapport ”Extending Russia” som någon konspirationsteori. Icke desto mindre låter han därefter förstå att alla som betraktar Ryssland anfall på Ukraina som framprovocerat av USA och Nato ägnar sig åt just konspirationsteorier.
Men RANDs rapport ÄR ju just en genomgång av tänkbara sätt att provocera och försvaga Ryssland, komplett med förmodade kostnader, effekter, biverkningar och sannolikhet att lyckas listade för vart och ett. RAND:s finansiering framgår här.
– Konspirationstänkande eller objektivt existerande verklighet, Benkt Lundgren?
7. Den tyske professorn Hamers text förklarar pedagogiskt drivkraften bakom USA:s trängande behov av världsherravälde. Jag noterar att BL förbigår även den med största möjliga tystnad.
8. BL hävdar att han aldrig stött USA. På USA:s ambassad kan man nog i så fall tänka ”Bättre sent än aldrig”.
9. Jag anser att Rysslands krig i Ukraina är ett brott mot FN-stadgan. Men att de krig som gång på gång startats av USA och/eller dess allierade varit oerhört mycket mer oprovocerade än det ryska nu i Ukraina. Jag finner det därför också märkligt att ingen – bokstavligen INGEN – tycks reflektera över den märkliga diskrepansen mellan de allt mer omfattande sanktioner som nu riktas mot Ryssland och den totala avsaknaden, genom alla år, av sanktioner mot USA, trots alla dess blodiga – och verkligen helt oprovocerade – krig jorden runt.
10. Är “Breaking Up The US the Only Way to End Its Imperialism”? För att så försvaga USA att världen kan slippa fler Vietnam, Laos, Kambodja, Irak, Libyen, Jemen…?
Kanske är de ekonomiska och politiska konsekvenserna av det pågående kriget i Ukraina avgörande steg i den riktningen? Ett raserande av grunden för den ekonomiska överhöghet som Hamer beskriver, till förmån för en – i historiskt perspektiv dessvärre rimligen bara tillfälligt – multipolär värld.
Den som lever får te, som någon skämtare påstått vara ett kinesiskt talesätt.
Avslutningsvis, än en gång:
– Tänk om USA:s högsta ledning hade följt Henry Kissingers råd 2014?
Tack John Näsman för denna ytterligt välformulerade och väl underbyggda kommentar med många exempel ur både tidigare och de allra senaste utslagen av USA-imperialismen.
Av naturliga skäl anser jag inte att John Näsmans kommentar var ”välformulerad” eller ”väl underbyggd”. Det sämsta var nog hans obegripliga kommentar om vad USA:s ambassad skulle tycka om min deklaration att jag aldrig stött USA. Tydligen måste jag förtydliga: I inte ett enda av de längre krig USA har bedrivit under min livstid (jag föddes 1951) sympatiserar jag med dem. Tvärtom konstaterar jag med viss skadeglädje att de förlorat samtliga! Men skadeglädjen fastnar i halsen när man tänker på hur krigen har förött de drabbade länderna som Vietnam, Irak och Afghanistan. Sen är det en helt annan sak att jag ifrågasätter vad en uppräkning av allt djävulskap USA ställt till på andra håll i världen har för relevans i en diskussion om kriget i Ukraina.
Att jag och USA:s ledning råkar vara eniga i synen på ett krig som USA inte direkt deltar i skäms jag inte för. Det var samma sak på 80-talet under Sovjetunionens krig mot Afghanistan. Motståndsrörelsen Mujaheddin förde en rättfärdig kamp mot de sovjetiska inkräktarna, fast de fick betydande materiellt stöd av USA.
Att Per Anders Rudlings forskning om Ukraina ”inte fått någon som helst uppmärksamhet i svenska media” stämmer inte. Det räcker med att läsa den här bloggen, där Knut L i artikeln om (den ukrainska) revolutionens mörka sida länkar till ett program SVT sände 2016. Där ingår en mycket intressant intervju med Rudling, där han f ö har en tämligen nyanserad syn på ”fascismens historia och inflytande i Ukraina”.
USA:s stöd till islamisterna i Afghanistan började innan Sovjet gick in i landet.
En nytta med att ta del av andras argument är att man kan tvingas förtydliga eller vässa sina egna. Ibland rent av att i någon större eller mindre fråga byta ståndpunkt. Detta kan dock bli svårt, om man som BL betraktar de egna ståndpunkterna som ”naturliga”. Redan diskussionen i det här kommentarsfältet visar att det som är naturligt för BL uppenbarligen ter sig annorlunda för fler än mig.
Om man gräver i annalerna och i mindre publikationer som Internationalen, Proletären, Cornucopia och SWEBB-TV, då kan man naturligtvis finna det mesta. Vad jag avsåg – men uttryckte alltför slarvigt – med kommentaren om publiciteten kring Per Rudlings forskning, var förstås media som regelbundet når ut till en bredare allmänhet. Jag tackar BL för att han tvingat mig till denna precisering.
Den som önskar kan söka Rudlings forskningsrapporter på internet.
Jag förmodade att man på USA:s ambassad gläds när BL, som tidigare kritiker av USA, nu ställt sig på samma sida som USA vad gäller Rysslands krig i Ukraina. Detta beskriver han som att jag skulle ha uttalat en åsikt om ”vad USA:s ambassad skulle tycka om min deklaration att jag aldrig stött USA”.
Den förmodade glädjen gäller uttryckligen att det inträffat något som kan uppfattas som ett sidbyte. Att vänsterdebattören Ann Charlott Altstadt i Bulletin kommit ut som genuin Putinhatare lär iofs ses som en större fjäder i hatten på Dag Hammarskjölds väg 31 i Stockholm, men många bäckar små…
Det är alltså inte helt lätt att diskutera med BL. Han underlåter till exempel konsekvent att svara på mina frågor när det gäller RAND:s rapport. Så även nu efter mitt påpekande att den kan uppfattas som en, huvudsakligen statligt finansierad, manual för USA:s och Natos agerande i syfte att provocera och försvaga Ryssland, vilket han stämplar som konspirationsteorier, när det lyfts fram i ljuset av mig och andra.
BL:s debattmetod framstår nu förhoppningsvis som helt tydligt belyst för alla deltagare i och åskådare till den här diskussionen. Själv finner jag det meningslöst att fortsätta diskutera med någon som agerar på detta sätt. Jag ger därför nu upp vidare försök att diskutera den här frågan med Benkt Lundgren.