Mats Parners två sista artiklar här på lindelof.nu var ”Jesus Kristus Robin Hood och andra populister” (23/12) och ”En partigunstling och social reformvän” (10/1). Den senare verkar ha inspirerat till fler artiklar om Stalintiden och Sovjetunionen varpå en omfattande diskussion drog igång.
Han meddelade mig den 28 januari i ett privat mejl att det nu var slut med texter från honom – av politiska skäl. Mycket kortfattat kan jag säga att han anser sig orättvist refuserad och att sajten allt mer tenderar åt både vänster- och högerextremistiskt håll.
Jag ska inte gå närmare in på vad han skriver eftersom det var ett privat mejl. Men den fråga (de frågor) som ruvar under ytan och som nu allt mer skiktar gamla ”vänstervänner” i allt mer oförsonliga fraktioner, där nu MP tillsammans med andra anser att de diskussioner som förs på t ex denna relativt obetydliga sajt är till mer skada än till nytta. Nej, det gäller att nu isolera oss som om vi vore på glid mot högerextremism (eller vänsterextremism) och kanske ännu värre saker.
Det är inte första gången det jag skrivit kritiserats på liknande sätt. Mitt försvar av tidningen Nya Tiders yttrandefrihet i samband med de två senaste bokmässorna har påståtts – bl a på Clartébloggen för 1 år sedan – vara tecken på att jag och sajten var på väg att bli högerextremistiska. Sådant stöter bort och omöjliggör diskussion.
Jag tror emellertid att Mats Parners inlägg ”Släktskapet mellan höger- och vänsterextremism” (18/12) blev avgörande för hans beslut att dra sig bort. Den artikeln genererade 21 kommentarer, 18 kritiska och tre där han själv försvarade sig mot kritiken. Även jag gav mig för ovanlighetens skull in i debatten och levererade invändningar mot MP:s resonemang. Det borde jag kanske avstått ifrån. Men alltså, han blev här helt ensam och kritiserad från alla håll.
Samstämmigheten ett probelm
Denna relativa samstämmighet, som lätt kan uppstå bland kommentatorer, kan faktiskt vara ett problem. Man samlar ju som redaktör sina vänner omkring sig, antingen man vill det eller ej. Det blir i sådana lägen inte lätt att framträda med avvikande uppfattningar. Kommentarfunktionen fungera därför – i sämsta fall – som ett mobbningsverktyg, som bara gör sajten mer samstämmig, ospännande och förutsägbar. Traditionen att göra smulor av sina meningsmotståndare tjänar oss inte alls för tillfället. Vi behöver tala med varandra och lyssna till argument. Här finns alltså ett problem.
Jag vill därför framhålla att i grunden för denna sajt ligger § 1 i FiB-stadgan, men det är just olikheten i tolkningen av de tre parollerna som är viktig att diskutera. Mera grundläggande är vi alltså eniga. Därför beklagar jag att vännen Mats Parner lämnat, han ryms ju gott och väl innanför solfjäderns bredd – som vi sa på 70-talet – trots våra olika tolkningar av framför allt yttrandefrihets- och imperialism-parollerna idag. Beklagligt att han känner sig ha hamnat i fel sällskap på lindelof.nu, inte minst för all den spirituella vitterhet som präglar hans skriftställarskap, som vi nu går miste om.
Min salig sånglärare Torsten Föllinger sa en gång till mig. I den här branschen måste man vara känslig, men inte ömtålig. Det gäller nog för många publika branscher. Men det är knepiga tider. Sossarnas deklarerade att deras huvudfiende och kamp i Sverige och Europa är nu mot nazismen. Här har vi väl en del intressant att diskutera var helst vi står. Och Wallströmskan stöder kuppmakarna i Venezuela. Det är mycket nu… nu skall man inte lämna utan ta nya tag.
Jag håller med Leif S. Det är knepiga tider och då får man inte vara ömtålig.
Jag tror frågan är ganska enkel. Se på de populära TV-programmen ”Du blir vad du äter” m fl. I grunden ligger tankan bakom en gammal (1940-talet om jag inte minns galet) schlagertext ”Säg mig vem du umgås med och jag ska säga vem du är”.
Det är således en rädsla för att ”vara i fel sällskap”, en åkomma särskilt klart förekommande bland diverse s k ”skönandar”.
Redaktören har ibland lagt ut vissa texter i sitt facebookflöde. Där dyker det då och då upp sådana som hamnat fel och med förskräckelse finner att ”fel” personer deltar i debatten. Eller som en Ola Larsmo uttryckte det: ”Fy f-n att här finns såna ’diktaturkramare’ att jag måste ge mig iväg!”
Förr när man skrev artiklar i tidningar och tidskrifter fanns det bara tre typer av kritiker: redaktionen, ens närmaste släktingar och vänner samt, ganska sällan, utomstående. Dessa kritiker uttryckte sig för det mesta taktfullt.
Idag finns möjligheter att snabbt och enkelt, mer eller mindre anonymt, mer eller mindre oförblommerat, kommentera. Som författare bör man då anta en lite statistisk attityd (à la GW Persson). Tag denna sajt som exempel. Säg att varje artikel läses av 1000 personer, helt eller delvis. Säg att den kommenteras, positivt eller negativt, som mest av 10 läsare.
Hur kan den som skriver avgöra om kommentarerna är representativa för de andra 990 läsarna? När kommentaren gäller rena sakfel spelar det ingen roll om det är 1 eller 111 som kritiserar: fel är fel. Men i övrigt? Om 8 av 10 anser att min artikel var undermålig kan jag omöjligen dra slutsatsen att detta också är vad 80% av läsarna tycker. Det avgörande är vad redaktionen tycker, sedan familj och vänner.
Det är mycket tråkigt att Mats P väljer att sluta skriva här. Det var alltid intressant att läsa hans oerhört välskrivna texter. Jag kan inte se att redaktör Knut gjort fel och jag hoppas Mats P snart tänker om och kommer tillbaka.
Dennis Zachrisson – jag brukar sällan svära, kan du påminna mig om när jag sade det?
Tack tack.
Kul, Ola Lassmo, att du reagerar och självklart kan du ha rätt i din kritik. Det är inte ett ordagrant citat utan själva andemeningen jag ville ha fram. Saken rörde Vitryssland och diskussionen hade startat med ett (som vanligt) ytterst välbalanserat inlägg från Mats Larsson, som då börjat skriva här på lindelof.nu och rapportera från sin bostadsort Minsk. Många i efterföljande diskussion ansåg att det var intressant eftersom det mesta som skrevs kring Vitryssland rörde avståndstaganden från den hemska diktaturen.
Du ville inte fortsatt vara med i diskussionen bland alla ”dikaturkramare” (vilket är det intressanta i ”citatet”) och talade om för oss att du för din del avbröt meningsutbytet. Så var det och jag kan tänka mig att det var en 7-8 år sedan, minnet är lite svävande när det gäller tidpunkten. Svordomen kan jag heller inte gå ed på, så du har min helt oreserverade ursäkt om du är felaktigt apostroferad på den punkten!
Diskussionen försiggick egentligen på facebook, men jag lyfte in den till bloggen här.
Det som förvånat mig är att de som så principiellt kritiserade Vitryssland 2014 sedan tystnat utan att mycket hade ändrats i landet. Om detta har jag skrivit i fjol.
Knut L skriver att anledningen till att Mats P valt att inte längre vill skriva på bloggen är följande: ”Mycket kortfattat kan jag säga att han anser sig orättvist REFUSERAD (mina versaler) och att sajten allt mer tenderar åt både vänster- och högerextremistiskt håll.”
Först till det allmänna. Knut äger bloggen. Därför bestämmer han vad som skall publiceras. Detta är en god ordning. Gillar man inte detta förhållningssätt är det bara att sluta att skicka bidrag till bloggen. Det Knut har att ta ställning till är vad som skall refuseras och hur detta upplevs av olika skribenter och läsare.
Till det konkreta. Om man går till Mats P:s Facebook-sida framgår att han inte blev refuserad i största allmänhet utan Mats ilsknade till ”och skrev en REPLIK till min kritiker” (mina versaler). Det är således inte ett inlägg vilket som helst utan en replik på ett inlägg som Knut har publicerat. Om nu detta är korrekt ser det mycket illa ut. Men Knut är i sin fulla rätt att refusera inlägg.
Både Knut L och Mats P antyder att det finns politiska skiljaktigheter i botten på Mats P:s beslut att inte längre skriva på denna blogg. Jag har full förståelse för hans frustration att en del skribenter på denna blogg inte inser att det är en avgrund mellan Marx och Lenin.
När man diskuterar med övertygade leninister skall man inte hysa allt för stora förhoppningar att de påverkas av ens argument. Tjyvnyp får man tåla. Men en välskriven text hindrar förhoppningsvis andra läsare att hamna i galen tunna.
Risken finns alltid att man hamnar i dåligt politiskt sällskap och ens eget debatterande kan uppfattas som legitimerande av obskyra uppfattningar. Men den risken är värd att ta så länge man får publicera sig någorlunda fritt. Annars får man vända sig åt annat håll.
Arne N!
När jag skrivit något som kanske kan uppfattas som ett personangrepp eller någon slags personförföljelse har jag också refuserats.
Knut L!
Noterar att du skriver följande på Mats P:s Facebooksida: ”Jag och säkert många läsare saknar Mats Parner på lindelof.nu.” Du har helt rätt i detta. Ett steg i att få tillbaka Mats P är att publicera den refuserade artikeln.
Nej Arne N! Det vore ett stickspår som i hög utsträckning handlar om käbbel (djupt upplevda ideologiska skillnader som pågått i 40 år) mellan två personer, som båda är mycket värdefulla för den mediala plattform som jag är redaktör för. Min ambition har varit att de på sajten ska låta varandra vara ifred och låta läsarna kommentera. Men det har tyvärr misslyckats.
Knut L!
Du skriver att motsättngen mellan Mats P och Anders P är ”djupt upplevda ideologiska skillnader som pågått i 40 år” och att det är ett ”stickspår” att åter lyfta dem på din blogg. För mig som inte har en susning om dessa motsättningar vore det intressant att ta del av vad det handlar om. Har svårt att se att det kan vara ett ”stickspår” att diskutera ”ideologiska skillnader” på din blogg.
Om du vill ha tillbaka Mats P på din blogg: vad tänker du göra?
Arne N!
Jag har ingen taktik för att få tillbaka Mats P. Det enda jag kan göra är att vara så uppriktig jag kan, utan att falla undan för politiska svängningar jag inte tror på. För, det finns i princip ”skitstövlar” jag är politiskt överens med och många sympatiska personer jag för dagen är politiskt oense med. Det kan på sikt leda till att jag blir personlig vän med ”skitstöveln” eller ovän med den sympatiske… Men jag föredrar att hålla isär den politiska diskussionen med det man i allmänhet kallar personlig vänskap. Den senare är mer slitstark än den förra som är en ganska flyktig färskvara – men viktig!
Mycket klokt resonerat, Knut! Om Anders och Mats själva önskar återjorda de just uppgrävda gamla stridsyxorna får dom väl göra det. Om de väljer att använda den här bloggen till det är det givetvis en idé, men redaktören måste ändå ha det sista ordet i frågan om den diskussionen blir av intresse för fler än de allra närmast berörda. Att beskåda de som går in i varandras byrålådor för att sniffa i gamla kalsonger är ett föga tilltalande skådespel, som jag ser det!
Vad jag uppskattar är den goda tonen på denna blogg. Vidare att olika åsikter fritt ges möjlighet komma till tals. Alla verkar i sina inlägg kunna skilja på sak och person. Någon gång behövs kanske Knuts lätta redaktionella hand. Är själv försiktig med att sätta etiketter på mina medmänniskor. En sakfråga i taget, är min linje. Om vi inte tar till oss meningsmotståndares argument, blir det svårt att utvecklas och lära sig mer om världen.
Kan inte hitta någon Mats Parner bland mina 1,6 tusen vänner på facebook … minns att vi böt några ord…