Kan man inte längre vara oense och framträda på samma plattform?

Mats Parner mottog “Magganpriset” 2014 (uppkallat efter liberale VF-redaktören och politikern Mauritz Hellberg)

Mats Parners två sista artiklar här på lindelof.nu var “Jesus Kristus Robin Hood  och andra populister” (23/12) och “En partigunstling och social reformvän” (10/1). Den senare verkar ha inspirerat till fler artiklar om Stalintiden och Sovjetunionen varpå en omfattande diskussion drog igång.

Han meddelade mig den 28 januari i ett privat mejl att det nu var slut med texter från honom – av politiska skäl. Mycket kortfattat kan jag säga att han anser sig orättvist refuserad och att sajten allt mer tenderar åt både vänster- och högerextremistiskt håll.

Jag ska inte gå närmare in på vad han skriver eftersom det var ett privat mejl. Men den fråga (de frågor) som ruvar under ytan och som nu allt mer skiktar gamla “vänstervänner” i allt mer oförsonliga fraktioner, där nu MP tillsammans med andra anser att de diskussioner som förs på t ex denna relativt obetydliga sajt är till mer skada än till nytta. Nej, det gäller att nu isolera oss som om vi vore på glid mot högerextremism (eller vänsterextremism) och kanske ännu värre saker.

Det är inte första gången det jag skrivit kritiserats på liknande sätt. Mitt försvar av tidningen Nya Tiders yttrandefrihet i samband med de två senaste bokmässorna har påståtts – bl a på Clartébloggen för 1 år sedan – vara tecken på att jag och sajten var på väg att bli högerextremistiska. Sådant stöter bort och omöjliggör diskussion.

Jag tror emellertid att Mats Parners inlägg “Släktskapet mellan höger- och vänsterextremism” (18/12) blev avgörande för hans beslut att dra sig bort. Den artikeln genererade 21 kommentarer, 18 kritiska och tre där han själv försvarade sig mot kritiken. Även jag gav mig för ovanlighetens skull in i debatten och levererade invändningar mot MP:s resonemang. Det borde jag kanske avstått ifrån. Men alltså, han blev här helt ensam och kritiserad från alla håll.

Samstämmigheten ett probelm
Denna relativa samstämmighet, som lätt kan uppstå bland kommentatorer, kan faktiskt vara ett problem. Man samlar ju som redaktör sina vänner omkring sig, antingen man vill det eller ej. Det blir i sådana lägen inte lätt att framträda med avvikande uppfattningar. Kommentarfunktionen fungera därför – i sämsta fall – som ett mobbningsverktyg, som bara gör sajten mer samstämmig, ospännande och förutsägbar. Traditionen att göra smulor av sina meningsmotståndare tjänar oss inte alls för tillfället. Vi behöver tala med varandra och lyssna till argument. Här finns alltså ett problem.

Jag vill därför framhålla att i grunden för denna sajt ligger § 1 i FiB-stadgan, men det är just olikheten i tolkningen av de tre parollerna som är viktig att diskutera. Mera grundläggande är vi alltså eniga. Därför beklagar jag att vännen Mats Parner lämnat, han ryms ju gott och väl innanför solfjäderns bredd – som vi sa på 70-talet – trots våra olika tolkningar av framför allt yttrandefrihets- och imperialism-parollerna idag. Beklagligt att han känner sig ha hamnat i fel sällskap på lindelof.nu, inte minst för all den spirituella vitterhet som präglar hans skriftställarskap, som vi nu går miste om.

  18 kommentarer for “Kan man inte längre vara oense och framträda på samma plattform?

  1. Knut Lindelöf
    2019-02-08 kl. 22:54

    Arne N!
    Jag har ingen taktik för att få tillbaka Mats P. Det enda jag kan göra är att vara så uppriktig jag kan, utan att falla undan för politiska svängningar jag inte tror på. För, det finns i princip “skitstövlar” jag är politiskt överens med och många sympatiska personer jag för dagen är politiskt oense med. Det kan på sikt leda till att jag blir personlig vän med “skitstöveln” eller ovän med den sympatiske… Men jag föredrar att hålla isär den politiska diskussionen med det man i allmänhet kallar personlig vänskap. Den senare är mer slitstark än den förra som är en ganska flyktig färskvara – men viktig!

  2. Dennis Zackrisson
    2019-02-09 kl. 11:35

    Mycket klokt resonerat, Knut! Om Anders och Mats själva önskar återjorda de just uppgrävda gamla stridsyxorna får dom väl göra det. Om de väljer att använda den här bloggen till det är det givetvis en idé, men redaktören måste ändå ha det sista ordet i frågan om den diskussionen blir av intresse för fler än de allra närmast berörda. Att beskåda de som går in i varandras byrålådor för att sniffa i gamla kalsonger är ett föga tilltalande skådespel, som jag ser det!

  3. Tord Lundgren
    2019-02-11 kl. 9:55

    Vad jag uppskattar är den goda tonen på denna blogg. Vidare att olika åsikter fritt ges möjlighet komma till tals. Alla verkar i sina inlägg kunna skilja på sak och person. Någon gång behövs kanske Knuts lätta redaktionella hand. Är själv försiktig med att sätta etiketter på mina medmänniskor. En sakfråga i taget, är min linje. Om vi inte tar till oss meningsmotståndares argument, blir det svårt att utvecklas och lära sig mer om världen.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.