I måndags kväll berättade jag för inbyggarna i Kollektivhuset Dunderbacken om mitt skrivande, mitt bloggande och om varför jag håller på. Utgångspunkten var frågan om man kan lita på medierna och vi kom att diskutera mycket.
Inbyggarna på Dunderbacken är över 40, men kanske ändå flest pensionärer som haft relativt goda inkomster under sina arbetsliv och alltid haft och fortfarande har ett kultur- och samhällsengagemang. Det är därför man valt kollektivhusboende. Det var för mig inte svårt att känna sig hemma i deras sällskap.
Jag redogjorde för bloggens ambitioner; att vara – om än en liten – så i alla fall en motvikt mot de dominerande medierna. Jag tog upp exemplet om skevheten i Rysslandsrapporteringen och demoniseringen av Putin och mötte bara instämmanden, vilket kanske förvånade mig. Den 86-åriga – före detta Center-riksdagskvinnan med centrala uppdrag i partiet på 80-talet – nickade bara instämmande. Jag tänkte plötsligt på Torbjörn Fälldin och hur han skulle ha agerat i Värdlandsavtals- och Nato-frågan. Jag kan aldrig tro att svassandet för USA hade kunnat breda ut sig med en Fälldin vid rodret.
Nå, av den idag så dominerande ”mediala konfrontationsaktivismen” märkes ingenting. Istället tog någon upp mörkandet i pressen om TTIP-avtalet som ett annat typiskt exempel på skevheter. En tredje rekommenderade Oliver Stones banbrytande programserie om USAs historia. Den måste ses av alla som bryr sig om världen idag, menade han. Jag har hört talas om den, men hittills inte tagit mig tiden. Jag ska nu göra det. Den finns på UR-Play, tillgänglig endast till den 29 december.
Jag tror att det finns ett sug efter nyanser, fördjupningar och mera reflektion över vad som sker runt om oss idag än vad våra dominerande medier förmedlar. Någon lade ut texten om att en slags påbjuden normkritik idag blivit en ny ännu starkare norm – som inte får kritiseras – som gör att samtal tystnar. Att kalla detta ”politiskt korrekthet” är absolut förbjudet konstaterades, vilket är underligt.
Det var uppmuntrande att bli inbjuden till Dunderbacken som representant för dem som utgör en motvikt till mediejättarna och deras samstämmighet. Jag besöker gärna fler ställen…
Vinjettbild: Bild från Dunderbackens facebooksida.
Det handlar nog inte bara om personerna… problemet är att Sverige är ett land vars företag i förhållande till landets totala BNP har mycket stora investeringar utomlands. Enligt Wikipedias lista ligger vi på trettonde plats. Sverige har alltså blivit ett land som är helt beroende av kontroll utomlands. Men Sverige har inte på långa vägar egna resurser att sköta den kontrollen. Därav det nervösa beroendet av organisationer som EU och Nato.
Tillkommer naturligtvis den konsolidering av klassamhället som Piketty talar om. På Fälldins tid förekom fortfarande karriärer från bondgården till den absoluta eliten, sånt händer knappast längre i arvegodsens epok. Därför blir det nödvändigt för överklassen att avskilja sig även kulturellt och mentalt. Och det är svårt i ett land som Sverige som länge haft en egalitär kultur. De behöver luta sig mot mer konsoliderade klassamhällen utomlands. Eller hålla i handen, om man säger så.
Om man så vill, kan man se detta som en möjlighet. Ju mindre, och ju mer avskild, överklassen blir desto lättare borde den vara att utmana.
När jag var i Estland nyligen och betalade med kort var det alltid ”Swedbank” som poppade upp på den lilla displayen. Så om vi måste gå i krig mot Ryssland så är det inte så mycket för att värna esternas frihet som Swedbanks…
Swedbank äger också via bolaget Trigon Agri en massa mark i Ukraina och hoppas antagligen på mer.