Kan samhället räddas?

Morgan Johansson (Bild: regeringskansliet)

JOHAN ASPLUND BEGICK en fyndig, liten bok som kom att bli något av en miniklassiker och mycket läst bland samhällsvetare: Om undran inför samhället. Asplund var sociolog och knöt an till de klassiska sociologerna, Durkheim, Tönnies, Weber och andra, som ställde nyckelfrågan: Hur blir samhället möjligt?

För att fortsätta dra i tråden: vad krävs för att vi skall kunna tala om ett samhälle? Vilka är de nödvändiga betingelserna? Vad måste det vila på för överenskomna premisser? Hur ser kontraktet ut?

Det moderna samhällsbegreppet erfordrar en etablerad föreställning om något gemensamt, att vi är överens om vad som är gemensamt och måste försvaras. Annars svårt att meningsfullt fortsättningsvis tala om ett samhälle.

Gemensamma värderingar måste föreligga, det som förtjänar benämnas ett samhälleligt överjag som man som medborgare har att respektera, med vidhängande sanktioner om det inte görs. Utan sanktioner blir överjaget tandlöst. 

I Sverige noterar jag en allt starkare tendens bort från det allmänna och gemensamma, mot det partikulära och särskiljande. Tendensen tydliggörs av uppkomsten av inofficiella parallellsamhällen med egna värderingar och livsstilar. ”Självstyrande” enklaver på sidan om majoritetssamhället.

Den liberala rättsstatens uppfattning om att din hudfärg spelar ingen roll, inte heller din etniska bakgrund, det är du som autonomt subjekt som räknas, trängs undan av ståndpunkten att tillhörigheten är det avgörande, lojaliteten mot släkten och gruppen. Glöm samhälle och stat.

Glöm integration och gemensamt språk. Det är varifrån du kommer som bestämmer vem du är – och förblir. I detta en förgörande determinism: du bestämmer inte ditt eget öde, du har inget val. 

En anti-liberal, kanske vågar vi säga ”vänsteristisk”, ståndpunkt. Ett omyndigförklarande av den enskilde. ”De socioekonomiska omständigheterna är allt”, kunde en vänsterpartist säga. 

Klanen ersätter rättsstaten med sin egen definition av vad rätt är, en egen och från den liberala rättsstaten avvikande rättsuppfattning. Den liberala rättsstaten erkänns inte, icke heller statens våldsmonopol. 

I USA har ideologin om the melting pot varit dominerande. Invandringen har alltid varit stor. Kineser, irländare, italienare har sökt sig till Nordamerika. Slagit sig ned i egna områden – China Town, Little Italy – men ändå känner sig alla som i första hand amerikaner. 

Det är det – medborgarskapet – som förenar och försvagar särskiljande bakgrunder. 

En mig närstående har kommit att studera den massmediala utvecklingen i Sydafrika. Den går, om jag förstått det rätt, mot att bolagen i sina kanaler fokuserar på olika minoriteter, vänder sig direkt till dem, inte en enhetlig publik

Det uppstår därmed i praktiken ett slags ny form av apartheid, om man tar till det kraftfulla ordet. 

Det massmediala, kanske måste prefixet ”mass” tas bort, Sydafrika återgår, om vi driver det till sin spets, till det heterogena läge som förelåg innan nationen. Regnbågsnationen som den kallats, med en tro på fredlig samlevnad trots differens. 

Situationen påminner om den partikulariserande ordning som en gång rådde. Särintresset tränger undan allmänintresset. I dess spår, det är oundvikligt, motsättningar och konflikter, våldsamma utbrott. 

Du bedöms i ett partikulärt tillstånd uteslutande efter hudfärg, ursprung och tillhörighet, inte på någon annan grund. Själv är jag ”fel” på alla punkter. Vit medelklass. Man. 

Black lives matter sveper över väst. Protesten mot det gemensamma, i form av kulturarv och historia. Statyer rivs ner, böcker censureras, den som inte försvär sig åt det partikulära råkar illa ut. 

Kanske måste den liberala rättsuppfattningen och det moderna, demokratiska samhället med synen på den autonoma individen, kastas på historiens soptipp.

Jag värjer mig mot att i mitt politiska tänkande hamna hos rättsfilosofen Carl Schmitt, som nazisterna inspirerades av. Han menade att det fordras en stark, för att inte säga totalitär styrning – suveränen – för att upprätthålla det gemensamma samhället. Och det kan bara ske med statligt våld. 

Ett permanent undantagstillstånd. I mina mörkaste stunder tänker jag att det är det Sverige, med gängkriminalitet och sönderfall, ropar efter, för att kunna räddas. Det torde inte ske. Vem skulle suveränen vara? Morgan Johansson? 

Jag såg honom häromsistens intervjuas i TV-programmet 30 minuter. Det lämnade mig djupt bedrövad.

... är läst 648 gånger!

  6 kommentarer for “Kan samhället räddas?

  1. Leif Strandberg skriver:

    Jodå, visst kan samhället räddas. Inga problem. Det är bara att detronisera identitetspolitiken. Tränga undan HBTQI-maffian. Driva ut månglarna från templet (inklusive Antje Jackelén, f d Ante i Mobacken). Rensa bland de hundratals nya diagnoserna inom psykiatrin. Ta bort förbudet mot kulturell appropriering och låta folk blanda sig med varandra. Förbjuda parallella juridiska system. Skicka tillbaka de illegala migranterna. Hålla gränsen. Ta bort tolkstödet efter 2 år. Tillåta religionskritik. Riva upp beslutet från 1975 om det mångkulturella samhället. Behålla stödet till våra nationella minoriteter. … åsså lite till.

    Så Lasse, det är inga problem att rädda samhället. Vi kan börja med Sandviken. Eller Söderhamn (där jag bor).

  2. Gunnar Eriksson skriver:

    Allt blir omöjligt eller allt är möjligt? Tycker mig numera att vågskålen kantrar över till det omöjliga, p g a av politikers ointresse av sin ursprungsbefolkning. Ursprungsbefolkningen ska beskattas för massinvandring i det att invandrare får förtur till arbeten, då samhället betalar upp till 80 procent av lön till arbetsgivare ifall de anställer utländsk arbetskraft.

    När ska unga svenskar få arbete?

    Ja till nationalismen i det att min son och mina döttrar får förtur till arbeten. Ja till svensk nationalismen i det att våra söner och döttrar får förtur till arbeten. Idag är det tvärtom, att utlänningar har förtur oavsett om de kan svenska språket. Men det blir väl billigare så, för arbetsgivare.

    Utlänningar är oftast ointresserade av att vara medlem i fackföreningar och därmed har de ett pluskonto vad gäller anställning. Visst det är en generalisering, men jag vet av egen erfarenhet att så är verkligheten. Med tiden försvagas facket, vilket var målsättning från högerns intresse av massinvandring.

  3. Arne Nilsson skriver:

    Vid första genomläsning var min spontana reaktion att nu har Knut L fått en ideologisk hjärnblödning. Sedan upptäckte jag att det inte var Knut L som var upphovsman till texten, som både är luddig och har dubiösa konnotationer.

    Först till luddigheterna. Hela resonemanget om stat, samhälle och samhällskontrakt saknar koppling till hur det faktiska svenska klassamhället ser ut.

    Det dubiösa handlar om Lasse E:s önskan om en stark stat som tar hand om alla problem. Detta ligger ju linje med vad nazisten Carl Schmitt förespråkade.

  4. Bengt Svensson skriver:

    USA har aldrig varit någon smältdegel. Det var dödsstraff på engelska kolonister som beblandade sig med indianerna. En otrolig energi har lagts på att hålla isär svarta och vita. Invandrare från Sverige gifte sig nästan aldrig med dito från grannlandet Polen. Men medborgarskapet förenar. Krigen förenar. Staten välkomnar all kanonmat oavsett ras, religion, etnicitet och numera också kön. Annars är det ”marknaden” som integrerar. Driv omkring en dag på några köpcentra! Min favorit i hembygden är den välsorterade och välorganiserade andrahandsbutiken, som drivs av pingstkyrkan, där påfallande många tanter i kroppstäckande särkar står i kö för att köpa prylar av glada hallelujatanter. Resten av kunderna kallade någon ”white trash”, ännu en amerikansk idé som entusiastiskt anammats i Sverige.

  5. Gunnar Andersson skriver:

    Nej. Det samhället jag socialiserades in i är försvunnet. Det nuvarande är räddningslöst förlorat, ett ruttnande lik. Tyvärr.

  6. Tommy Sjöberg skriver:

    Jag har ända sedan 1975 trott, då jag och anställda i Trollhättans Fritidsförvaltning besökte Wendelsbergs Folkhögskola, och träffade läraren och folkbildaren Gunnar Arnborg, på hans tes att utan folkrörelser får vi ett fascistiskt samhälle.

    Det är hög tid att mobilisera folket mot byråkratin, politiker och storföretagen. Så ser jag att huvudmotsättningen är idag.

    Majoriteten har inget inflytande gentemot dessa eliter. När man samtalar med folk om vi har demokrati i Sverige svarar dom flesta ja. Men om det är folket som makten utgår ifrån, tvivlar dom flesta på.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.