Det spirar nu en diskussion inom arbetarrörelsen om nationens värde i globaliseringens tid. Vänstern – och då menar jag den ”vänster” som har representation i riksdagen – har sedan mitten av 70-talet helt tappat greppet om nationens värde för en demokrati där folkrörelser kunnat vara en motkraft och begränsa kapitalets oinskränkta makt och forma en konstitutionell statsapparat där klasskampen kan hållas inom lagens råmärken.
Det är i webbtidningen Dagens aréna jag hittar flera artiklar som närmar sig detta problem, visserligen från en mycket teoretisk utgångspunkt, med utgångspunkt i flera viktiga böcker.
Den första artikeln som publicerades idag är en kort essä av pensionerade ambassadören Ingemar Karlsson som för snart ett år sedan utkom med boken Europa – en historia i tid och rum. Han slutar sin artikel med följande två stycken:
”Utgångspunkten i kampen mot den rasism och främlingsfientlighet som härjar i dag måste vara det nationsbegrepp som definierades av Ernest Renan i ett klassiskt tal vid Sorbonne den 11 mars 1882, ’Vad är en nation?’
En nations väsen utgörs av att alla individer har något gemensamt men också av att de har glömt mångahanda … En nation är en andlig princip med sitt ursprung i historiens djupa förvecklingar, en intellektuell familj och inte en bestämd grupp som formats av jorden. En nation är en stor solidaritetsgemenskap som bärs av känslan för de offer man gjort och för de offer man är villig att göra. Den förutsätter ett förflutet men kan sammanfattas i ett samtidigt gripbart faktum: överenskommelsen och den klart uttryckta viljan att fortsätta det gemensamma livet. En nations existens är en daglig folkomröstning.”
Den andra artikeln är Per Sundgrens (före detta kulturborgarråd i Stockholm för Vänsterpartiet) Nygammal nationalism från den 27 januari. Han har bland annat granskat Högerns/Moderaternas programskrivningar genom tiderna. Det började i Allmänna valmansförbundet som 1919 främjade det nationella och fronderade mot arbetarrörelsens internationalism och landade i partiprogrammet 2001 där den nya globala världen ”fullkomligt lovsjungs. Den ’är bättre, mer dynamisk, mer inriktad på samarbete och mer solidarisk, än den stängda och nationella världen’. Det nationella och fattiga hör till 1800-talets Europa. Nationen finns kvar, men nationella gränser är allt mindre viktiga. … ’De nya svenskarna gör vårt samhälle rikare och mer dynamiskt.’ Denna nya blandning gör inte Sverige ’mindre svenskt’. Rädsla inför det okända måste motverkas. ’Svensk ska man kunna vara på flera sätt.’”
Sedan svänger det rejält. Reinfeldt är borta, M är ett oppositionsparti och överströmningen till SD av konservativa väljare närmar sig katastrofläge. I 2020 års programförslag är det åter ”nationalstaten som utgör grunden för demokratin och står för den nödvändiga kontinuiteten. I nationen förenas vi över generationerna och delar historia, kultur och politiska traditioner.”
Så långt är 2020-versionen närmast blåkopia på Sverigedemokraternas politik. Men där finns en skillnad, påpekar Sundgren; ”Den nation som hyllas ska inte vara baserad på etnicitet utan på medborgarskap.” Och den skillnaden är helt avgörande, menar jag.
Det är sannerligen intressant att se hur den svenska högern svängt. De har faktiskt följt samma utveckling som ”vänstern” sedan 60-talet, med skillnaden att ”vänstern” ännu inte förstått att både demokrati och internationell solidaritet förutsätter erkända nationsgränser som broms för globalismen. EU blev inte det demokratiska fredsprojekt man drömde om på 70-talet och USA framträdde allt mer som den imperialistiska krigarstat den faktiskt varit – i alla fall sedan andra världskriget. Det här har de haft mycket svårt att hantera.
Den tredje artikeln – som kom redan i november 2019 – är av Ingemar Lindberg (tidigare statssekreterare och utredare på LO) och har rubriken ”På spaning efter en progressiv nationalism”.
Han utgår från en bok av Yael Tamir och Dani Rodrik; Why Nationalism (Princeton University Press 2019) och finner i den goda tankar om nationalism.
Han inleder med att formulera frågeställningen. ”Kan en progressivt tänkande människa idag träda fram som nationalist? Begreppet har ju i vår tid mest fått en nedsättande betydelse med koppling till självhävdelse och främlingsfientlighet.” Och han finner att så är fallet.
Här tre citat ur artikeln som talar ett tydligt språk.
Harvardekonomen Dani Rodrik, som skrivit förordet till Tamirs bok, ger en fruktbar utgångspunkt när han i sin egen bok The Globalisation Paradox pekar på ett ofrånkomligt ”trilemma” mellan demokrati, nationalstat och hyperglobalisering. Om vi vill bevara nationalstat och demokrati, måste vi ge upp hyperglobaliseringen, hävdar han. Idag är vi i stället på väg att ge upp demokratin.” …
”Vår tids progressiva rörelser har bejakat den nyliberala formen av globalisering utan att effektivt bygga upp motkrafter mot kapitalismens destruktiva verkningar. Statens roll att reglera ekonomin har övergivits. I kritiklösheten mot kapitalets maktövertag och de utsattas sårbarhet finner vi, som jag ser det, grundorsaken till den europeiska socialdemokratins och vänsterns försvagning.” …
”Slutsatsen blir att det är nödvändigt att rulla tillbaka hyperglobaliseringen och erkänna den goda nationalismens värde. Då krävs att miljardärernas flykt från ansvaret för framtiden hejdas. Ett nytt socialt kontrakt måste bygga på social och etnisk inkludering. Etnisk eller social skiktning är oförenligt med integrerande nationalism. Ledstjärnan måste vara respekt och värdighet för dem som dagens globalisering kör över och lämnar vid sidan av vägen.”
Jag har svårt att inte utbrista: Vad var det vi sa?! Så länge jag kan minnas, i alla fall i 50 års tid, har ”frågan om nationen” delat vänstern. Den splittringen har legat i botten på försvarsfrågan, skolfrågan, kulturfrågan, EU-frågan, diverse utrikespolitiska frågor som Vietnam, Palestina, Tjeckoslovakien, Kampuchea, Balkan, Irak, Libyen, Syrien… samt inte minst den högaktuella Nato-frågan. Kort sagt, om stater ska ha rätt till nationellt självbestämmande. Ja, den genomsyrar det mesta i politiken. Men det globala kapitalet har fått med sig i stort sett alla – från moderater till vänsterpartister och kultureliten – i projektet att sopa den nationella frågan under mattan. Kan det vara en öppning vi nu ser? Det vore sannerligen på tiden.
Läraren i praktisk filosofi Torbjörn Tännsjö hävdar att nationalstaten måste upphöra i beaktande av demokratifrågan och upplösas i en interkontential superregering under FN där nationsgränserna blott är ”geografiska streck”. Till yttermera visso kallar Tännsjö det här en ”världsdiktatur”. Den ska rädda världen från allt från klimatkriser till ekonomiska frågor vad jag förstår.
(Tännsjö lär framföra detta tillsammans med Folke Tersman i boken Folk & Vilja /Redax)
Några figurer i Malmö som kallar sig Syndikalistiska Ungdomsförbundet, SUF, tar i ända från skoskaften och klämmer till med kampanjen ”Hata Sverige”. Läs mer här.
Skriver om ”arbetarklass”, men de låter snarare som statshatande nyliberaler från 1990-talet. Kanske kan de etiketteras som kapitalets nyttiga trasproletärer.
Den organiserade arbetarrörelsens syn på frågan om försvaret av landet är att den är nationell till formen men internationell till innehållet. Alltså parollen: Proletärer i alla land förena er!
Tännsjös diktatur ligger i linje med den globalisering som pågår för fullt.
Knut L!
”Kan det vara en öppning” /för en riktig hållning i frågan om nationen/ skriver du. Jag hoppas det. Men det blir nog svårt för den ”vänster” som satt på trappan till Medborgarhuset i Stockholm, tillsammans med män från Iran (de kallade sig själva barn från Afghanistan) och skanderade ”No Nations No Borders”. Den ”vänstern” kommer aldrig att försvara det här landet.
När jag var ung, så tecknades USA-imperialismen som en bläckfisk. Dess tentakler/armar sträckte sig över hela jordklotet. — Hugg av bläckfiskens armar, var budskapet! Syftet var framförallt demokratiskt, att mindre länder ska själva få bestämma inom sin egen nation. Men också ekonomiskt då imperialismen ständigt kräver än det ena och än det andra. Sverige ut ur EU! Sverige ut ur NATO! Visst ska vi svenskar samverka internationellt även den dag Sverige gått ur EU. Men ett samverkansavtal med andra länder kan vi själva bestämma avtalens innehåll. Och lättare att säga upp ett avtal ifall det fallerar av någon orsak.
Tännsjös förtroende för svenska folket och dess förmåga att stå emot utländsk aggression och försvara landets gränser och all annan infrastruktur måste vara nollnoll, och eftersom han på fullt allvar vill ha en världsdiktatur. Han verkar vilja rida på ytterlighetsfiliosofi, förmodligen en arbetsskada.
För mig är allt som slutar på -ism olika former av ideologi, föreställningar om något. Nationalism är föreställningen om en nation och dess (oftast ärorika) historia. Den som inte anses tillhöra denna historia betraktas inte som en del av nationen. Denna syn har snarare krossat nationer än stärkt dem, exempel på det är tysk nationalism under förkrigstid och amerikansk nationalism i nutid. En helt annan sak för mig är NATIONELLT OBEROENDE som är en geografisk och politisk enhet precis som kommun och landsting. Inom dessa enheter fattas demokratiska beslut av lokal karaktär och även beslut om frågor av övernationell karaktär.
Kravet är oftast att man måste vara medborgare för att få lov att rösta. Det krävs alltså inte stamtavla, viss hudfärg, religion, mat eller musiksmak för att få rösta. Gemensamt språk underlättar beslutsprocessen. Saknar man däremot nationellt oberoende är det alltså någon annan som fattar besluten åt en. Det saknas alltså demokrati.
Nationellt oberoende för mig är alltså i huvudsak en fråga om demokrati. Nationalism är på samma sätt en ideologi som är starkt antidemokratisk eftersom den begränsar de antal medborgare som anses ha fulla demokratiska rättigheter, ungefär som i demokratins ursprungsland där bara manliga medborgare, inte kvinnor och slavar hade rösträtt. Något som vi knappast betraktar som demokrati idag.
Sven Andersson med flera!
Jag har föreslagit att begreppen ”nation” och ”nationellt oberoende” undviks i samtalet om de suveräna staternas oberoende. Skälen redovisade jag i en artikel, som i elektronisk form finns här:
Efter denna första artikel avslutade redaktionskommittén mitt medarbetarskap i FiB/K utan förklaring. Jag vore tacksam om lindelof.nu:s läsare ville kommentera artikeln här i denna diskussion.
Tännsjös interkontinentala superregering har de facto existerat i 30 år. Den stavas som alla vet USA. Men för denna regering räckte det inte med att bestämma i hela världen, den måste även förslava alla stater och har därmed gjort sig omöjlig. I det perspektivet är en ny superregering som världens länder dessutom frivilligt skulle underordna sig en orimlighet. Filosofen får nog gå ut ur sin kammare känna efter lite bättre hur det blåser. Jag uppfattar honom som en vindflöjel.
J A Götesson!
Skall man vara strikt så har begreppet ”nation” sitt ursprung i latinets ”natio” som betyder födelse, ungefär som i svenskans nativitet. Med den tolkningen är man bara svensk om man fötts in i den svenska nationen, alltså antar jag att man är avkomman av två etniska svenskar.
Eller så kan man hävda som man gjorde i Tyskland och på senare tid i SD:s program att det finns en mystisk förening mellan jorden där man är född och individen. SD nämner även klimatet som en faktor. Tyskarna kallade det ”blut und boden”.
Enligt båda definitionerna utesluts i dagens Sverige stora grupper. För många har antingen inte två etniskt svenska föräldrar eller har man inte fötts i den svenska myllan t ex barn till utlandssvenskar. Själv har jag sex barn men bara ett av dom skulle uppfylla kriteriet på svenskhet. Mitt enda ”godkända” svenska barn är dessutom ganska mörk vilket gör att han sällan betraktas som svensk. Detta gör att han inte känner sig helt som svensk. Enligt SD är lojalitet ytterligare ett kriterium för att räknas som svensk. Det är knappast möjligt att bli svensk medan en icke lojal svensk snabbt kan förlora sin svenskhet.
Betraktar man alla ovanstående faktorer tillsammans så består min familj inte av en enda svensk. Jag stupar nog enligt SD:s definition på lojalitetskravet. Så med uteslutningsmetoden har vi snart ett territorium, Sverige, utan svenskar, och då spelar det ingen roll om man så käkar köttbullar, inlagd sill och Kalles morgon, middag kväll.
I den värld vi lever i idag med migration, gränser som flyttats fram och tillbaka och blandäktenskap tror jag att det enda som fungerar är att nationalitet bygger på ett kontraktsförhållande. Alla som söker svenskt medborgarskap och högtidligt skriver under på att man kommer att respektera den svenska konstitutionen är svenskar. Sedan kan man ha en hel uppsättning identiteter inom sin svenskhet. Man kan vara pappa, chef, jude, skåning, flerspråkig och aldrig missa Kalle kl 15.00 den 24/12 och samtidigt betrakta sig som svensk. T o m Stalin som skrev om marxismen och den nationella frågan på beställning av Lenin hade varit svår att klassificera. Med rysk far, georgisk mor, född i Gori men enligt Lenin mer storrysk chauvinist än ryssarna själva.
Det påstås ofta att rasism och främlingsfientlighet är ett stort problem, men jag menar att det verkliga problemet är det rakt motsatta; normupplösning och nationsfientlighet? Nationen bygger på gemenskap i olika avseenden vilket ger människor anledning till solidaritet och ansvarstagande för gemensamma angelägenheter. I Sverige har vi starka sådana traditioner inte minst genom de folkrörelser som spelade en så stor roll under 1900-talet. De var i stor utsträckning sekulära och de religiösa rörelserna trängdes med tiden alltmera tillbaka. I stora delar av välden är motsvarande sociala rörelser inordnade i religiösa organisationer och i klaner. Vi har dessutom litat på varandra. Avtal gäller och man betalar sina skulder. I många delar av världen går det inte att handla annat än mot kontant betalning.
För nyliberalerna är sko dig själv och skit i andra en livsfilosofi. ”What’s in it for me?”, är den avgörande frågan. Det gemensamma är ointressant. Den starkes rätt gäller. Gränserna är öppnade för i stort sett fri invandring vilket pressat lönerna i låglönebranscher. De välbeställda har fått tillgång till billiga tjänster medan lågutbildad arbetarklass pressats tillbaka. Samtidigt har man öppnat upp för en omfattande asylinvandring på villkor som få människor i den fattiga delen av världen kan tacka nej till och där även de som får avslag får stanna om än på sämre villkor. Många av dessa migranter behåller kontakterna med sina hemländer och klättrar snabbt på den sociala skalan genom alla de möjligheter som livet i den rika delen av världen öppnar för dem.
I detta läge med stor invandring av människor med helt andra normer, och som dessutom ofta upprättar parallellsamhällen i det som på nyspråk kallas ”utsatta områden”, bidrar kulturrelativismen till att cementera splittringen och försvaga nationen. Om en stor del av skattepengarna går till att subventionera parallellsamhällen lär det knappast förbättra vare sig skattemoral eller nationell sammanhållning. Att vänstern gjort sig till den mest högljudda förespråkaren för denna politik har medfört att större delen av arbetarklassen ser vänstern som sämsta tänkbara alternativ. Vänstern har i praktiken blivit den nya högern som går i bräschen för lönesänkning, globalism och nationell upplösning.
Sett ur ett globalt perspektiv är det kanske rättvist om en del av Afrikas elände flyttas till Sverige, men för den svenska arbetarklassen är det förödande. De som inte klarar sig i konkurrensen kommer att hamna på samhällets botten, och den blir allt djupare. Klassklyftorna ökar mer i Sverige än i något annat land.
Sven A!
Har nog slagit bra på spikens huvud. Jan Arvid G:s artikel är mycket läsvärd men personligen får den mig inte att ändra på hur jag framledes skall använda orden nation och nationell. Eller svensk. För ett par månader sedan höll jag ett föredrag just för att mest för egen del tvinga mig att tänka igenom frågan.
Det finns många ord med glidande betydelse, eller sig över tid förändrande betydelse. Jag tycker inte om hur t ex ordet materialist oftast används; främst naturligtvis beroende på att jag räknar mig som materialist. Min gymnasielärare i svenska var noga med att påpeka att när Bellman skrev om ”Ulla Vinblad så kåter” så menade han inte pilsk utan levnadsglad. I en av A Engströms teckningar står Kolingen framför Bobbans kusins grav, tittar ner i den och utbrister: ”Du var en faan när du levde, men du var en djävel också”. Vi är allt tvungna att i våra skallar försöka bearbeta orden för att finna vad som står bakom dem; och det kan vara svårt emellanåt.
Han blev inte ens femtio år, men likafullt stod han på världens alla scener i nästan lika många år. Han sjöng på Metropolitan i New York, på Opera House i Chicago, på Gröna Lund i Stockholm och på Furuviksparken i Gävle. Alla hörde ”sången som utplånade gränserna mellan dem. Pigor och drängar tjuvlyssnade på vilodagens radiokonsert, när Jussi Björling sjöng.” (Björn Ranelid)
Och i augusti 1960 stod han på Skansen för sista gången. Och som alltid: ”På begäran, Land du välsignade.” Och så sjöng han och publiken var med honom, ja hela Sverige var med honom, och ”Land du välsignade var i folkets hjärtan”. Och nu ska hans museum i Borlänge läggas ned. Och nu finns det människor i vårt land som blir konstiga i syna bara man säger ”Sverige”. En gång i tiden stod folket i Furuviksparken och begärde Land du välsignade. Och Jussi svarade: ”På begäran…”, och så sjöng han folkets kultur.
https://www.youtube.com/watch?v=2Ac-RqtQUes
Sven A och Bertil C!
Eftersom diskussionen fortsatte med en artikel av Anders Björnsson, får jag lov att svara å annat ställe, troligen med en artikel.