Den gömda revolutionen

tyska revolutionen1

DEN TYSKA HEMMAFRONTEN, 1918: Hungriga barn flockas runt soppköken i de tyska storstäderna. Ententens blockad av Tyskland drabbar medborgarna hårt, och alla födoämnen – från elefanterna på zoo till råttor och råttkött – hamnar på menyn. Bara under vintrarna 1917 och 1918 dör mer än 750 000 civila tyskar av svält och sjukdomar. Missnöjet kokar överallt bland befolkningen. (Bild: Världens Historia – klicka på bilden)

Vi har alla större eller mindre luckor i våra historiska kunskaper. En av mina var vad som skedde i Tyskland mellan krigsnederlaget 1918 och Hitlers maktövertagande 1933. Visserligen visste jag att perioden kallas Weimarrepublikens tid, att den präglades av politiskt oro, stor arbetslöshet och nöd samt ett pulserande berlinskt kulturliv. Vem har inte sett musikalen Cabaret? Ambjörnsson/Pleijel:s pjäs Ordning härskar i Berlin spelades av Grotteatern i Umeå något av de första åren på 70-tal minns jag. Men jag minns inte vad den handlade om, satte den inte i samband med någon tysk revolution i alla fall.

Jag tror denna okunnighet är ganska typisk. Av någon anledning talar, skriver eller fördjupar man sig inte om denna period. Den är väl undangömd.

Skildringar finns förstås. Wikipedia svarar ymnigt på till exempel Weimarrepubliken. Men någon revolution finns knappast, endast kaos, enorma sociala konflikter, gatustrider mm. Men bakom det här finns en mycket intressant historia, som berättar mycket om situationen då och inte minst om fortsättningen med fascismens uppvaknande, Hitlers Tredje rike, andra världskriget, den unga Sovjetstatens isolering, Interventionskriget (mot Sovjet), Tysklands delning, det kalla kriget, Sovjets kollaps…

Jag vågar faktiskt påstå att med en annan utgång av revolutionen och inbördeskriget i Tyskland 1918-1923 så hade världen sett annorlunda ut idag.

En klargörande bok
En god vän stack nämligen en bok i min hand för en tid sedan, Den tyska revolutionen 1918/19 av Sebastian Haffner. Originalutgåvan kom 1969  och i nytryck 1979 med ett efterord av författaren. Så sent som 2005 kom den i svensk översättning av Robert Ekstrand på Nya Doxa.
– Den här måste du läsa, sa min gode vän.

Det har jag nu gjort och fascinerats av vad jag läst. Vad var det då som jag så dåligt kände till? Jo, en klockren socialistisk revolution ägde faktiskt rum. Inte en kommunistisk dock, utan en socialdemokratisk. Och inte en med målet att överta produktionsmedlen, utan för att överta makten från den militära och borgerliga staten. Och det var ingen kort liten kris. Den startade i slutet av oktober 1918 med ett uppror bland örlogsmatroser i Kiel, som vägrade lyda ordern att ”slåss till sista man” för det tyska kejsardömet mot den engelska flottan, och slutar med generalstrejker och arbetaruppror på flera håll fram till 1923, då de slogs ner av motrevolutionens förband med en närmast obeskrivlig brutalitet. Alla med vapen sköts på fläcken, till och med Röda kors-sjuksköterskor med pistol i hölster.

tyska revolutionen2

En bild av motrevolutionen.

Ludendorffs listiga sorti
Allt hade sin upprinnelse i att Tyska kejsardömets verklige makthavare generalen Erich Ludendorff på våren 1918 insåg att kriget inte längre kunde vinnas. För att slippa ta ansvar för det kommande nederlaget och den ofördelaktiga kommande freden erbjöd han socialdemokraten Friedrich Ebert att bilda regering – i en ny parlamentarisk demokrati och att kejsardömet därmed skulle avskaffas.

Det här utgjorde dessutom bakgrunden för den så kallade ”dolkstötslegenden”, som lanserades av Ludendorff & Co efter Versaillesfreden och som gick ut på att den tyska arbetarrörelsen (Ebert & Co) givit upp kriget – trots att den tyska armén aldrig besegrats i strid – och istället “stuckit kniven i ryggen” på Tyskland på hemmaplan. Så utpekades arbetarrörelsen (i vid mening) som skyldig till Tysklands eländiga situation på 20-talet.

Nå, erbjudandet smickrade Ebert eftersom han aldrig tidigare accepterats som en del av det tyska etablissemanget. Han var en lika stor vän av ordning som Ludendorff, och lika mycket motståndare till revolution.

En måttfull “socialdemokratisk” revolution
Situationen för tyska arbetare och soldater var 1918 oerhört svår. Den stolta tyska armén blev svårstyrt och arbetarmassorna svalt. Man samlade sig i egna organisationer, så kallade arbetarråd och soldatråd och inledde i november en klockren revolution, men högst civiliserad och våldsrestriktiv.

Arbetarrörelsen var visserligen svårt splittrad. De så kallade ”oavhängiga” (OSPD) samt en liten grupp, Spartakisterna (med bland andra Karl Liebknecht och Rosa Luxemburg i spetsen), bröt sig ur SPD 1916 i protest mot att man röstat för krigskrediterna. Båda dessa grupper var dåligt organiserade och mera för högstämd retorik än organiserade aktioner. Men alltså, majoriteten i arbetar- och soldatråden var socialdemokrater och därmed under ledare Eberts kontroll.

Kortfattat kan man säga att Ludendorff lurade Ebert, som i sin tur förrådde arbetarna, som i sin tur fick betala ett mycket högt pris för sin högst civiliserade revolution. Motrevolutionen däremot blev outsägligt grym. I den slutliga uppgörelsen sköts alla som bar vapen på fläcken – inklusive sjuksköterskor med röda kors-märken på kläderna.

Revolutionen i Bayern
En av de mest framgångsrika upproren var det som skedde i Bayern 1918 under ledning av journalisten och litteratören Kurt Eisner. Innan han, efter tre månaders hård kamp, sköts med två kulor i huvudet av en greve Arco Valley var den bayerska revolution alltså förbluffande framgångsrik. Men därefter infann sig kaos och anarki varpå motrevolutionen kunde gå fram med sin slaktmaskin. Eisners mördare dömdes visserligen till döden, men straffet omvandlades till fem års fängelse och han frigavs redan 1925.

tyska revolutionen3

Kurt Eisner, här utan slokhatt

Kurt Eisner vore värd ett eget blogginlägg, men här ska bara nämnas att han vann bayrarnas hjärtan och blev en folkhjälte trots att han varken var bayrare eller arbetare, utan urtypen för en judisk intellektuell med slokhatt, stort skägg och glasögon – från Berlin. Han var fortfarande socialdemokrat men ända sedan 1914 hade han varit motståndare till SPDs linje i krigsfrågan. Mordet var antisemitiskt, utfört av en greve (av judisk börd) som ville bevisa sin duglighet inför den antisemitiska eliten.

Den fullständiga bilden av revolutionsåren i Tyskland, med alla sina faser och nyckelfigurer, finns noggrant återgiven i Haffners bok. Enligt hans efterord i från 1979 var den då den enda noggranna skildringar av den tyska revolutionen som fanns i tryck.

Finns några lärdomar?
En ofrånkomlig tanke är vad som skulle skett om denna tyska revolution lyckats, det stod faktiskt och vägde flera gånger. Den avgörande revolutionära kraften blev det faktum att arbetare och soldater organiserade sig i självständigt. De utgjorde därmed en konkurrent till den gamla tyska staten. Denna proletärmakt tvingade bort kejsardömet och kungadömena samt tillfogade den gamla statens militär- och polismakt flera svåra nederlag. En proletär statsmakt var faktiskt möjlig. Med en mindre svekfull socialdemokratisk ledare än denne Friedrich Ebert hade en annan tingens ordning möjligen kunnat upprättas. Det stod verkligen och vägde om Tyskland skulle bli en socialistisk republik eller återgå till Bismarcks gamla militärstat.

Krigen är ofta avgörande vändpunkter som skapar revolutioner, nya samhällen, fred och nya allianser. Hade den tyska revolutionen blivit lyckosam hade den ryska revolutionen inte blivit så isolerad som den nu blev. Kanske till och med det så kallade interventionskriget mot den unga Sovjetstaten inte ens kommit till stånd. Säkert hade nazismen inte fått det genomslag som den fick. Med säkerhet hade Europa sluppit Förintelsen, vilket hade gjort staten Israel onödig. Kanske hade vi till och med sluppit det andra världskriget, som faktiskt kan ses som en fortsättning på det första. Perioden 1918-1939 borde kanske betraktas som ett långt vapenstillestånd för upprustning och omgruppering, som revolutionerna misslyckades med att omvandla till verklig fred.

Som sagt, vänstern har inte lärt mycket av sina egna erfarenheter, utan fortsätter att strida om huruvida anfallskrig i förebyggande syfte är rätt eller fel. Den gången valde Socialdemokraterna att ställa in sig i Kejsartysklands led – och anfalla Belgien! – för att ”undvika det ryska enväldet”. Idag kallar man det för humanitära interventioner och målet är nu liksom då att “undvika det ryska enväldet” (idag Putinryssland).

... är läst 331 gånger!

  11 kommentarer for “Den gömda revolutionen

  1. Morgan Larsson skriver:

    Ja varför hade vi ingen undervisning om detta nya fenomen som kunde ha ändrat vår historia?
    Det borde i alla fall tas upp idag mot bakgrund av andra världskrigets och det efterföljande kalla kriget som ingen vanlig människa önskade. Det var en kamp om vems ekonomi som skulle råda, idag kan bästa försvar helt enkelt vara inget försvar i dess vanliga mening.

    Idag kan vi hacka oss in i system och ta över dom och skapa osedvanligt stort kaos med små aktiviteter från de med spetskompetens. Tyvärr tror jag att demokratin redan övergetts av våra politiker, som driver sitt eget spel ovanför sina egna väljare. Vill vi verkligen ha det så?

  2. Anders Persson skriver:

    Knut!
    Mycket bra artikel, men jag tror du har helt fel när du skriver att då “valde Socialdemokraterna att ställa in sig i Kejsartysklands led och anfalla Belgien – för att ‘undvika det ryska enväldet’”. Idag kallar man det för humanitära interventioner för att “undvika dagens ryska envälde”.

    Du skriver “En ofrånkomlig tanke är vad som skulle skett om denna tyska revolution lyckats, det stod faktiskt och vägde flera gånger.”

    “Lyckats”? Den ryska revolutionen kan sägas ha “lyckats” i den mening du förmodligen lägger i ordet, i november 1917. Kerenskij var störtad och bolsjevikerna med Lenin i spetsen hade makten – i Petrograd och strax efter i Moskva.

    Men det dröjde 4-5 år innan revolutionen var säkrad efter ett blodigt inbördeskrig och yttre intervention.

    Även om de tyska radikala socialdemokraterna “lyckats” som Lenin & Co hösten 1917 undrar jag om de varit i stånd att stå emot det inbördeskrig som oundvikligen skulle stå för dörren. Skulle inte polska, brittiska och franska trupper intervenerat?

    En annan omständighet som du inte nämner är att “Spanska sjukan” drabbar Centraleuropa hårt just denna höst 1918. Den var delvis framdriven av kriget, men skulle självfallet få återverkningar på revolutionsrörelserna om sådana fått stort omfång. Enligt ryska Wikipedia omkom 2.3% av Rysslands befolkning i sjukan, mer än dubbelt så stor del som i Centraleuropa.

    Sedan förstår jag, ärligt talat, inte slutklämmen. Mig veterligt var inget av det som skedde hösten 1914 “anfall i förebyggande syfte”. Varför skulle Tyskland anfalla Belgien i väster för att undgå “ryskt envälde” i öster?

  3. Knut Lindelöf skriver:

    Anders P!
    Jag har modifierat (förtydligat) en aning nu till: “Den gången valde Socialdemokraterna att ställa in sig i Kejsartysklands led – och anfalla Belgien! – för att ”undvika det ryska enväldet”. Idag kallar man det för humanitära interventioner och målet är nu liksom då att “undvika det ryska envälde” (idag Putinryssland).

    Alltså, Imperialistmakterna bedrev olika sorters anfallskrig för sina intressen då. Idag gör de samma sak, men kallar dem för “humanitära interventioner”, som vänstern många gånger tycker år ok.

    I min snabba genomgång av det komplicerade händelseförlopp i inledningen till första världskriget vill jag i just detta sammanhang bara peka på att SPD angav “det ryska enväldet” (under tsaren) som en gemensam fiende för hela det tyska kejsarriket 1914, alltså ett viktigt skäl att rösta för krigskrediterna. Andra omständigheter i upptakten till kriget gjorde sedan att man inledde sin militära aktioner mot just Belgien.

    Jämförelsen kanske haltar på vissa sätt, med dagens situation där USA (med sina allierade) slår åt alla håll och kanter (främst i Mellanöstern) för att åstadkomma sin inringning av Ryssland – som tycks vara slutmålet – bär väl ändå på vissa likheter.

    Men visst, det är en reflektion, ingen djupgående analys. Viktigast var här att sprida lite kännedom om det komplicerade skeendet i Tyskland 1918-1933.

  4. Anders Persson skriver:

    Jo, det är bra att du “sprider lite kännedom om det komplicerade skeendet i Tyskland 1918-1933” men undvik frestelsen att baktåtprojicera. Historien ger exempel på krig som utlöst i “preventivt syfte”, men 1:a världskriget är, såvitt jag förstått det, inte ett exempel på detta.

    Se det här om preventiva krig och det här om tysk-polska nonaggressionspakten för en diskussion om ett möjligt sådant krig med Frankrike och Polen mot den nya nazityska staten.

    För övrigt är min personliga uppfattning att det finns inga inga “preventiva krig”, när de förekommer är de bara svepskäl för att starta ett krig. Om dagens anti-ryska hetspropaganda söker bereda marken för ett preventivt krig så kan vi emotse ryska trupper på svensk mark när kriget är slut – lite grand som efter “hattarnas krig” 1741-43. Och om detta har jag skrivet en bok, som Jan Myrdal brukar säga.

  5. Henrik Linde skriver:

    Läs också en annan bok skriven av Sebastian Haffner och översatt till svenska. En tysk mans historia, Minnen 1914-1933, Norstedts 2002.

  6. Jan Wiklund skriver:

    En tredje möjlighet fanns ju också, den som med framgång tillämpades i Sverige. Nämligen att lirka in arbetarrörelsen i en kompromiss som innebar konkreta fördelar jämfört med status quo ante. Men antagligen greps den tyska S-ledningen av panik inför möjligheten/risken att tvingas styra hela samhället alldeles ensamma, och gjorde vad som helst för att slippa.

  7. Knut Lindelöf skriver:

    Anders P!
    Kan inte undvika att klippa detta citat ur Jan Myrdals manus till talet 9 maj till minne av Sovjets seger över Hitlernazismen. Att “bakåtprojicera” kan nog ha sitt värde trots allt:

    “Det finns skäl att nu vända blicken och se bakåt över historien. Ty ingen kan undgå att lägga märke till hur det åter agiteras för krig mot Ryssland. Jag känner igen allt som skrivs och sägs. Ty i Jan Myrdalbiblioteket i Varberg finns en hel våning med artonhundratalets och nittonhundratalets tidningar och tidskrifter från framförallt våra länder i väst. Det är bara att öppna volymerna för att lätt känna sina löss på gången. Det är som om de tryckts i går. Här i Stockholm skriver Dagens Nyheter till exempel nu ledare som om de varit skrivna 1952. Man behöver bara byta några tidsmarkörer. Då var det dock möjligt att med en väldig världsomspännande folklig agitation hindra det även i DN förberedda kriget.”

  8. Anders Persson skriver:

    Knut!
    Ev. “preventiva krig” emot dagens Ryssland kan ju inte hämta ledning från 1914 eftersom Tyskland inte bedrev något “preventivkrig” mot Ryssland utan ett helt “normalt” erövrings- och imperialistkrig sedan Ryssland anfallit och haft en del inledande framgångar i Ostpreussen.

    Jan Myrdal har däremot helt rätt i sin historiska parallell. Historiska paralleller kräver korrekt historik. Det är alltså här fråga om kunskap.

  9. Knut Lindelöf skriver:

    Anders!
    Du har förstås rätt i att Tyskland inte bedrev några “preventivkrig”. Men det gör man inte nu heller, man bara påstår det. Nu som då är det fråga om “erövrings- och imperialistkrig” riktat mot “det ryska enväldet”. Det var alltså den parallellen jag försökte fånga in som en liten slutknorr i min artikel.

  10. Anders Persson skriver:

    Jag har inte hört någon från Väst säga att man planerar “preventivkrig” emot Ryssland. Inte heller tror jag att man planerar ett sådant. Vad som däremot hägrar är att med olika subversiva undermineringsaktionen skapa samma goda situation som under Jeltsin, d v s allmänt kaos och oreda.

    Det är i dagens läge inte bara folken i de muslimska länderna som blir sömnlösa när de hör att Väst ska arbeta för “frihet, demokrati och mänskliga rättigheter” i deras länder. Vad folk hellre vill ha, också i Sverige, är “trygghet” och “stabilitet”.

  11. Hans Andersson skriver:

    Det kan finnas olika skäl till aggressionen mot Ryssland. Ett kan vara att de vill hålla ryssarnas försvarsmakt centrerade mot väst och Europa. Kina och Ryssarna har ju skrivit på någon slags icke angreppspakt och bilateralt avtal som innebär att om någon angrips agerar de tillsammans på något sätt.

    Ett fortsatt samarbete på ett mer formellt kan man nog förvänta sig framöver. Militära bedömare från Ryssland, men även annorstädes, gör bedömningar som utgår från att amerikanarna i Asien, exempelvis i Sydkinesiska sjön inte skulle besegra den kinesiska flottan i området, utan till och med riskera militärt nederlag just i det regionala området.

    Amerikanska flottan var och nosade kring de öar där kineserna gjort rejäla befästningar, men smög sig därifrån. Det här samarbetet mellan ryssar och kineser kommer att utvecklas ganska snabbt. Ryssarna har att erbjuda potenta distansmissiler till kinesiska flottan.

    I Svenska Dagbladet senaste tiden öser man propaganda inför omröstningen 25 maj om värdlandsavtalet med Nato. Ledande socialdemokrater öser ut sitt hat och förakt mot de personer som de anser bidrar med desinformation för den alltmer hatade ryska nationen.

    Ambassadör Bo Eriksson, mångårig S-diplomat angriper Nato motståndare inom partiet och pläderar för Nato-medlemskap.

    “… kända företrädare för partiet sprider desinformation och skräckpropaganda om konsekvenserna av värdlandsavtalet med Nato och allierar sig i aversion mot Nato alldeles för ofta till USA-fobiker, PK-helgon, pacifistiska romantiker, gamla KGB-agenter, halt exclartéister, och oreformerade leninister. Socialdemokraterna kan bättre.”

    Med andra ord, de som använder sin tryck- och yttrandefrihet, för att framföra sin åsikt om att värdlandsavtalet och Nato, är per definition desinformatörer. Smörjan ovan är för klumpig och vulgär för att platsa som desinformation, men fullständigt för djävligt att sådan krigshets framförs på det sättet i en stor svensk tidning.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.