Ur min egen historiebok för mellanstadieelever 1987-88
änk dig att vi för 1000 år sedan samlar ihop alla människor i hela Sverige på en plats. Om de packar ihop sig lite ryms dom på några fotbollsplaner. Alla dessa människor arbetar med jord och djur, utom en liten del som ryms inom ett straffområde. Dessa få människor bestämmer nästan allt om hur alla de andra skall leva. Vi lämnar dessa till ett senare avsnitt.
Vi börjar istället med att förklara något om alla de andra, de som varje dag arbetar med jord och djur. Det är bönderna som brukar en jordlott, d v s ett stycke jord. De har en stor eller liten gård. Bönderna är de mest betydande inom jordbruksbefolkningen. Men skillnaden mellan bönderna är mycket stor. Några har mycket jord, vilket betyder rikedom, medan de flesta har bara lite jord och är fattiga. De fattiga råkar alltid mest illa ut vid missväxt och nödår, medan de rika har reserver, kanske några silver eller guldföremål, som kan säljas för att skaffa mat och därmed slippa svält på gården. Dessutom har det stor betydelse om man brukar vad som kallades frälsejord, kronojord eller skattejord. Mer om det skall du också få veta senare.
Förutom bönderna finns en brokig skara människor som på olika sätt arbetar med jord och djur. De som är längst ner bland människorna är trälarna. De finns kvar sedan den tid då hövdingarna drog iväg med sina krigståg i österled, d v s sedan vikingatiden. Att ha många trälar betyder rik bonde, medan inga trälar betyder fattig bonde.
Trälarnas ägare utser några till ”brytare”, som ska bryta bröd och dela ut mat till de andra trälarna. De är ett slags arbetsledare.
Föds man till träl förblir man träl hela livet. Man är ofri. Man kan säljas eller köpas som ett djur. Men, liksom djuren på gården får man mat varje dag. Så länge de fria inte svälter behöver inte trälarna svälta. Därför händer det att en fattig fri man kan ge sig frivilligt till träl för att på så sätt bli försörjd och undgå svältdöd. Det kallas ”flatföring”.
Många människor hör inte hemma på någon gård och är inte heller trälar. De kallas ”lösker folk”, vilket betyder löst folk. De har svårt att få mat för dagen, eftersom de inte hör till något hushåll.
Men, nu i skördetid är det lite lättare. Nu städslas alla som vill ha arbete. Lönen är mycket låg. Män tjänar dubbelt så mycket som kvinnor. Mat varje dag och någonstans att sova i skydd för regn och oväder är det viktigaste för löskerfolket.
Då löskerfolket inte längre behövs i arbetet blir de utkastade på vägarna igen. Har de då inte lika mycket pengar i fickan som det kostar att köpa två fullgoda kor (tre marker penningar) kan de åka i fängelse för lösdriveri. Så står det i lagen. Lösdriveri bekämpas livligt av dem som bestämmer. Detta hjälper bönderna att få tag i billig arbetskraft då de behöver.
Husbonden har rätt att aga legohjon, men inte så hårt att de blir lemlästade och lytta (skadade för livet).
Det finns en lag för varje landskap. I en sådan landskapslag står skrivet att om en bonde dödar ett legohjon får han böta, men om ett legohjon dräper en bonde blir han avrättad. Om legohjon t ex rispar någon med en kniv, ska en kniv stickas genom hans hand.
I Västgötalagen står att en lekare (spelman eller gycklare räknas som lösdrivare) som såras av annan person endast ska ha rätt att få en ”otam” kviga om han med nysmorda handskar kan hålla fast den i svansen. Lyckas han, vilket säkert är omöjligt, kan han få slakta och äta upp djuret. Lyckas han inte får han stå där med skammen och bli utskrattad av alla som samlats på tinget.
Denna tid, några generationer efter vikingatiden, var en tid då man lärde sig nya och bättre sätt att bruka jord och djur. En del stora bönder på bygden har börjat ge trälar en liten jordlott där de kan bo med sina familjer och själva skaffa sig mat, då de inte behövs på gården. På så vis slipper bonden att ge mat och husrum till en massa människor utanför familjen. Det blir billigare så. Dessa halvt fria trälar kallas ”fostrar” och måste för att få ha kvar sin lilla jordlott komma och arbeta på sin gamla husbondes gård då denne kallar.
Nu när skörden ska bärgas måste dom arbeta med bondens åkrar så länge dagsljuset räcker till. Det är det höga pris för den lilla friheten som fostrarna får betala. Man säger att fostrarna är ”frälse”, vilket menas att de har ”fri hals” och slipper att gå fastkedjade som djur vid bondens gård.
De få makthavarna som ryms inom straffområdet. Vilka är de? Främst är förstås kungen och hans närmaste krigsfölje. I de olika folklanden, eller landskapen, finns gamla stormannaätter. De är herrar i sina områden, men nu sedan Sverige blivit ett rike måste de lyda kungen i en del frågor. Alla stormän vill förstås få sin ledande man till kung över hela Sverige. Därför är det ständigt strider och intriger mellan stormannaätterna.
Kungen och stormännen håller som bäst på att bygga sig borgar, där de kan hålla till med sina hov och krigarföljen.
