Ur min egen historiebok för mellanstadieelever 1987-88
et är höst, duggregn och snålblåst i gränden. Olof trampar för första gången Stockholms nersmetade gat-stenar i kvarteren bakom slottet. Han har aldrig varit här förut, men hört mycket talas om den stora staden, där tyskar och rika herremän, både adel och borgare, håller till med sina hov. Där kung och riksföreståndare har sitt slott. Där Storkyrkans tornspira når nästan ända upp till himlen. Där guldet glimmar så man nästan bländas. Där så många främmande ting från fjärran länder finns att skåda. Där dom främmande språken ekar i gränder, i bodar, i gillesstugor och på krogar.
Mormor Markamatilda har berättat om sandaynglingen som höggs ihjäl av sjörövarkungen Eriks vilda krigare utanför Gotland. Om morfars farfar som ledde upplandsböndernas misslyckade res-ning mot den förste kung Kristian och hamnade bland råttorna i Östhammarshus fångkista. Om morfar Jonas som tragiskt lurades i döden av samme kung Kristian i slaget vid Brunkeberg alldeles utanför Norrportarna, en liten stunds promenad härifrån. Han hade bestämt sig för att gå dit någon dag och försöka leta reda på platsen och leta efter spår av de blodiga händelserna.
Olof är bönhas. Han är 25 år, har lärt flera olika byggarbeten och är flink med både yxa och murslev. Dom riktiga yrkesmännen motar bort alla som inte har rätt börd eller tillhör något skrå. Dom släpps aldrig in i hantverkarnas krets. Olof är son till en fattig fiskare i Skäfthammar i norra Roslagen, så hantverkare kan han nog aldrig bli. Därför förblir han bönhas.
Han kommer närmast från Uppsala, där han hotades med spöslitning av en mäktig murarmästare efter att ha arbetat olovandes för en kyrkobyggare. Han fick dra ut på vägarna med sina få ägodelar i ett knyte på axeln.
Olof seglade sista biten från Sigtuna till Stockholm med fiskaren Henrik Bosson. Dom passerade ett smalt sund, över vilket den mäktige ärkebiskopen Gustav Trolles tegelborg Stäket tronade. Dom stoppades i sundet av beväpnade bönder, men släpptes igenom efter att ha visat att dom inte höll på med smuggling till slottet. Bosson berättade att Trolle är danske kungens främste vapendragare i Sverige, att Sten Sture beskyller Gustav Trolle för landsförräderi och att bönderna i hela Uppsala stift slutat betala sin kyrkoskatt. Sten Sture belägrar nu Stäket för att försöka tvinga Trolle att överge sitt stöd åt Kristian II av Danmark, och istället lyda Sten Sture.
Tiden går. Olof arbetar vid olika byggen i staden. Han klarar sig från att bli utkastad, därför att bristen på arbetskraft är stor, särskilt på yrkeskunnigt byggfolk. Han får flera vänner, flyttar in i en vindskupa på Kåkbrinken med dokvaskerskan Karin, som arbetar med fintvätt nere vid Mälarstranden, vilket ger bra inkomster.
Kristian II:s flotta anfaller Stockholm, men slås tillbaka. Kristian går iland med sina trupper och biter sig fast. Kristian är dåligt rustad men fortsätter sitt krigståg runt omkring Stockholm. Efter att ha förlorat mot Sten Stures bondehär vid Brännkyrka söder om Stockholm, plundras Uppsala med omgivningar på jakt efter mat åt den svältande knekthären.
Man kommer överens om förhandlingar. För att våga komma till Stockholm ska tre förnäma svenska herremän lämnas som gisslan till Kristians knektar. En av dessa heter Gustav Eriksson Vasa. Kristian kommer till mötesplatsen där han ska utväxlas mot gisslan. Men istället för att resa in till Stockholm tar han svenskarna med sig och seglar hem till Danmark. Som vanligt plundrar och härjar han efter kusten på hemvägen.
På en sammankallad riksdag i Stockholm lyckas Sten Sture få alla med sig på att underteckna ett dokument som förklarar Gustav Trolle som landsförrädare. Trolle tvingas avsäga sig ärkebiskopsstolen och dra sig tillbaka från Stäket, som bränns och rivs. En hög tegel är vad som blir kvar.
Många i riksdagen är rädda att delta i detta fruktansvärda brott mot påven, kyrkan och allt heligt – att avsätta en ärkebiskop. En av dessa är biskopen Hans Brask från Västerås. För att klara skinnet smyger han vid undertecknandet in en liten lapp i sitt sigill längst ner på dokumentet. Där står det: ”Härtill är jag nödd och tvungen”.
v
Kristian II är inte vilken kung som helst. Han har påven på sin sida och är gift med tyske kejsarens syster, de är svågrar. Kristian har alltså både kejsaren och påven på sin sida. Mot dessa, vår världsdels verkliga supermakter, framstår Sten Sture som en liten mygga. Naturligtvis måste den krossas.
Med hjälp av sina mäktiga bundsförvanter mobiliserar Kristian nu den starkaste, största och modernaste krigshär som någonsin skådats i Norden. I januari 1520 bryter den stora danska hären på bred front in över Smålandsgränsen. Sten Sture samlar sina bondetrupper på Åsundens is. Där angrips dom av danskarna och Sten Sture såras i benet redan i stridens inledning. Han placeras i en släde och förs i ilfart mot Stockholm. Vid en rast på Mälarens is konstateras att Sten Sture redan är död. Svenskarna drabbas av förvirring. Nu står man utan ledare.
Vapenvila på 11 dagar ingås. Svenskarna försöker samla sig. Stiderna blossar upp på nytt. Kriget rasar av och till i drygt ett halvår. Vid Uppsala lider bondehären ett svidande nederlag. Många blir nedhuggna, drunknar i Fyrisån, eller blir innebrända i en tegellada där de försöker ta skydd. Den 7 september tågar kung Kristian II in i Stockholm som segrare.
Olof och hundratals andra karlar har flera månader arbetat med befästningarna vid Norrström. Men efter Kristians seger avstannar dock arbetet och ingen vet längre vem som bestämmer. Folk gömmer sig i sina hålor runt om i staden. En del inser att det bästa är att hälsa den nye konungen som befriare och räddare.
Det är nu den 4 november och kung Kristian har kallat till riksdag. Det vimlar av stormän och förnämt folk. Arbete med ett stort läktarbygge pågår på Stortorget. Det ska bli kröning och festligheter i staden. Flera av Kristians närmaste män dubbas till riddare, men inga svenskar. En hälsning från svågern, dvs den tyske kejsaren, läses upp för de församlade. Ett sus av vördnad drar genom den pampiga salen. Tänk att tyske kejsaren är med oss i sina tankar och sänder oss sina hedersbetygelser. Det har väl aldrig tidigare inträffat. Kung Kristian verkar vara på utmärkt humör. Skrattar och ler åt alla håll, och strör löften om fred och försoning omkring sig.
Festen pågår på slottet i tre dagar. Men bakom kulisserna hålls hemliga rådslag om hur man skall kunna göra slut på den svenska adeln medan den är samlad i Stockholm. Man bestämmer att bästa anledningen är att straffa alla som deltagit i avsättandet av ärkebiskop Trolle. Det är ju ett brott mot påvens heliga bud och behövde inte ses som en hämnd från Kristian.
Olof och tre kamrater får under tiden uppdrag att bygga en upphöjd scen i rikssalen på slottet. Bra betalt får dom av danska herrar som nu håller till på slottet. Arbetet pågår i högt tempo natt och dag till kvällen den 7 november. Olof somnar av utmattning bakom en stor gobeläng som täcker en nisch bakom scenen. Tack vare det här jobbet får han bevittna en del av det spännande och grymma skådespel som nu tar sin början. Riksdagen är samlad. Kristian tronar i en pampig stol på Olofs upphöjda scen. Gustav Trolle kallas fram och håller ett långt anklagelsetal mot den döde Sten Sture. Sten Stures änka Kristina försöker försvara sin döde mans ära genom att visa upp dokumentet med alla underskrifterna från förra riksdagen, som bevisar att många deltagit i Trolles avsättning. Kristian ser till att lägga vantarna på dokumentet, för att där kunna läsa namnen på alla som ska straffas.
De i lokalen, som står med sina namn på dokumentet, förstår vad som håller på att hända och noterar med obehag att portarna vaktas av Kristians knektar. Dom är fångade i fällan.
Av de anklagade kallas Brask först fram. Han kan då visa sin brasklapp inne i sigillet och slipper undan. En efter en kallas alla på listan fram, grips och fängslas.
Utegångsförbud införs i staden under natten. Nästa morgon, torsdagen 8 november hävs utegångsförbudet. Danska knektar myllrar i staden och bevakar varje gathörn. Klockan 12 öppnas slottets portar och ut marscherar en väldig skara beväpnade knektar. De ställer upp i två långa rader och formar en fri gata genom folkvimlet fram till Stortorget. Genom denna gata föses nu fångarna fram till bödelns stora svärd som väntar vid stupstocken mitt på torget.
Nu börjar det som ska gå till svenska historien som Stockholms blodbad. Under två långa dagar arbetar bödlarna i skift med sina stora svärd för att hugga huvuden av biskopar och andra höga svenska herrar. Drygt 80 stycken mister livet. Stortorget är fullt med folk, som både gråter och hurrar inför det fasansfulla skådespel som Kristian iscensätter för att skrämma stockholmarna till lydnad. Det sägs att blodet flöt som floder i rännstenarna, genom grän-derna ner till vattnet, som färgades rosa. De avhuggnas huvuden sattes upp på pålar som avskräckande exempel för folket. Kropparna staplades i högar och lämnades kvar flera dagar. Hundar började slita i liken. På söndagen frak-tades liken ut genom Söderportarna till ett stort likbål. Sten Sture, som var begravd på Riddarholmen, grävdes upp och kastades på samma bål.
Ännu en läskig historia om Kristian Tyrann framförs gärna av svenska historieberättare. Efter blodbadet kallade Kristian till sig Sten Stures änka Kristina. Hon fick då inför en stor församling Kristianbeundrare den stora äran att välja mellan bränning, dränkning eller levande begravning. Då ojade sig de församlade lite klädsamt och bad om nåd för Kristina. Kungen föll då lika klädsamt till föga och lät henne leva om hon lovade skicka sin son till Danmark för uppfostran.
Stadens befolkning levde ut sin skräck genom halvhysteriskt festande med drickande, sång och dans i flera dagar. Borgarna höll en stor fest till den nye kungens ära. Ja, så här gick det till när ”rättvisa” skipades mellan stormän och kungar på den tiden. Kristian II gick nog för långt i sin uppvisning av grymhet. Fol-kets vrede växte, vilket var tvärt om vad kung Kristian tänkt sig.
Var Kristian Tyrann så hemsk som de flesta svenskar lärt sig att tycka? Finns en förklaring till att han kunde bete sig så grymt? Ja, kanske.
Vid 26 års ålder hade han sin kanske livsavgörande upplevelse: Han mötte Dyveke. Hon var en vacker och klok, men fattig invandrad bagerskas dotter. En kungason kan omöjligt gifta sig med en så enkel flicka, men älska-rinna eller frilla går an. Därför följde Dyveke och hennes mycket förslagna mor med vid Kristians hov i hans fortsatta kungakarriär. Först från Bergen i Norge, där Kristian var ståthållare, till Oslo och därifrån till kungatronen i Köpenhamn efter faderns, kung Hans’ död.
Danska adeln knorrade och försökte få bort denna obetydliga frillan från slottet, för dom ville få in sina egna flickor vid hovet, och att bli kungens frilla var det mest eftertraktade. Men Kristian höll fast vid sin Dyveke. Dock ingick han ett politiskt äktenskap med tyske kejsarens syster.
Inte nog med att Kristian älskade bagardottern Dyveke. Han upphöjde mamman till rådgivare i frågor om rikets hushållning; Danmarks första kvinnlige finansminister. En bagerska i rådet blev förstås för mycket för danska adeln.
En sensommardag 1517 dog plötsligt den vackra Dyveke helt oförklarligt. En adelsman fick skulden. Han beskylldes av den rasande Kristian för att ha givit henne förgiftade körsbär. Rådet frikände mannen i brist på bevis. Kristian blev nästan tokig, tillsatte en ny domstol med adelsmännens bönder, som inte vågade trotsa kungens vilja. Dom dömde adelsmannen till döden, som snabbt avrättades.
Denna mordgåta är ännu olöst. Möjligen var detta ett s k justitiemord. Kristian blev sig aldrig lik igen. Han blev misstänksam och grym. Tre år senare inträffar Stockholms blodbad.
v
Åter till Olof, som fick annat att tänka på när han trött och omtumlad av vad han hört, men knappast förstått, smugit sig ut och hem till sin Karin i vindskupan på Kåkbrinken. Han hade inte varit hemma på flera dagar p g a allt arbete. Han påminde sig plötsligt att Karin skulle behövt hans hjälp eftersom hon snart skulle föda deras första barn. När han på tå smög sig in genom den låga dörren såg han först bara det brinnande vaxljuset invid sängen. Där satt en kvinna på sängkanten, det var bestämt hon som bodde våningen inunder. Och i sängen låg Karin med ett litet lindat knyte intill sitt ansikte. Kvinnan viskade till Olof att dom just somnat, att allt var väl och att det blivit en pojke.
