Kap 4 – Vardag i Svea Rike

Ur min egen historiebok för mellanstadieelever 1987-88

olen lyser fortfarande. På andra sidan viken stiger den gråvita rökpelaren upp ur skogen och upplöses strax ovanför trädtopparna i den behagliga sommarbrisen. Du känner inte längre lukten av elden, för vinden har vridit sig mera mot syd. Stigen du går på längs skogskanten ner mot vattnet är upptrampad av kreatur och människor. Här och där ligger koskit.

Byn tittar fram mellan träden ett par stenkast bort. Husen ligger samlade i en klunga. Den största byggnaden skjuter upp med sitt spetsiga torvtak ganska högt ovanför de andra. Väggarna är byggda av liggande timmer. En del har stora svarta rökhål mitt i åsen, men det största huset har en murad skorsten vid ena gaveln. Det är en nyhet som bonden är mycket stolt över.

Byn är inte gammal. Den har bildats under den senaste mansåldern. Det är mera praktiskt att samla flera små gårdar i byar och hjälpas åt med arbetet. På så sätt får alla det bättre. Risken att svälta ihjäl om vintrarna är mindre. Man har ett väl utvecklat samarbete mellan gårdarna. Inåt land ligger åkrar och ängar.

På stora åkern mellan byn och skogen rör sig många människor. De rör sig sakta framåt på två lite ojämna led. Framför sig har de den växande säden. Det ser ut som korn med sina grågula penselvippor. Bakom människorna staplas små högar av vasar upp i ett ganska regelbuna mönster över åkern. I första ledet arbetar nästan bara karlar. De skär av stråna knippa för knippa med en krokig kniv som kallas skära och lägger knipporna på marken i ganska jämna rader. Andra ledet, mest kvinnor men också pojkar och flickor samlar med flinka fingrar ihop lagom med strån, binder ihop dem till vasar, som tre och tre sätts ihop till de små hörarna. Det är mitt i skördetiden och det myllrar av människor ute på åkern. Det gäller att passa på och få in säden medan det är vackert väder.

Man har upptäckt att om man låter djuren beta av åkern under en sommar i stället för att odla på den så växer det mycket bättre där nästa sommar. Skörden blir större på åkern. Det beror på att djuren skiter hela sommaren på marken och gödslar jorden så att den får mera växtkraft och blir bördigare. Därför har man delat upp åkermarken i två områden och odlar bara ena hälften och låter djuren beta den andra. Så växlar man. Det kallas tvåsäde.

I sommar har man tur. Skörden ser ut att bli god. För ett par år sedan var vädrets makter inte nådiga. Då ruttnade kornet på åkern därför att det regnade tre veckor i sträck. Vintern därpå dog flera av de som var äldst och svagast i byn av för lite mat och ett par små barn. Det var hungersnöd. Riktiga nödår har det hänt att hela byar lagts helt öde. De som inte svultit ihjäl har tvingats ut på vandringar för att försöka överleva. Barn, lytta och gamla klarar nödår sämst.
Jordbruket och boskapsskötseln är människornas arbete. Förr var det mera boskapsskötsel, men med åren har åkerbruket blivit viktigare eftersom man lärt sig bättre metoder att odla, t ex tvåsädesbruket.

I byn arbetar alla med jord och djur. Nu i skördetid hjälper alla händer till för att svälten inte ska drabba byn till vintern. När köttet tryter på vintern är fisken viktig mat, men även på sommaren äter man mycket fisk. Den fångas med nät från båtar på sommaren och i nät under isen på vintern.
Man har kor, oxar, får, svin, hästar, katter och hundar. Hästarna och oxarna är dragdjur. Korna ger mjölk, smör, ost och kött. Svinen slaktas för att ge fett kött till hårt arbetande människor. Fåren ger ull till kläder. Hundar används till jakt och vallning. Katterna är mest sällskapsdjur, men också nyttiga för att de håller råttorna borta.

I det stora huset med skorstenen bor åldermannen med sin stora familj. Han är byns rikaste och kanske klokaste bonde. Alla bönder i byn är tillsammans ett byalag, där åldermannen är byalagets ledare. I de andra husen bor andra bondefamiljer. De är mellan fem och tio personer i varje familj. Dessutom finns ofria arbetsfolk, trälar eller legohjon. Tillsammans finns det 84 fria och 32 ofria.
Bonden har en kvinna för att föda hans barn och hålla hus (hushåll), dvs se till att mat och värme finns till alla hårt arbetande familjemedlemmar. Kvinnan är mannens viktigaste ägodel. Så här står det i yngre landslagen: “Bästa ting som bonde har i sitt bo är hans laggifta hustru. Den som stjäl henne från bonden är den värste och störste tjuv.”

Så fort barnen vuxit upp så mycket att de kan gå och springa får de hjälpa till med arbete som de klarar av. Hämta ved, bära vatten, vakta djuren osv. Barndom finns bara för de allra minsta. Alla som kan måste arbeta. Ungdom vet man inte vad det är. Så fort man kan arbeta är man vuxen. Då söker sig en bondson en kvinna, antingen för att fortsätta på faderns gård, ta över blivande hustruns faders gård eller odla upp ny mark och grunda en ny gård. Flickor måste bli utvalda av någon man till bondhustru, annars är livet utan möjligheter.

Läs vidare kap 5 >>

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *