Kap 5 – Vite Krist mot Oden

Ur min egen historiebok för mellanstadieelever 1987-88

et är fortfarande för 1000 är sedan, som när den här boken började. Människorna tror fortfarande på de gamla gudarna (asagudarna).

Den gamla asatron har ändrats på senaste tiden. Det fanns förr (för ännu mer än 1000 är sedan) många fler gudar än Oden, Tor och Frej. Man hade också många olika sätt att blota i olika landskap. För att göra det mera lika i hela riket byggde man ett stort tempel till Oden, Tor och Frej i Uppsala. Där firar nu (alltså för 1000 år sedan) svear och götar, som kan färdas den ofta långa och svåra vägen till Uppsala, ett stort blot vart nionde år. Men missnöjet med asatron och de gamla gudarna är fortfarande stort, framför allt bland kungar och stormän. Det är svårt att hålla ordning på folk med så många olika seder, vanor och idéer. Det blir många viljor som drar åt olika håll.

På sina långa handels- och erövringståg har svear och götar kommit i kontakt med en ny gud. De har sett och lärt känna människor, med helt andra vanor, som ordnar sina samhällen på ett helt annat sätt. De kan både kriga och bli rika, ja till och med rikare än svea- och götahövdingar någonsin sett maken till hemma. De har imponerats av den nye gudens kraft. De kallar honom Vite Krist.

Mitt under vikingatiden (för ungefår 1200 år sedan) blev sveakonungen nyfiken på Vite Krist och skickade ett sändebud till tyske kejsaren Ludvig den Fromme för att få en kristen predikant till vikingarnas huvudstad Birka. Genast skickade Ludvig iväg en fransk munk vid namn Ansgar till Sveariket. Han blev ?Nordens förste apostel.

Med sig på sin farliga resa hade Ansgar sin vän och sekreterare Rimbert, som skrev dagbok och berättade om strapatserna som mötte dem. På väg över Östersjön med ett handelsskepp blev de överfallna av sjörövare. Köpmännen i besättningen försvarade sig tappert, men fick överge skepp och gods och klarade sig med knapp nöd iland. De vandrade nu till fots genom oändliga ödemarker, åkte båt över sjöar och långs vattenvägar, hela den långa vägen till Birka.

Ansgar och Rimbert blev väl mottagna av kung Björn. Dom fick bygga en liten kyrka och predika om Vite Krist under några år, men hade ingen större framgång bland folket. Kungen och hans närmaste gillade dock vad han predikade.

Ungefär en halv generation senare, då Ansgar sedan långe återvänt till Tyskland och blivit mäktig ärkebiskop i den stora staden Hamburg vid tyska Östersjökusten, anföll vikingar hans stad och tvingade honom att fly hals över huvud. Kort efter det gjorde svearna uppror mot Ansgars predikanter i Birka genom att antingen slå ihjäl dem eller jaga bort dem som en flock förbrytare ur landet.

Ansgar gav emellertid inte upp, utan reste själv en andra gång till Sveariket lastad med rika gåvor till den nye kungen som hette Olof. Han fick kungen på sin sida, men kungen vågade inte införa den nya läran för; som Rimbert skriver: “Ty det är sed och skick hos dem att varje offentligt ärende mera beror av folkets enstämmiga vilja än på kungens makt.” Det betyder att det inte går att genomföra förändringar utan folkets samtycke.

Saken togs upp på Svearikets stora ting och man beslöt att dra lott mellan Oden och Vite Krist. Vite Krist vann och hans präster fick åter bygga en kyrka och börja predika kristendomen i Birka. Ansgar reste nu nöjd och glad hem till Hamburg igen.

Några år senare dog Ansgar och Birkaförsamlingen glömdes bort. Inga nya präster skickades dit och församlingen dog helt ut och försvann.

Det var så det började. Även om Ansgar misslyckades börjar ändå allt fler vanliga fattiga bönder, trälar och löskerfolk att tänka om. Tiderna håller på att bli bättre. En fattig bonde har rätt goda möjligheter att försörja sig och sin familj på sin lilla jordlott. Om man bara arbetar och lär sig tvåsädesbruket ser det ganska ljust ut.

Vite Krist säger att alla människor är lika inför honom (dvs är lika mycket värda), vilket måste betyda att Vite Krist tycker att trälar borde vara fria. Många trälar blir också frigivna till fostrar denna tid, som vi läste i förra kapitlet.

Men de gamla asgudarna Oden, Tor och Frej vill att allt ska vara som på forntiden och spår att ragnarök ska komma, om människorna inte följer de gamla gudarnas seder och påbud. Många tror att de finns på riktigt och är skräckslagana för vad som kommer att hända om man lyssnar till Vite Krists präster. Därför lever nu människorna i en svår men spännande brytningstid.

I många landskap har man anslutit sig till Vite Krist. Men i Uppland kämpar många emot den nya tron. Det sägs att Erik Segersäll, segraren vid Fyrisvallarna och Sveriges förste kung, lät döpa sig till kristendomen en gång då han var nere i Danmark. Men här i Uppland lyckades han inte införa den nya tron. Han verkade inte tro själv heller särskilt mycket på det nya, för han deltog i storblotfesten vid Uppsala högar innan han dog.

Olof Skötkonung är den förste svenske kung som man räknar som kristen. Han låter döpa sig vid Husaby källa vid Kinnekulle i Västergötland. Där går det lättare att införa kristendomen.

För kungarna och deras stormän i det nya riket Sverige är det värt att hålla ordning och få sina beslut genomförda. För att få alla tusentals tjuriga bönder att lyda kungen och det nya rikets lagar, behövs något att hota med. Beväpnade knektar och fogdar, förskansade i borgar blir vad de skaffar sig för detta. De börjar bygga upp en stat. Dessutom är det viktigt att bryta med gamla tankar och införa en helt ny religion, som passar bättre i den nya tiden. Landet skall bli mer som de stora länderna söderut; Frankerriket och de tyska rikena där furste- och kungahoven dignar av rikedom och prakt och där bönderna snällt och lydigt arbetar åt furstarna.

Med den nya tron blir det lättare att få människorna att tänka att det är till deras bästa när kungen och hans fogdar vill införa förändringar, som man lärt från de stora länderna i söder. Prästerna kan predika och förklara i kyrkan varje söndag.

Men, det tar lång tid, ja flera hundra år för Vite Krist att helt besegra Oden och hans närmaste sällskap av gudar. Från Ansgars första resa tills hela Sverige är kristnat tar det ungefår 350 år.

I den nya tron är det förbjudet för alla vanliga människor att predika religionens budskap. Man bestämmer att bara vissa får predika. Dessa kallas präster. Vid storbloten kunde vem som helst gå upp och förrätta offer eller delta i ceremonierna. Prästerna blir den nya religionens egna tjänstemän och arbetar bara med att sprida Vite Krists budskap och se till att alla människor blir döpta medlemmar i kyrkan. Prästerna slipper arbeta med jord och djur.

Vite Krists kyrka kommer från de stora länderna söderut. Dess högste ledare kallas påve och bor i Rom, ända nere vid det varmar Medelhavet. Alla kyrkans tjänare måste lyda påven i Rom, och det blir allt strängare med tiden. Präster måste leva i celibat, d v s inte älska kvinnor, inte gifta sig eller skaffa barn.

Landets högste kyrkoman är ärkebiskopen, som så småningom får sitt säte i Uppsala. Under honom lyder biskoparna i Skara, Västeräs, Strängnäs, Linköping och Växjö. Deras områden kallas stift. Varje stift indelas i socknar. Så småningom får varje socken en egen kyrka med präst och varje människa tillhör och kontrolleras av sin sockenpräst.

Arbetet med att bygga sockenkyrkor pågår i flera hundra år. De första är av trä, varför de lätt brinner ner. Men så småningom bygger man i sten. Många av dessa första kyrkor står fortfarande kvar runt om i svearnas och götarnas landskap.

Dessa kyrkobyggen är mycket stora och tunga arbeten. Att släpa ihop de stora stenmassor som krävs och sedan mura upp dem till höga kyrkorum tar många och långa år. Bönderna gör det tunga arbetet. Kyrkans folk leder och organiserar. Mycket tid och kraft tas från böndernas arbete med jorden och djuren. På många ställen tvingas fattiga bönder att slita med det tunga kyrkobygget, trots att svältspöket klappar på den egna familjens skraltiga stugudörr. Det går åt mycket arbetskraft och ingen ska slippa undan. Ju större kyrka en socken förmår bygga, desto stoltare kan bönderna känna sig. Kyrkan blir socknens hjärta, där alla människorna regelbundet träffas.

Läs vidare kap 6 >>

  1 kommentar for “Kap 5 – Vite Krist mot Oden

  1. Leif Stålhammer
    2018-04-03 kl. 8:34

    Bra text så här i påsktider! TV visade en intressant film om Jesus i spänningsfältet mellan Rom och motsättningarna där samt mellan lokala makthavare och Rom i provinsen. Det fanns många som Jesus vid den tiden.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *