Ur min egen historiebok för mellanstadieelever 1987-88

ittills har jättesprånget bakåt i tiden varit 1000 år. Nu ska vi minska steget något, till 800 år. Det är ändå en mycket lång tid, ungefär 25 generationer.

På de 200 år som vi förflyttar oss framåt från 1000-talet till omkring 1200-talet har mycket förändrats. Ingen människa minns längre vikingatiden. Jordbruket, som fortfarande nästan alla människor lever av, är förbättrat och ger större skördar. Det betyder att fler människor kan försörjas i riket. Byarna har förändrats. Husen ser annorlunda ut. Det finns pengar som går att använda i hela riket. Människorna tror på kristendomen och kyrkan har nu ett fast grepp om alla människors tankar. Städer finns lite varstans. Och det kanske viktigaste av allt: Helt nya samhällsklasser, dvs människor med helt andra arbeten än jord och djur, lever nu vid sidan av bönderna.

Kungen styr med allt fastare hand över hela riket. För sitt styre har han en grupp stormän och biskopar från olika delar av riket, en slags regering. Denna grupp kallas ”rådet”. Kungens närmaste man är ”jarlen” och kan helt ta över från kungen om det behövs. Kungen kan nämligen inte bestämma allt själv. Det har landet blivit alldeles för stort för. Dessutom vill han ibland ta det lugnt och leva praktfullt hovliv som den tidens kejsare, kungar och furstar gör i de stora länderna söder om Östersjön.

Sverkrar och Erikar har välat vid makten länge, men nu dör dessa ätter ut. Den siste Eriken heter ”Erik läspe och halte”. Av namnet förstår man att han inte är särskilt duglig. Han är visst en klok karl, men har talfel och rör sig haltande, vilket gör honom till en dålig krigare. Han har däremot en mycket driftig svåger, Birger Magnusson, som sin jarl. Denne ”Birger Jarl” blir allt mer den som egentligen styr landet, inte kungen. Birger Jarl är av gammal storbondesläkt. Det sägs om honom att den sluge bonden ännu finns kvar i honom. Det han inte kan roffa åt sig med våld, tar han istället med lögn, list eller svek.

Kungens (Jarlens) allt större makt drabbar många bönder som tvingas betala olika skatter. Skatterna används av kungen för att bygga upp en stat. Staten är framför allt den vapenkraft som är nödvändigt för att hålla ihop riket och försvara sig mot andra kungars angrepp och mot upproriska stormän. Kungen behöver staten för att regera det väande riket. Det här (också annat) betlas med hjälp av de indrivna skatterna.

Missnöjet är utbrett, särskilt bland stormännen i Uppland. Där vill man att landskapen ska vara mer självstyrande. Kungen lägger sig i alldeles för mycket anser de. En grupp uppländska stormän (folkungarna), gör två misslyckade uppror för att komma åt kungatronen.

En viktig händelse är Slaget vid Sparrsätra i Uppland. Folkungarna (uppländska stormän) utnyttjar där böndernas missnöje med de tunga skatterna och drar med dem i ett uppror mot Jarlen och kungen. Men Birger Jarl besegrar bönderna vid Sparrsätra. Så här beskrivs händelsen i ett dokument skrivet alldeles efter händelsen: ”Detta år 1247 förlorade Upplands bondemenighet vid Sparrsätra segern och friheten, och dem blev pålagda spannmål, skeppsvist och andra skatter”.

Birger Jarl segrar med sin vapenkraft tillsammans med list och svek. En gång efter en seger på slagfältet lovar han sina fienders ledare fri lejd (att få gå fria) om de lägger ner vapnen. De går med på detta, men luras och blir halshuggna.

Efter Erik Läspes död finns ingen arvinge och därför ingen given kungakandidat. Flera stormän vill åt kungatronen och risken för oroligheter är stor. För att förhindra att oroligheter utbryter sammankallar en högt aktad storman Ivar Blå ett riksting (riksdag) mycket snabbt. Där väljes Erik Läspes systerson, dvs Birger Jarls äldste son Valdemar (9 år), till tronföljare. Allt är klart två veckor efter Erik läspes död.

Birger Jarl är i Finland då det här sker. Då han nås av nyheten seglar han genast hem med en stor del av ledungshären. Han är kraftigt irriterad över att inte själv ha blivit vald till kung. Det är dock inte mycket han kan göra. En tröst är dock att han får regera medan sonen är ung.

Lille Valdemar blir krönt med pompa och ståt i Linköpings domkyrka. När Valdemar blir stor gifter han sig med en dansk prinsessa som heter Sofia. Birger Jarl gifter också bort sin dotter Rikissa med Norges kronprins. Ungefär samtidigt dör Birger Jarls mor Ingrid-Ylfva. En spådom (som alla tror på) säger: ”Så länge Ingrid-Ylfvas huvud står upprätt, ska hennes ättlingar vara mäktiga”. Vad tror ni Birger Jarl då gör? Jo, han låter begrava henne stående upprätt, inmurad i en kyrkopelare, så att hennes huvud aldrig skall kunna nicka.

Birger Jarl framstår allt mer som den mäktigaste mannen i hela Norden och allt tycks nu vara ordnat för att Birger Jarls ättlingar i alla tider ska kunna behålla makten i Sverige. Men, som ni snart ska få se, ingenting blir som han har tänkt sig.

Föregående artikelKap 7 – Marknad blir stad
Nästa artikelKap 9 – Finland blir svenskt
Knut Lindelöf
Redaktör för lindelof.nu, skribent och författare. Pensionerad mellanstadielärare och skolledare. Bosatt i Uppsala.

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar!
Vänligen ange ditt namn här

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.