Kapitalismens högsta stadium

Xi-Jinping

Xi Jinping

Med ett förflutet på såväl Sida som Utrikesdepartementet och en tid som Sveriges ambassadör i Peking kom Börje Ljunggren 2008 med en diger bok om just Kina: Kina – vår tids drama. Den följdes 2009 av en uppdaterad version som i sin tur i år följts av ett helt nyskrivet arbete: Den kinesiska drömmen.

Man kan läsa båda dessa böcker som två rena faktaredovisningar, men i synnerhet den senare präglas också av en tes. Och den är att om dagens Kina håller fast vid sin auktoritära kapitalism, så kommer man förr eller senare att gå in i väggen.

Detta låter sig förstås sägas. Ingenting är evigt och förr eller senare så kör alla system fast. Men just nu måste man ju ändå säga att det är full fart framåt i Kina.

I rask takt har man blivit största varuexportören (2009), största biltillverkaren (2012), största utrikeshandelsnationen (2013) och största ekonomin mätt i köpkraft (2014). Största valutareserven har man haft sedan 2007 och idag är man på god väg att också bli störst, när det gäller utländska nettotillgångar.

Om det alltså idag är svårt att argumentera för att den kinesiska kapitalismen håller på att köra fast, så är det desto lättare att göra det för dess liberala motsvarighet.

Jag tänker på den amerikanska finanskraschen nyss. Och jag tänker på de krig och det kaos, som den uttalade amerikanska ambitionen – att dra in Mellanöstern i den liberala kapitalismens värld – resulterat i. Ett kaos som vi nu också i Europa får känna av i form av allt mer omfattande flyktingströmmar. Och EU:s och Natos ansträngningar att dra in också Ryssland och Ukraina i samma liberala värld, vad har det hittills gett annat än ett nytt kallt krig.

Inte konstigt alltså att det idag är många som tänker i nya banor, och en av dessa som Börje Ljunggren nämner är den amerikanske statsvetaren Francis Fukuyama.

Efter slutet på det kalla kriget mellan USA och Sovjetunionen blev han näst intill ihjälkramad för sin bok The End of History and the Last Man – finns också på svenska – i vilken han hävdade att den liberala kapitalismen nu segrat för gott. Det fanns inte längre något alternativ. Historien var helt enkelt slut. Men idag – ett kvarts sekel senare – säger samme Fukuyama att världen inte längre har något att lära av USA.

Hade alltså kanske Deng Xiaoping ändå rätt, när han hävdade att utan den auktoritära kapitalism, vars arkitekt han var, skulle Kina på nytt bli lika kaotiskt ostyrbart som landet var de hundra åren alltifrån det första opiumkriget och ända fram till det maoistiska maktövertagandet strax efter andra världskrigets slut.

I vilket fall som helst är det idag i stort sett glömt, att det var med den motiveringen som Deng Xiaoping 1989 krossade de demonstrerande studenterna på Himmelska fridens torg i Peking. Och sedan dess kan den liberala kapitalismen näppeligen sägas ha funnits med på någon kinesisk dagordning.

Lenin talade på sin tid om imperialismen som kapitalismens högsta stadium. Men idag verkar det onekligen som att den auktoritära kapitalismen skulle kunna ta hem den ”trofén”. I kapitalismens ursprungsländer finns det idag bara spillror kvar av den liberala medelklass, som en gång i tiden bar upp denna ordning, och i resten av världen har samma klass aldrig varit något annat än en spillra.

Vi skall kanske också hålla i minnet, att fram till början av 1800-talet och så långt tillbaka i tiden som historikerna i sammanhanget kan räkna, så var Kina världens största ekonomi. Och det utan att vara det minsta liberalt. Och om inte vi minns det, så påminns det kinesiska folket idag ständigt om detta och att de alltså lever i ett slags pånyttfödelsens tid. Eller som Mao, som i dagens Kina fortfarande är den stora ikonen, formulerade det i samband med att han 1949 tog över som landets ledare: ”Kina har stått upp”

Börje Ljunggren påpekar också att det leninistiska statsskick, som är detta pånyttfödda Kinas särskilda signum – det vill säga partistaten – inte sedan Deng Xiaoping haft en så kraftfull förespråkare som det idag har i Xi Jinping, Kinas nuvarande president. Och det med de sedan 1989 gängse argumenten. Alternativet till dagens auktoritära styre är inte den ena eller andra liberala ordningen, utan en återupprepning av det sekellånga kaos, som föregick det rådande systemet, och som i dagens Kina kallas den stora förnedringens tid. Historien är inte precis någon söndagsskoleberättelse.

  7 kommentarer for “Kapitalismens högsta stadium

  1. Anders Persson
    2015-10-29 kl. 22:51

    Bo!
    Man får inte blanda ihop långa och korta perspektiv. I det korta perspektivet inom de närmaste 5-10 åren, kommer de auktoritära kapitalismerna segra, i synnerhet om det går till militära konfronteringar, som Sovjetunionen segrade över Hitlertyskland. Men på lång sikt, d v s under de därpå följande 10-20 åren kommer den socialliberala kapitalismen att få överhand, som Sovjetunionen förlorade emot Förbundsrepubliken. Om en sådan socialliberal kapitalism då råder i Kina, USA, Ryssland eller någon annan nu okänd statsbildning vill jag låta vara osagt.

  2. Bengt Svensson
    2015-10-30 kl. 1:09

    Vad är det, som enligt Börje Ljungren gör att Kinas auktoritära kapitalism kommer att “gå in i väggen”? I motsats till den “liberala kapitalismen” i väst får man väl anta?

  3. Bo Persson
    2015-10-30 kl. 15:45

    Anders P
    Är det något slags axiom, som säger att den förutsebara framtiden inte kan bli auktoritär?

    I en kommentar på 8 dagar häromdagen (26/10) rekommenderade Peter Grafström en intervju med Alexander Zinovjev från 1999: The End of Communism in Russia meant the End of Democracy in the West och i vilken denne i så fall inte alls köper det axiomet.

    Vi som varit med ett tag minns Zinovjev som landsförvisad sovjetdissident som Coeckelberghs gav ut flera böcker av kring 1980; Den ljusa framtiden, Gapande höjder och Homo sovjeticus

  4. Dennis Zackrisson
    2015-10-30 kl. 18:49

    Bo!
    Det må vara hänt att imperialismen är kapitalismens HÖGSTA stadium (jmf Lenin), därmed inte sagt att den skulle vara dess SISTA!

  5. Bo Persson
    2015-10-30 kl. 19:55

    Bengt S!
    I med min replik på Anders Ps kommentar har jag väl redan svarat på din fråga. Samma axiom här som där alltså: Kapitalismen är till sin natur liberal!

  6. Bo Persson
    2015-10-31 kl. 9:29

    Dennis!
    När Lenin i sammanhanget skriver “högsta” har jag alltid läst det som det stod “sista”. Du menar att det är en felläsning?

  7. Bo Persson
    2015-11-15 kl. 16:45

    Ett PS:
    Det finns i sammanhanget också en svensk forskare som är intressant. Han heter Johan Lagerkvist, är docent i kinesiska och arbetar just nu på Utrikespolitiska institutet.

    För drygt ett år sedan kom han med boken ”Tiananmen redux”. Jag läste några recensioner och tyckte inte att det lät så intressant. Men nu har jag ändå läst boken och fått ändra uppfattning.

    I bokens undertitel ”Den bortglömda massakern som förändrade världen” berörde recensenterna bara det första ledet, alltså själva massakern. Men vad författaren menar med att den förändrade världen får läsaren inte alls veta.

    Men saken är alltså den att det första decenniet efter Maos död, alltså 1980-talet så satt Deng Xiaoping ganska löst som landets ledare. En falang i KKP ville ha kvar planekonomin och en annan ville ha ett flerpartisystem. Men Deng ville varken ha det ena eller det andra. Han ville ha nyliberalism och det ohotad.

    Och det fick han genom att krossa studenterna där på Himmelska fridens torg för det innebar också slutet för hans motståndare inom partiet. Och därigenom blev också nyliberalismen global och den klassiska politikens höger-vänster motsättning helt irrelevant.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.