Kardinal Arborelius: ”Djävulen driver Ukrainakriget via det ryska ledarskapet”

Djävulen styr (Ras-)Putin (Montage: KL)

VI MATAS SEDAN åratal tillbaka med en oerhört förenklad och därmed falsk bild (berättelse, narrativ) av tillståndet i världen. Det framträder nu klart och tydligt i alla politiska resonemang om eventuellt finskt och svenskt Natomedlemskap. Här ett talande exempel ur SvD den 13 april.

En kort sammanfattning kan skrivas så här: Östvärlden, företrädd av framför allt Kina och Ryssland, är imperialistiska diktaturer som på senare år systematiskt ökat sin aggressivitet gentemot västvärlden. Exemplen är Georgien, Krim, Ukraina, Xinjiang, Hong Kong och Taiwan.

Vad som helt och hållet uteslutits ur den berättelsen är Natos utvidgning i flera steg sedan 1990. Alla nyanser i beskrivningen av Georgienkriget, Krimannekteringen, Ukrainas historia under andra världskriget och efter Sovjets fall eller färgrevolutioner och Majdankuppen, … allt har suddats bort ur narrativet om tillståndet i världen idag. Västerländsk offentlighet behärskas närmast totalt av denna i grunden propagandistiska bild. Mot detta onda måste västvärlden försvara sig med alla till buds stående medel. Ja denna bild gör västvärlden oerhört militärt aggressiv. Till och med det svenska vänsterpartiet är med på vapensändningar till Ukraina.

Min bild
Emot denna bild står en mycket mer – enligt min uppfattning – nyanserad och mer trovärdig berättelse om tillståndet i världen idag. Den bygger på hur den ekonomiska utvecklingen i olika delar av världen varit sedan Sovjets upplösning och Kinas modernisering inleddes på 80-talet. Alla vet att dessa delar av världen hyser en majoritet av världens befolkning och alltså utgör en enorm marknad för byggnation, modernisering och konsumtion. Det är dessa nya enorma marknader kampen står om.

Från 1945 har Förenta staterna dominerat och styrt världens ekonomiska liv. Det är detta som nu håller på att ta slut. Den fattiga delen av världen kräver nu att få ta plats och utvecklas. De finner sig inte längre i att vara råvaruleverantörer och billig arbetskraft. Världen står inför ett skifte av tektoniska dimensioner som aldrig skådats, men kan kanske ändå jämföras med när det brittiska imperiet fick lämna över ledningen av världsekonomin till Förenta staterna efter andra världskriget. Världens ekonomiska centrum flyttades då från London till New York. Nu är världens ekonomiska centrum på väg att flyttas från New York till Peking. Det kan inte hindras. Det måste hanteras av stormakterna utan att den nödvändiga omfördelningen blir till atomkrig.

I Ukraina möts de två tektoniska ekonomiska plattorna. Utlösande faktor för kriget var Rysslands billiga energi, som Förenta staterna plötsligt bestämde – över huvudet på en av sina närmaste allierade (Tyskland) – inte längre fick passera gränsen mellan de två systemen. Det blev droppen. Det är som bekant i gränsen mellan de tektoniska plattorna som vulkanutbrotten och jordbävningarna utlöses när det gäller geologin, men när det gäller politiken borde utbrotten kunna förhindras. Krig är i våra dagar alldeles för farliga för kunna släppas lösa.

Finskt och svenskt Natomedlemskap?
Det blir allt mer tydligt att manegen nu krattas för ett finskt och ett svenskt Natomedlemskap. Med det etablerade narrativet blir det helt logiskt att så fort som möjligt söka Natomedlemskap. Men med mitt perspektiv ökas spänningarna och stärker kanske till och med Nato en smula, vilket är precis det motsatta av vad vi borde bidra till. En neutral buffert mellan de tektoniska ekonomiska plattorna är bästa sättet att minska osäkerheten. Natomedlemskapet kan ju dra kriget över oss. Det är inte vår sak att ta ställning för ena sidan i giganternas kamp om det världsekonomiska herraväldet.

Att ekonomer, historiker och statsvetare inte träder fram och punkterar det dominerande propagandistiska narrativet och levererar en mer nyanserad bild av vad som händer i världen är för mig obegripligt. Att hela den politiska eliten är så till den milda grad eniga om propagandabilden förvånar förstås också. Att många gamla vänner på vänsterkanten verkar ha slukats av bilden av Putin som inkarnation av världens ondska är ren ynkedom. Men det är kanske inte så förvånande. När man tappar kontakten med jordelivet och svävar ut i olika så kallade luftburna värdegrunder blir det gärna tokigt. Den svenske katolske kardinalen Anders Arborelius konstaterade till exempel i SR:s lördagsintervju på påskafton att ryska ledare idag representerar ondskan, alltså de ”lyssnar mer på djävulen än på någon annan”. Om detta är nu hela överheten överens.

Med sådana ockulta utgångspunkter hos våra makthavare har jag mycket svårt att se något annat än en eskalering av detta förfärliga krig.

... är läst 1381 gånger!

  25 kommentarer for “Kardinal Arborelius: ”Djävulen driver Ukrainakriget via det ryska ledarskapet”

  1. Magnus Berg skriver:

    Sociologen Göran Adamson skrev för några månader sedan, efter att ha läst om den polske författaren Czezlav Milosz bok Själar i fångenskap, en artikel med rubriken ”Sveriges idéklimat påminner om det forna östblockets”.

    Där kan man nog finna förklaringen till varför ”vetenskapen” i akademierna stämmer in i kören och det propagandistiska narrativet. Om det inte är av rädsla för att förlora sin födkrok – vilket måste ses som en mycket realistisk rädsla med dagens krav på konsensus – så skriver Göran Adamsson så här:

    ”Även i dagens Sverige finns några underförstådda ’goda’ principer som varje deltagare i det offentliga samtalet bör hålla i minnet. Till exempel ska det mångkulturella samhället hyllas, liksom normkritik (av allt utom normkritiken), ett genusperspektiv bör anläggas och hållbarhetsaspekter får inte försummas. Detta gäller nästan oavsett vilken fråga som diskuteras. Men det är ju inte säkert att alla dessa dogmer lockar de mest självständiga tänkarna.

    Och när en framgångsrik karriär förutsätter intellektuell underkastelse blir frågan vilka som kommer upp sig. I de socialistiska lydrikena, menar Milosz, var det inte alltid de bäst lämpade. Istället är ’proberstenen på en människas begåvning hennes förmåga att anpassa sig efter den fastställda politiska linjen, och därför händer det ofta att medelmåttorna får större framgångar än de verkliga begåvningarna.’”

    Det positiva är att Göran Adamsons text fått publiceras i tidningen Fokus. Där läses den av en helt annan krets läsare än den alternativmedia där den här typen av samhällskritik brukar publiceras och av etablissemanget avfärdas som konspirationsteorier. Kanske vågar nu även modiga dissidenter i ännu mer spridda mainstreammedier än Fokus publicera den här typen av kritik mot det totalitära samhälle som Sverige blivit. Annars är den utstakade vägen framåt, enligt Göran Adamson:

    ”Vi ser här en anti-liberal, totalitär tankegång som säger att folket bör omskolas för att passa in i politikens ideologiska mallar. Med folkstyre har det inte mycket gemensamt.”

  2. Dennis Nilsson skriver:

    Magnus Berg! Tack för lästipset, författaren Czlav Milosz artikel med rubriken ”Sveriges idéklimat påminner om det forna östblockets”. Det var huvudet på spiken.

  3. Jan Arvid Götesson skriver:

    Knut L begår felet att göra det sämsta av meningsmotståndares åsikter, i stället för att göra meningsmotstådarnas argument så starka som möjligt.

    I denna artikel nämns ”hela överheten”, ”våra makthavare”, ”västerländsk offentlighet”, ”västvärlden”, ”vänsterpartiet”, ”ekonomer, historiker och statsvetare”, ”den politiska eliten” och ”många gamla vänner på vänsterkanten”. Sedan associeras dessa av Knut L med sekulär religion (värdegrund) eller med riktig religion, katolska kyrkans lära om att onda andliga krafter ingriper i världens gång.

    Jag tror att där finns stort mittfält mellan Knut L och dem som tror på Ondskan, ett mittfält som har rimliga argument.

  4. Benkt Lundgren skriver:

    Knut L!
    Har du ändrat uppfattning om kriget i Ukraina? Frågan är synnerligen berättigad, eftersom på det enda stället i artikeln du nämner detta krig så lägger du i praktiken skulden på USA. ”Utlösande faktorn” var att ”USA bestämde att Rysslands billiga energi inte längre får passera gränsen mellan de två systemen”. Därmed verkar du ha anslutit dig till vissa andra skribenter som gör sig själva till Rysslandspapegojor. Ett sådant ställningstagande är ”ynkedom”, om något.

    Men om jag missförstått dig på den punkten (hur det nu skulle vara möjligt), så häpnar jag över inställningen att fullständigt vidhålla alla åsikter man hade före den 24 februari. Själv har jag utifrån det ovedersägliga faktumet att jag hade fel och de jag kallade ”krigshysteriker” hade rätt i fråga om Rysslands avsikter kommit till slutsatsen att jag intar en hög grad av ödmjukhet i min syn på världssituationen som helhet. Den ödmjukheten efterlyser jag hos alla er andra som också hade fel.

  5. Knut Lindelöf skriver:

    Benkt L!
    Jag har inte ändrat uppfattning! Det finns all anledning i världen att lägga ansvar för Ukrainakriget på USA. Det fråntar självfallet inte Ryssland ansvaret för det olagliga anfallet och pågående kriget. Men, man måste kunna hålla två saker i huvudet samtidigt. Narrativet som framförs i de stora medierna – som jag skriver om i artikeln – leder till att man bara kan säga en enda sak nu; Ryssland ut ur Ukraina! Det blir rent infantilt. Det är, som alla vet, inte ens fel att två träter.

    Vad jag hade fel om, som jag skrev om den 25 februari, var att jag inte trodde Ryssland skulle starta krig mot Ukraina i denna jätteskala. Men tidigare hade jag skrivit att kanske skulle Ryssland kunna provoceras till ett anfall. Den 20 februari skrev jag:

    ”Jag vill påstå att om USA ginge med på de ryska kraven om säkerhetsgarantier i en ny säkerhetsordning för Europa, skulle det betyda en anpassning till rådande ekonomiska grundförhållanden, där alltså Kina/Ryssland och Europa skulle bli vinnare och USA bli den stora förloraren. En sådan anpassning måste komma. Men frågan är om den ska komma nu eller om världen ska tvingas leva ännu en tid med krisen och obalansen som nu råder. Ett framprovocerat krig i Ukraina kan endast bromsa den på sikt oundvikliga utvecklingen.”

    Ändå blev jag helt överraskad den 24 februari när ryska stridsfordon rullade in i Ukraina, inte bara i Donbass, utan även i väster från Belarus mot Kiev. Jag hade intensivt hoppats att t ex Macrons diplomatiska skytteltrafik för att återuppliva Minsk 2-avtalet skulle lyckas. Men det blev krig istället. En tragedi.

    Jag är ungefär lika mycket ”Rysslandspapegoja” som Noam Chomsky, eller rättare sagt lika mycket USA-kritiker som Noam Chomsky (utan jämförelser i övrigt). Det skäms jag inte för.

  6. Jan Arvid Götesson skriver:

    Alla dessa debatter på lindelof.nu bleve enklare om alla deltagare bekände färg. Antingen sitter man nu och hoppas på att Ryssland skall bryta igenom fronten i stor skala. Eller sitter man och hoppas på att Ukraina skall slå tillbaka alla offensiver, varifrån hjälpen med vapen, underrättelser och sanktionsvapen än må komma. Något tredje förhållningssätt finns inte, om vi är ärliga.

  7. Knut Lindelöf skriver:

    Jan Arvid G!
    Jag har försökt inta en tredje ståndpunkt där båda parter (med sina uppbackare) bör lägga ner vapnen och börja förhandla. Din beskrivning här stämmer inte.

  8. Arne Börjesson skriver:

    Jan Arvid Götesson vill polarisera och inte erkänna fler än två ståndpunkter. I detta kan jag inte se annat än en krigshetsare.

    Knut Lindelöf är i detta sammanhang värd allt beröm. Och det vore otroligt välgörande om hans och likasinnades tankar kom allmänheten till del.

    Men redan här, på denna front, kommer en motståndare så envetet till mötes, och vill forma opinionen till en krigshetsande hållning.

    Kom fram själv Jan Arvid Götesson: Vart vill du komma i din polariserande polemik? Vill du Azovbataljonens seger?

  9. Benkt Lundgren skriver:

    Knut L!
    För 50 år sedan hade De Förenade FNL-grupperna som den första av tre grundsatser ”USA ut ur Vietnam”. Ansåg du då att detta var ”rent infantilt”? Det förnöjsamma talesättet ”det är inte ens fel när två träter” åberopades av diverse borgerliga debattörer t ex centerledaren Gunnar Hedlund. Men när han 1971 efterträddes av Thorbjörn Fälldin fick denne frågan på en presskonferens ”bör USA omedelbart och villkorslöst lämna Indokina?” Han svarade kort ”ja”.

    Och apropå din ”tredje ståndpunkt”: Att i detta läge börja kräva av den angripna parten att göra eftergifter till angriparen är märkligt. 1956 avfärdade Eisenhower helt att Israel, Storbritannien och Frankrike, angriparna vid Suezkrisen, hade någon som helst rätt att ställa några krav för sitt tillbakadragande. De tvingades också dra sig tillbaka villkorslöst – vilket i och för sig mycket berodde på att USA och Sovjetunionen för en gångs skull var eniga.

  10. Jan Arvid Götesson skriver:

    Knut L!
    ”Tredje ståndpunkt” kan tolkas på två sätt. Den första tolkningen är att en statsledning håller sin stat alliansfri och neutral. Det andra tolkningen är personlig. Hur kommer man att reagera på rapporter om Rysslands segrar eller nederlag i de fältslag som kommer att utkämpas?

    Den första tolkningen förstår jag (huka sig för att undvika att dragas in i krig), men en personlig tredje ståndpunkt förstår jag inte hur man kan komma fram till.

    Att ”båda parter (med sina uppbackare) lägger ner vapnen och börjar förhandla” har mycket låg sannolikhet, så länge inte Ukrainas regeringstyrkor trängs in i ett hörn i väst, eller statsvälvning sker i Ryssland.

  11. Knut Lindelöf skriver:

    Benkt L!
    Det leder fel att jämföra Vietnamkriget och dagens Ukrainakrig. Banden och relationerna mellan de stridande länderna i respektive krig var helt annorlunda. USA kom flygande med sina trupper och bombplan från andra sidan jorden, medan Ryssland och Ukraina ligger intill varandra och har en månghundraårig gemensam historia. Men visst, Ryssland bör lämna Ukraina. Tycker nog fortfarande att, när det gäller Ukrainakriget, man kan säga att ”det är inte ens fel att två träter” och att Torbjörn Fälldin hade rätt om Vietnamkriget.

    Jag förordar vapenvila och förhandlingar nu! Det är det enda sättet att rädda något av Ukraina och ge folket fred. Alternativet är – trots att vi här i Sverige (och i stora delar av västvärlden) enhälligt skanderar Ryssland ut ur Ukraina! – en total förödelse och ett oändligt mycket större mänskligt lidande än vi sett hittills i Ukraina, kanske t o m ett öppet krig mellan Ryssland och Nato. Att det ska vara så förjolat svårt att begripa att det är USA och EU som driver sitt antiryska krig i Ukraina. Inse att Nato och Ryssland är världens största kärnvapenmakter. Världen befinner sig i ett mycket farligt läge.

    Tror du Benkt L att Ukraina (västvärlden, USA, EU, Nato ) kan segra mot Ryssland (splittra, störta Putin, få en västvänlig regering…) med detta krig?

  12. Knut Lindelöf skriver:

    Jan Arvid G!
    Ja, kanske har du rätt i att jag ägnar mig åt visst önsketänkande. Men borde inte Sverige åtminstone hålla sig utanför denna stormaktskonflikt (USA-Ryssland)? Ett litet land som vårt (och Finland) kommer endast att bli utnyttjade (som Ukraina idag) i en stor konfrontation. Vi riskerar att dra kriget på oss med vår politik. För Sveriges del och för oss som kallar oss antiimperialister borde vi göra vad vi kan för att hindra ansökan om Natomedlemskap. Det är ju ett motdrag från USA (Nato) i kriget med Ryssland som vi låter oss dras in i. Det gäller just nu Ukrainas överlevnad. I nästa fas kan det gälla vår överlevnad.

    Jag upprepar: Att det ska vara så förjolat svårt att begripa att det är USA och EU som driver sitt antiryska krig i Ukraina. Inse att Nato och Ryssland är världens största kärnvapenmakter. Världen befinner sig i ett mycket farligt läge.

  13. Jan Arvid Götesson skriver:

    Knut L!
    Du frågar ”borde inte Sverige åtminstone hålla sig utanför denna stormaktskonflikt (USA–Ryssland)?” – genom att inte bli Natomedlem.

    Jovisst. Men då skulle Sverige behöva vara känt för att vara mycket starkt rustat (regionalt lika starkt militärt som stormakterna). Felet som många inom svensk antiimperialism och vänster har gjort är att de velat ha BÅDE tydlig alliansfrihet OCH ett för litet svenskt försvar – en ansvarslös politik. Det har varit för mycket tal om att återskapa territorialförsvaret utan att samtidigt tydligt förorda en kraftigt ökning av tunga svenska vapensystem. I en debattartikel övergav till och med vänsterpartiet idén om “sega gubbar”. De skrev: ”Det var ett misstag av flera regeringar att banta ner försvars­makten […] det redan fattade beslutet om ökat försvars­anslag är nödvändigt men inte tillräckligt […] Vi måste återuppbygga en stark, men också flexibel försvars­makt […] Högteknologiska vapen­system har sin plats – men är också dyra […] Motpolen är ett mycket decentraliserat system […] Vänster­partiet menar att båda pussel­bitarna behövs.” Saker har ändrats från tiden när vpk ville ha ett fem-miljarders-försvar, i stort sett bara soldater med handeldvapen.

    ”Att det ska vara så förjolat svårt att begripa att det är USA och EU som driver sitt antiryska krig i Ukraina”, skriver du. Vi kan bara konstatera att vi gör olika bedömningar. Du menar att Ukraina sett från Moskva är en utrikes zon som Ryssland behöver ha i ett visst tillstånd (neutralt, icke möjligt som uppmarschområde) på samma sätt som Förenta staterna vill ha Mexiko som en sådan icke-hotande zon (Noam Chomsky talade om detta i den länkade intervjun). Jag tror att en viktig orsak till kriget att Ryssland av inre skäl är benäget att angripa Ukraina, ”no matter what”, och att Chomsky med flera har fel om att en ukrainsk neutral ohotande zon skulle räcka.

  14. Arne W Andersson skriver:

    Sveriges demokratiskt valda riksdagspolitiker saknar moralisk rätt att ansluta Sverige till en militärallians med en av stormakterna utan att först fråga oss – som ska bära konsekvenserna – i en folkomröstning.

    Frågan handlar om liv eller död för många av oss, våra barn och barnbarn.

    Detta oavsett vilket beslutet blir.

    En folkomröstning ger oss alla möjlighet att sätta oss in i argumenten för och emot.

  15. Magnus Berg skriver:

    RAND Corporation har 2019 i rapporten ”Overextending and Unbalancing Russia” berättat om hur Ukraina ska utnyttjas för att destabilisera Ryssland.

    (I Googles översättning)
    ”Att ge dödligt bistånd till Ukraina skulle utnyttja Rysslands största yttre sårbarhet. Men varje ökning av amerikanska militära vapen och råd till Ukraina skulle behöva kalibreras noggrant för att öka kostnaderna för Ryssland för att upprätthålla sitt befintliga åtagande utan att provocera fram en mycket bredare konflikt där Ryssland, på grund av närheten, skulle ha betydande fördelar.”

    Ukraina och dess befolkning är alltså bara en bricka med försumbara människor i USAs stormaktsspel.

    När det handlar om svenska risker och Nato-medlemskap så borde svenska företrädare hållit en låg och opartisk profil i syfte att inte provocera fram konflikter. Därmed menar jag inte att Sverige skulle vara ryggradslöst och fegt, men vi skulle inte hållit oss med en övertydlig dubbelmoral, utan agerat sakligt och objektivt i stormaktsspelet. Palme talade om Sovjets legitima säkerhetsintressen, men nuförtiden har tydligen bara USA sådana.

    Som det nu är har vi tiggt stryk under flera decennier genom anklagelser och förtal och då är det lite fånigt att be storebror Nato om beskydd när den vi intensivt provocerat kan komma att bli våldsam. Utan Sveriges partiska inblandning i stormaktsspelet kunde vi svenskar ha varit trygga medan tuppfäktningen pågår.

  16. Benkt Lundgren skriver:

    Det gamla talesättet ”inte ens fel när två träter” är tydligen enligt Knut L tillämpligt på något så allvarligt som krig enbart i de fall de krigande gränsar till varandra och har en gemensam historia. Betyder det att Polen och Finland 1939 var medskyldiga till att de angreps av Tyskland respektive Sovjetunionen? Jag förutsätter att han svarar nej, men i så fall faller argumentet om ”inte ens fel…” platt till marken.

    Och jag blir mer och mer förfärad över hur mycket Knut L börjar luta över till att kriget i Ukraina är USA:s och EU:s fel. ”Att det ska vara så förjolat svårt att begripa att det är USA och EU som driver sitt antiryska krig i Ukraina”, skriver han. Ja, jag erkänner att jag inte begriper det! Vilka trupper från USA eller EU finns i Ukraina?! De får visst vapenstöd, men det fick verkligen Nordvietnam av Sovjetunionen också under det kriget utan att vi för den skull tyckte att ”Sovjetunionen drev sitt antiimperialistiska krig i Vietnam”. Det var väl snarast USA-vännerna som hävdade detta.

    Att Knut L mindre än två månader efter krigsutbrottet försöker ta på dig en medlarroll är kanske vällovligt men också rätt patetiskt. Hur som helst tycker jag det är stötande att i det här läget börja ställa krav på den angripna parten. ”Ryssland ut ur Ukraina”, ja, det är definitivt huvudparollen i dag – precis som ”USA ut ur Indokina” var det för 50 år sedan.

  17. Knut Lindelöf skriver:

    Benkt L!
    Indignationen bestämmer just nu din riktning. Skygglapparna för alla nyanser är på. Du konfronterar.

    Läs t ex Sven Erik Liedman i dagens DN. Han vågar gå mot strömmen och hålla två tankar i skallen samtidigt. 1) Ryssland för ett obarmhärtigt krig mot Ukraina. 2) Vi måste förhålla oss till Ryssland genom att inte gå med i Nato.

    Det som nu sker är inte en enkel historia om det onda mot det goda. Att det ska vara så förjolat svårt att förstå?

  18. Dennis Zackrisson skriver:

    Det kan kännas enkelt att instämma med Benkt Lundgren. Och i huvudsak har han ju rätt. Men man bör nog precisera vad det är frågan om. Ukraina är en stat med flera nationer, folk och modersmål. Dessutom har en utropad utbrytarrepublik, Krim, lämnat Ukraina och blivit sig anslutna till ryska federationen från 2014. Och två andra utropade utbrytarrepubliker och området mellan dem och Krim är nu föremål för de intensivaste striderna i kriget.

  19. Jan Arvid Götesson skriver:

    Dennis Z!
    Man skall vara vara noggrann med lagen, även om man tycker att en olaglig sak är moraliskt rätt, eller inte så mycket att bråka om.

    Krim skulle inte ha kunnat bli en utbrytarstat utan att Ryssland hjälpt processen på traven med olaglig invasion. Vad man än tycker att majoriteten på Krim ville det, att personskador var få, att allt berodde på Nikita Chrusjtjev på ett dumt ändrade gränsen mellan ukrainska och ryska sovjetrepublikerna, och så vidare, är det en fientlig väpnad invasion och annektering.

    Krim har inte ”lämnat Ukraina” i rättslig mening.

  20. Ola Pettersson skriver:

    Freden kan nås om Ukrainas president inser att han måste till förhandlingsbordet. Han kan inte bara se på när landet jämnas med marken. Putin känner snart att han är på riktigt djupt vatten.

  21. Benkt Lundgren skriver:

    Knut L efterlyser nyanser i synen på kriget i Ukraina. Det påminner mig om vad dåvarande folkpartiledaren Sven Wedén sa för 54 år sedan angående Vietnamkriget: ”Det finns inslag i debatten som i sin ensidighet och svartvitmålning för vilse. Påståendet att USA:s agerande är en naturlig följd av landets ekonomiska och politiska system är sådana inslag, liksom naturligtvis skönmålningen av FNL och dess allierade Nordvietnam.” Han efterlyste också ”nyanser”. Med facit i hand kan vi väl enas om att han hade fel. Ett omedelbart och villkorslöst tillbakadragande av USA (uppfyllande av parollen ”USA ut ur Vietnam”, som alltså även Fälldin anslöt sig till några år senare) hade sparat oerhört mycket blod och lidande.

    Jag menar naturligtvis inte att man kan dra exakta paralleller mellan Vietnamkriget och dagens krig i Ukraina. Det är mycket större likheter med vinterkriget mellan Finland och Sovjetunionen 1939–40 – vilket, som väl alla anser i dag, började som ett orättfärdigt angrepp från sovjetisk sida. Kanske kan detta ge någon slags vägledning om slut på det här kriget. Ett vapenstillestånd, där utbrytarrepublikerna får viss utökad autonomi (mycket för att motverka ukrainska hämndaktioner), och ett totalt ryskt tillbakadragande vore kanske det lyckligaste slutet. Men dessvärre kanske det förutsätter omfattande ryska förluster och ett ökat internt ryskt motstånd mot kriget, något som inte är helt realistiskt i dag. Jag tycker ändå den hållningen är moraliskt bättre än att hojta på att Zelenskyj ska ”sätta sig vid förhandlingsbordet”.

  22. Jens Nilsson skriver:

    Benkt Lundgren!
    Fråga dig själv varför du blir så upprörd när folk säger att Nato och USA har med konflikten att göra, Natos expansion och hur de störtade Yanukovich är bakgrund till ryska invasionen, flera års krig i Donbass och beskjutningar mot de ryska invånare som bor där är bakgrund till ryska invasionen. Du får någonstans acceptera hur verkligen ser ut här.

    Läs gärna denna artikel igen, fråga dig själv varför du så stenhårt tror på det narrativ som media i väst sprider. Kan det vara media och du själv som har fel? Att Ryssland inte är djävulen utan konflikten inbegriper fler aktörer?

  23. Jan Arvid Götesson skriver:

    En sak behöver redas ut i Knut Lindelöfs artiklar. Å ena sidan skriver KL att Förenta staterna och EU driver antiryskt krig i Ukraina. Å andra sidan har KL skrivit att Ryssland inte kan drivas ut ur Ukraina.

    Men om det är ”krig” betyder det väl att utgången är oviss? Den bästa analysen är att försöka förstå hur framgångsrikt Ryssland kan vara i bästa fall (bästa fall för Rysslands ledare) och hur kriget kan gå i sämsta fall (sämsta fall för Rysslands ledare). Givetvis skall endast realistiska fall skisseras.

    I bästa fall (ur ryska ledningens synvinkel) gynnas Ryssland av följande faktorer. 1) Tidsfaktorn: Ryssland kommer långt västerut innan Västvärlden får in nog vapen i Ukraina. 2) Splittring i Västvärldsalliansen.

    I sämsta fall (för Rysslands ledare) krigar västvärlden fullt ut, med begränsningen att bara ukrainska medborgare skall använda Västvärldens vapenarsenal. I så fall kommer stora delar av Västs enorma arsenal att skickas till fronten. Det finns säkert en miljon ukrainare som kan lära sig att hantera vapnen. Förenta staternas och EU:s ekonomier är tjugufem gånger större än Rysslands. Gapet i vapenarsenaler är också stort. Västvärlden kan komplettera med sanktionsvapnet.

    En tolkning av KL:s utsaga att Förenta staterna och EU driver antiryskt krig i Ukraina vore att Förenta staterna och EU bara bedriver ett permanent störningsskrig. Men nu har väl den långa konflikten trappats upp till fullt krig, som kommer att leda till ett avgörande?

    Detta inlägg är inte polemik eller kritik. Min analys är att nu utkämpas storkriget fram till ett avgörande, och att det just nu är önsketänkande att utpeka en framtida segrare. (Med ”seger” menas långsiktig rysk närvaro i stora delar av Ukraina, eller omvänt att Västvärlden och Ukraina framtvingar rysk reträtt.)

  24. Benkt Lundgren skriver:

    Jens N!
    Jag vet inte var du stod för exakt två månader sen, men då hade jag fruktansvärt fel. Jag trodde att påståendena om Rysslands förestående angrepp på Ukraina var påhitt av krigshysteriker i väst. Men ”krigshysterikerna” hade rätt och jag hade fel. Det drar jag vissa slutsatser av, att Ryssland är en betydligt ondare kraft än vad jag trodde före 24 februari, utan att för den skull vara ”djävulen”.

    Natos expansion kan man förvisso ha synpunkter på, men den har skett utan något som helst våld, eftersom den haft folkligt stöd i de anslutna länderna. Att Nato störtade Yanukovich är en grotesk överdrift. De val som hållits i Ukraina sedan dess, val som utländska observatörer inte haft några invändningar mot, indikerar att Yanukovich knappast var någon populär ledare.

  25. Jens Nilsson skriver:

    Benkt Lundgren
    Jag ser inte länder som onda/goda, det är omoget förhållningssätt.

    Det spelar ingen roll om Natos expansion skett med eller utan våld i denna fråga då enligt Ryssland är Nato ett hot mot dom och har påtalat detta i flera årtionden nu, ändå hat Nato expanderat och expanderat, det är ett faktum, även om jag inte har något stöd till det Ryssland gör nu.

    Ja jag skrev lite överdrivet förut, det var inte Nato, nej dock Natomedlemmar, EU-medlemmar som var med och hjälpte till att störta Yanukovich på olika sätt, USA hade finansierat regime change med flera miljarder åren innan.

    Trots allt var relationerna bra mellan Ryssland och Väst när Yanukoch styrde, men efter han störtats med hjälp av väst har ju konflikten dragit igång, resultatet ser vi nu.

    Man måste kunna se saker från flera håll än att det bara är Ryssland i detta fall som skapat denna konflikt vi nu har.

    Utländska observatörer hade förövrigt inga problem med Yanukovich sista gången han valdes.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.