När Finland blev självständigt drogs riksgränsen vid Systerbäck. Karelska näset förblev finskt. Åren före revolutionen i Ryssland hade Näset varit en plats där Ryssland, Finland och Sverige hade kommit varandra närmare. Många välbärgade S:t Petersburgs-bor hade sina sommarvillor på Näset som erbjöd en vackrare natur än stadens omgivningar. Till sommargästernas förfogande beräknas enbart i Terijokitrakten ha stått cirka 5000 sommarvillor. De hade glasverandor mot söder och var omgivna av köksträdgårdar och emellanåt även av en krocket- och tennisplan. Här bodde sommartid vetenskapsmannen och nobelpristagaren Ivan Pavlov och den blivande politikern och feministen Alexandra Kollontaj. Målargiganten Ilja Repin, känd bland annat för mästerverket ”Pråmdragare vid Volga”, levde där mellan 1844 och 1930. De trettio sista åren tillbringade han i Kuokkola på Näset. När Finland blev självständigt 1917 blev Repin finsk undersåte. I Raivola fanns Näsets stora poet Edith Södergran.

När gränsen stängdes mellan Finland och Ryssland stod många av sommarvillorna tomma. Under några somrar på 1930-talet sökte sig dock många finländska och svenska författare och poeter till Kuokkala och ”Villa Golicka”. Somrarna på 1930-talet var idealiska för dessa kulturarbetare, både varma och mycket vackra. Klimatet på Karelska Näset var det bästa i Finland. Området hade ett gynnat läge mellan Ladoga och Östersjön. Det kallades också för ”Nordens Riviera”. Sandstränderna var långa och inbjudande. Även om det märktes miljöförstöring redan då. Det närbelägna Leningrad släppte ut sitt orenade avfallsvatten över stora områden.

Tito Colliander var en av de första finlandssvenska författarna på plats på Näset. Han var född 1904 i S:t Petersburg. Han har beskrivit den Kuokkola-miljö som han genom släktband var förbunden med: ”Egentligen var villorna tre. De låg tätt bredvid varandra på en strandremsa, inkilad mellan havet och landsvägen från Terijoki till Systerbäck och den stängda gränsen mot Ryssland. Sand och stenar, en tynande granhäck som skydd mot vägen, ett halvt förfallet staket, ett par praktfulla tallar, en lummig tårpil, och på en sankmark en halvt igenvuxen damm med blommande irisar mitt i ett bestånd av höga vita björkstammar.”

Colliander hade träffat den blivande ledamoten av Svenska Akademin Johannes Edfelt i något sammanhang och bjudit in denne till Kuokkola och Villa Golicka 1935. Som förste rikssvensk kom Edfelt dit och inspirerad av naturen skrev han en diktsamling. När han lämnade Kuokkola skrev han:

”Lärkorna har tystnat i Karelen.
Hösten kommer frostigt inåtvänd.
Klar till start den resklädda själen.
Lyssnar intill bristning spänd.”

Under slutet av 1930-talet uppstod en stor författar- och konstnärskoloni i Kuokkola. Man samlades sommartid någon månad i ”Villa Golicke”. Där umgicks författare och konstnärer som Elmer Diktonius, Sven Grönvall, Gunnar Björling, Eva Wichman, Rabbe Enckell, Atos Virtanen, Gunnar Ekelöf, Ebbe Linde, Leif Björk (en gång gift med Karin Boye) och Erik Lindegren. Dessa kulturpersonligheter inspirerades av Karelska Näset som var en brygga mellan olika kulturer och världsuppfattningar. Näset var en skönhet i förfall och katastrofen i form av ett kommande världskrig skulle snart förändra allt. Under dessa varma somrar i slutet av 1930-talet pågick dock bara preludierna i form av ”Spanska inbördeskriget”. När dessa oroliga själar ville ha lite omväxling fanns ett kasino i det närbelägna Terijoki. Där fanns också restauranger som betjänades av personal från S:t Petersburg som lämnat Ryssland efter revolutionen 1917. Terijoki blev sedan illa beryktat när Kuusinen valde att här placera sin ”regering” under vinterkriget.

Elmer Diktonius vistades två somrar, 1937 och 1938, i villa Golicke i Kuokkola. Fredstillståndet var osäkert. Turisterna uppsökte gränsen i Systerbäck några mil från Leningrad. Diktonius kommenterade: ”Varför skall folk glo på en tråkig järnvägsbro med en finsk soldat på den ena sidan och en rysk på den andra.”

I ett brev till Eyvind Johnsson är han dock allvarligare ”På en mils avstånd ekar här vareviga natt skarpa skott ur grovkalibriga kanoner, det är en stormakt som övar sig, och så är det väl överallt i världen i detta nu. Snart övergår man från övning till praktik, så fullärd man är.” I en artikel i Göteborgsposten under hösten 1938 skrev Diktonius ”Vareviga augustikväll sedan det mörknat begynner spektaklet: ryssarnas strålkastare, från fortet (Kronstadt, författarens anm.) och krigsskeppen, sveper över det finländska kustlandskapet, hälsa på hos strandkasinot vars skjortärmade kvartettensemble drömmer om Sorvino i Schuberts Ständchen, räknar stenarna och sandkornen, stirrar fräckt in i min skrivkammare på vinden – eller bildar väldiga X-skogar på himlen; från vilken det då och då faller gröna och gyllenskimrande stjärnor: måhända markerade en eljest osynlig flygmaskins smygarväg.- – Breda, röda lågor skjuter fram ur de osynliga rören, och i deras hälar skumpar mullret, ilsket eller malande, hoppar över vågorna, drar 3-4 ekon efter sig, studsar mot stranden, skakar grunden, får rutorna att klirra.”

Efter det kommande kriget flyttades gränsen västerut till Vaalima. Gränsen byråkratiserades med visumtvång och byråkratiska gränsformaliteter på den ryska sidan Karelska Näset förryskades. En djup klyfta i levnadsstandard uppstod mellan Näset som numera tillhör Leningrads oblast (län) och Finland.

När Jörn Donner 1995 besöker ”Villa Golicke” i Kuokkola (nu Repino) konstaterar han att byggnaden står kvar. Då var den ett semesterhem för anställda vid Kirovverken i S:t Petersburg. Någon kunskap på ryska sidan om finska författare och finländskt förflutet på Karelska Näset hade inte de ryska ägarna av huset. Med den beundran man har i Ryssland beträffande författare imponerade dock det faktum att Donner hade sökt upp ett hus där forna tiders författare hade bott.

Även om Karelska näset gick förlorat för Finland lever det dock i litteraturhistorien och i den finlandssvenska modernismen. Även när området blev russifierat, ortnamnen förändrade, historien undanträngd blev några minnen kvar. När författaren och dissidenten Joseph Brodsky bodde på Näset under 1960-talet i Komarovo visste han att orten under den finska tiden hade hetat Kellomäki. När ryssarna skulle döpa om Kuokkala när området blev sovjetiskt hade någon det goda omdömet att kalla Kuokkola för Repino. Här finns också ett Ilja Repin-museum. Minnet av Edith Södergran vårdas även i Rosjino (Raivola) som byn nu heter på ryska.


Vinjettbild: Ur filmklipp från Ilja Repins museum på Karelska Näset.

Föregående artikel”VÄRLDSPRESSEN” KRÄVER ÄNTLIGEN: LÄGG NER ÅTALET MOT JULIAN ASSANGE!
Nästa artikelMed mössan i hand…

5 KOMMENTARER

  1. Rolf K! Tack för intressant text om Näset!

    Ett litet kuriosa från Systerbäck 1918:

    I Terijoki, juni 1918, det vita Finland har just segrat och en av de vita ledarna den legendariske Kai Donner för befälet över gränsövergången vid Systerbäck. Kai Donner (pappa till Jörn Donner) får en begäran från Rosalie Plechanova att hennes make dött och nu vill hon att kroppen ska återbördas till Petrograd. Kai Donner som känner till Lenins ovilja mot socialdemokratins store grundare tillåter (skadeglatt) hennes begäran. Nu fick Lenin och bolsjevikerna Svarte Petter i sin hand. De tillät begravningen/minnesakten men tog (genom Lunatjarskij) avstånd Plechanov.

    Procedurerna kring gränsövergången står att läsa i den spännande boken ”Aktivisterna och Andersson” av Martti Ahti, 1991.

  2. Tack för intressant läsning! För över tio år sedan tog jag pendeltåget från Petersburg till Systerbäck. Det var fullpackat med ungdomar mest, som försvann neråt finska viken för att bada. Själv promenerade jag tillbaks österut längs vägen, och korsade bron över Systerbäcken efter en kilometer eller så. Jag följde den mot finska viken men en grind spärrade vägen, och en vakt motade bort mig när jag öppnade den. Järnvägsstationen verkade vara originalet från den finska tiden med en järnugn för uppvärmning. Jag tror byggnaden rivits nu och ersatts med en ny.

  3. Här kommer en film om 1930-talet och relationerna mellan Finland-Sovjet.

    FINSK-SVENSK LÅNGFILM FRÅN 2017

    Den eviga vägen

    Bygger på Antti Tuuris bok ”Ikitie”, finns ej på svenska.

    År 1930 blir fackföreningsledaren Jussi Ketola tvångsbortförd till den sovjetiska gränsen av finska nationalister eftersom han misstänks vara kommunist. Väl i Sovjetunionen får Jussi en ny identitet av säkerhetstjänsten och han skickas att arbeta på en kolchos samtidigt som han förväntas spionera på människorna omkring sig. Tanken med kolchosen är att dess invånare, varav många kommit som frivilliga från flera olika länder, ska bygga ett arbetarnas paradis men Stalins utrensningar förvandlar snart paradiset till ett helvete på jorden. Filmen är inspirerad av verkliga händelser. Regi: Antti-Jussi Annila. I rollerna: Tommi Korpela, Sidse Babett Knudsen, Hannu-Pekka Björkman, Irina Björklund, Sampo Sarkola, Ville Virtanen m.fl. (Ikitie)

  4. Tommy S!
    Det där är en riktigt bra film. Fantastiskt foto och väldigt bra manus (Antti Tuuri). Skådespelarinsatserna är också väldigt bra. Intressant att Kallonen (den politiske kommissarien) spelas av Hannu Pekka Björkman, han som spelade kyrkoherde Salpakari i den andra filmatiseringen av Linnas trilogi. Hustrun i nämnda film Ellen Salpakari spelades av Jonna Järnefelt; hon finns också med i Eternal Road.

    Ja, vad som hände på tallmoarna i Sandarmoch är ofattbart och förskräckligt. Hur många svenska kommunister ligger inte i dessa massgravar? Skjutna på order av Stalin! I filmen är det framför allt arbetarna från Amerika som utvandrande till Sovjetkarelen som skildras. Kunde ha varit svenskar från Norrbotten. De s k Kiruna-svenskarna.

    Passar på att slå ett slag för Pia Koskelas bok, Karelen, som jag recenserade här på lindelof.nu.

  5. Tack för vänligheten Leif S!
    Det är man ju inte bortskämd med vi russinhjärnor! Skall i ärlighetens namn erkänna att jag har inte sett hela filmen än. Om inte jag minns fel så var det en uppslitande debatt inom Vänsterpartiet om dom s k Kiruna-svenskarna under Lars Ohlys ledarskap. Klarar inte i dagsläget att börja läsa fler böcker, försöker nu tillgodogöra mig all fakta som kommer fram i Jakartametoden.

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar!
Vänligen ange ditt namn här

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.