Karl Säre och mordet i Kongelunden (II)

Fotbollandsslaget ”Estonia” 1939 med Mikson i mitten i mörkare dräkt.

Om Evald Mikson finns det åtminstone två goda saker att säga: han var nog en kärleksfull fader och med största säkerhet en förbannat bra fotbollsmålvakt. Född 1911 kom han redan som 23-åring med i Estlands ledande fotbollslag ”Estonia”, vilket bidrog med de flesta spelarna i Estlands landslag. Under en turnering i Skandinavien 1938 förlorade man bara med 1-0 emot norska landslaget och spelade 1-1 mot AIK. Svenska Dagbladets utsände var mycket berömmande gentemot målvakten Evald Mikson som gjorde en ”ypperlig insats” och presterade ”utomordentliga räddningar”.

Estonias målvakt Evald Mikson i aktion 1939

Men Evald Mikson var inte bara fotbollsspelare, han var också anställd inom polisen, den politiska polisen närmare bestämt. Det var ett arbete han fick lämna i juli 1940, efter ”revolutionen”. Att han inte också häktades eller kom med på en av de första deportationstågen till det inre av Sovjetunionen förklaras av att han genast flydde ut i skogen tillsammans med andra eftersökta ”folkets fiender”. Där anslöt han sig till de ”skogsbröder” som våren 1941, med tysk hjälp, men före den tyska invasionen, bedrev gerillakrigföring emot de kommunistiska myndigheterna.

När tyskarna kom, som förmodade ”befriare”, återvände Mikson till sitt tidigare värv, som polis med specialuppdrag att hålla en tumme i ögat på diverse vänsteraktivister. Och nu hade han gjort ett fint kap, den ledande estniske kommunisten Karl Säre var i hans händer.

Mikson till Sverige 1944
Men innan vi kommer till vad som utspelades mellan dem kan det vara värt att berätta om Miksons senare öden. Han verkar inte ha varit tyskvän, åtminstone inte sedan det stod klart att tyskarna inte tänkte uppmuntra någon estnisk nationalism, utan snarare planerade att deportera hälften av esterna österut. Mikson verkar ha sökt spela dubbelt mot tyskarna, upptäckts och sattes i något lokalt koncentrationsläger.

Estländare tillhörig en polisbataljon (t v), SS-division (längst bak) och i Omakaitse, den lokala skyddskåren (t h). Evald Mikson var troligen verksam i polisstyrkorna som samarbetade med SS och Gestapo för att utrota judar, kommunister, zigenare och andra ”undermänniskor”.

Därifrån lyckades han dock fly och tog sig 1944 över till Sverige. Men de svenska myndigheterna ville inte heller lämna ut honom till Sovjetunionen, när de stötte på om saken i november 1945. Man löste det i sin enkelhet så att man gav Mikson en gratis skjuts över gränsen till Norge. Där kunde han sedan i november 1946 ta värvning på ett norskt fartyg som skulle till Venezuela. Detta land hade blivit en populär tillflyktsort för flyende ester med skumma bakgrunder.

Men när båten kom ut på Norska havet fick det motorfel och drev i de kraftiga stormvindarna mot Island, där det förliste. Besättning och passagerare räddades. I väntan på att ett nytt fartyg skulle komma och hämta dem, började Mikson undra om det inte var klokast att stanna på Island, denna isolerade ö långt från judiska hämndgrupper och sovjetiska NKVD-agenter. Den 23 november landsattes han i Keflavik av s/s Rosita.

Mikson byter identitet
Sagt och gjort, han började ett nytt liv, bytte namn, på isländskt vis till Edvald Hinriksson och gifte sig med en isländsk kvinna. De fick två pojkar, Jóhannes 1950 och Atli Eðvaldsson 1957.

Jóhannes Eðvaldsson och Atli Eðvaldsson

De av lindelof.nu:s läsare som är fotbollsbitna bör ha hajat till vid det här laget. Ty Jóhannes Eðvaldsson och Atli Eðvaldsson utvecklade sig till två av Islands absoluta stjärnspelare i fotboll.

Evald Mikson 1992 eller Eðvald Hinriksson, som han sedan länge kallat sig.

Så när Simon Wiesentahlcentret 1992 hade grävt fram Evald Miksons illdåd och utkrävde ansvar, blev halva Island mycket upprört. Varför plåga en gammal man? När sedan de israeliska myndigheterna, strax före ett isländskt statsbesök, tog upp frågan om Mikson, inställde islänningarna besöket i Tel Aviv i protest.

Den israelisk-isländska konflikten läkte inte och så sent som 1998 skrevs det om saken i svensk press.

Reportage i SvD 2 maj 1998 om Evald Miksons vistelse i Sverige 1944 och diskreta utvisning hösten 1946 (klicka på bilden för förstoring)

På Jerusalem Centre for Public Affairs kan man få alla detaljer i affären. I det här fallet är jag nog benägen att hålla med israelerna och Simon Wiesentahlcentret – Mikson var en massmördare och krigsförbrytare.

Karl Säre avslöjade allt
Så den polisman som satt mitt emot Karl Säre en septemberdag 1940 var inte att leka med. Vad Mikson gjorde, eller vad han hotade Säre med vet vi inte. Men vi vet att Säre, för att rädda sitt liv och undgå plågsam tortyr berättade allt han visste. Mikson hade tio förhör med honom i september och oktober 1940 innan han flögs till Berlin den 2 november. Säre berättade inte bara allt han visste om de estniska kommunisterna, utan också om sovjetiska, och om de han träffat i Komintern.

Vid den här tiden hade japanerna fattat misstankar emot en tysk journalist, Richard Sorge, som trots att han framstod som övertygad nazist, skulle kunna vara spion för de allierade, troligast Sovjetunionen. Det finns indicier på att Säre träffat Sorge på 30-talet eller hört talas om honom. Ty bara några veckor efter att Säre arresterades greps också Sorge borta i Tokyo.

Den tyske journalisten Richard Sorges japanska presskort. Var Karl Säre medskyldig till hans avslöjande i oktober 1941?

Men Säre verkar ha känt att inget kunde rädda honom. Som en sista desperat åtgärd började han berätta om ett brott han begått – i Danmark. Idén var kanske att han kunde hamna i danskt fängelse och på så sätt undgå Gestapo. Ty det brott han begått i Danmark var ingen bagatell: tillsammans med två kommunistiska kamrater hade han 1936 mördat en tredje partikamrat, styckat kroppen i bitar, löst upp dem i syra och på det viset utplånat alla spår.

Sista avsnittet imorgon!

  2 kommentarer for “Karl Säre och mordet i Kongelunden (II)

  1. Anders Persson
    2017-01-04 kl. 11:01
  2. Anders Persson
    2017-01-04 kl. 15:10

    En isländsk vän skickade följande kommentar:

    ”Jag vet att vi har en och annan hund begravd på Island. En intressant historia är Islands förste president’s son som var i Waffen-SS.

    Men jag tror att huvudsaken är att Atli Edvaldsson är en mycket respekterad person på Island, en av dom där personerna som har kommit att bli en del av den isländska nationalitetskänslan.”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *