Äntligen skulle man kunna säga.
Sedan antikärnkraftrörelsens storhetsdagar i slutet av 70-talet har det andligt/ideologiskt grundade kärnkraftsmotståndet förlamat och fördummat svensk politik. Igår talade flera om att den våta filten äntligen lyfts bort. Maud Olofsson kunde kalla uppgörelsen historisk – och det är den faktiskt. Hon har öppnat fönstret mot verkligheten och släppte in luft och ljus. Men de hade själva ställt till det, det ska man intet glömma.
Nå, det som inte är bra är att det är Reinfeldtalliansen som klarar av att ta sig framåt i kärnkraftsfrågan. Det borde vänsteralliansen ha gjort. Det är det mest förnuftiga initiativ i en stor miljö- och energifråga som tagits på mycket länge. Men det förmådde de inte. Egentligen hade de redan backat till samma ståndpunkt som Centerns, d v s kärnkraft så länge den behövs, men tvingas nu tillbaka till sina redan övergivna och omöjliga ståndpunkter. De kommer nu att krpa ner i sina respektive skyttevärn och splittras upp under internt och externt krypskytte.
Alla utom moderater, kristdemokrater och folkpartister hade problem med kärnkraften. När nu Centern tagit sig ur sin låsning har trovärdighetsproblemet hamnat hos vänsteralliansen. Detta tillsammans med skolfrågan kan göra att Reinfeldtalliansen stort vinner nästa val. En majoritet socialdemokrater (LO-medlemmar) inser att kärnkraften är det enda rimliga under mycket lång tid framöver. Det gör att sympatierna nu strömmar till Reinfeldtallaiansen, vilket å andra sidan är en tragedi för välfärden.
Läs vad andra bloggar skriver om: kärnkraft, Socialdemokraterna, Vänstern, Maud Olofsson, Centern, välfärden
Osvuret är bäst, men nog finns det en del som talar för det scenario som du målar upp i ditt inlägg, Knut.
Men vi ska inte glömma att även KD haft en stark kärnkraftskritisk grupp, med betydande inflytande i partiet, så även där har en ändring kostat på. Och det är väl det som alliansens överenskommelse signalerar så tydligt; att alliansen ÄR regeringsduglig! Att man mäktar frigöra sig från av den historiska traditionen fastlåsta positioner i tidigare kärn(!)frågor och uppträda som en samarbetande ALLIANS, med ansvar för helhetslösningar i politiken.
Ingen ska ju inbilla sig att det här blir en helt enkel process. Fälldins djupt nerkörda ”klackar i backen” har satt sina spår i centerpartisternas tänkande och säkerligen kommer sommarens partimöte att bli stormigt. Och så blir det säkert också hos KD, och där har man ju också andra jobbiga frågor (homoäktenskap, abortturister m fl) att ta hand om för den stora enighetens skull.
Men, trots allt, de största problemen uppstår nog inom trepartisamarbetet för oppositionspartierna. Och där ser jag fler frågor, som går ungefär i samma riktning, dvs en radikalare falang inom (S) kommer att driva sina frågor med stöd av de två mindre samarbetspartierna (V) och (Mp). Sådant kan inte verka annat än splittrande på det stora partiet.
Att den svenska politiken blir intressant framöver och att riksdagsvalet 2010 blir spännande är inte svårt att förutspå.
Och så ett litet tillägg:
Du säger att det skulle vara ”en tragedi för välfärden” om Reinfeldt får sitta kvar i regeringsställning även efter nästa riksdagsval. Jag förstår inte riktigt detta. När det gäller välfärden finns ingen annan garanti än det produktiva arbete svenska folket utför. Och där har sysselsättningen ökat (visserligen med hjälp av de två sista högkonjunkturåren) kraftigt och statsfinanserna är urstarka. Borg och regeringen visar sig också ha förmåga att ”hålla i pengarna” och inte ge sig in på diverse äventyrliga stödprojekt i äntligen utdöende industriella dinosauriebranscher.
Syftar du på den uppenbara strävan att minska ersättningarna genom olika bidragssystem kan vi också lätt konstatera att flera av dessa planerades redan av den tidigare S-regeringen, t ex sjukersättning och pensioner. Av någon anledning gjorde (S) arbetslöshetsersättningen till symbolfrågan nr 1. I trots mot av dem själva planerade och beslutade åtgärder gjordes ett antal försök att även lägga in ”sjukförsäkringen” i (S)-attacken mot den förda regeringspolitiken. Men det var ju bara ett sätt att slå blå (eller möjligen röda) dunster i ögonen på folk.
Vi får en ”annan” välfärd med alliansregeringen, det står nog helt klart. Om den blir ”bättre” eller ”sämre” än tidigare kommer väl att bero på hur folk utnyttjade systemen tidigare. Snyfthistorier fanns även då (S) hade regeringsmakten.