Kärnpunkten i frågan om Sydkinesiska sjön

Kinesiskt hangarfartyg på övning i Sydkinesiska sjön 18 april 2018 (Foto: AFP/Getty Images)

När hangarfartygen Ronald Reagan och Nimitz samt medföljande skepp nyligen engagerade sig i “verksamhet” i Sydkinesiska sjön, undgick det inte många cyniker att USA:s stillahavsflotta gjorde sitt bästa för att vända en infantil teori om Thucydides fälla till en självuppfyllande profetia.

Det formella officiella snacket, via konteramiral Jim Kirk, befälhavare för Nimitz, är att övningarna genomfördes för att “stärka vårt engagemang för ett fritt och öppet Indo-Pacific, en regelbaserad internationell ordning, och för våra allierade och partners”.

Ingen bryr sig något vidare om dessa klichéer, eftersom det verkliga budskapet levererades av en CIA-agent som utger sig för att vara diplomat. Det är USA:s utrikesminister Mike “Vi ljuger, Vi bedrar, Vi Stjäl” Pompeo. Han sa vidare att “Kina inte har några legala skäl att ensidigt påtvinga regionen sin vilja”, i en hänvisning till Nine-Dash Line [röda linjen på kartan nedan]. Som utrikesdepartementet ser det, så ägnar sig Peking åt ingenting annat än “gangstertaktik” i Sydkinesiska sjön.

Än en gång var det ingen som uppmärksammade detta, eftersom de faktiska förhållandena rörande havet är konfliktfyllda nog. Allt som rör sig i Sydkinesiska sjön – Kinas avgörande maritima handelspulsoder – är i händerna på PLA [Kinas försvarsmakt], som beslutar om och när de ska sätta in sina DF-21D och DF-26 “dödsbringande” missiler. Det finns absolut inget sätt som USA:s stillahavsflotta kan vinna ett krig i Sydkinesiska sjön med konventionella skjutvapen.

Elektroniskt paralyserade
En viktig kinesisk rapport, översatt av den i Hong Kong baserade analytikern Thomas Wing Polin är viktigt att förstå i sammanhanget. Det hänvisas inte till den av västerländska medier.

Rapporten avslöjar att amerikanska elektroniska stridsflygplan, Growler, gjorts helt okontrollerbara av elektronisk störningsutrustning placerade på öar och rev i Sydkinesiska sjön. Rapporten säger att…

“… efter det inträffade så förhandlade USA med Kina, och krävde att Kina avvecklar den elektroniska utrustningen omedelbart, men detta avvisades. Dessa elektroniska apparater är en viktig del av Kinas maritima försvar och är inte offensiva vapen. Därför är den amerikanska militärens begäran om nedmontering orimlig.”

Bättre blir det.

“Samma dag erkände slutligen den tidigare befälhavaren Scott Swift från USA:s stillahavsflotta, att den amerikanska militären hade förlorat det bästa tillfället att kontrollera Sydkinesiska sjön. Han tror att Kina har satt in ett stort antal luftvärnsmissiler av typ Hongqi 9, H-6K-bombplan, och elektroniska störningssystem på öar och rev. Försvaret kan sägas vara stabilt. Om amerikanska stridsflygplan skyndar in i Sydkinesiska sjön, kommer de sannolikt att möta sitt ’Waterloo.’”

Summan av kardemumman är att de system – inklusive elektronisk störning – som utplacerats av PLA på öar och rev i Sydkinesiska sjön, öar som täcker mer än hälften av den totala ytan, av Peking anses vara en del av det nationella försvaret.

Jag har tidigare detaljerat omtalat vad amiral Philip Davidson, [när han fortfarande var en kandidat till att leda US Pacific Command (PACOM)], berättade för USA:s senat. Här är hans tre viktigaste slutsatser:

1) “Kina ägnar sig åt avancerad verksamhet (t ex överljudsmissiler) som USA för närvarande inte har något försvar mot. När Kina använder sig av dessa avancerade vapensystem, kommer amerikanska styrkor över Hela ‘Indo-Pacific’ att utsättas för allt större risker.”

2) “Kina undergräver den regelbaserade internationella ordningen.”

3) “Kina är nu i stånd att kontrollera Sydkinesiska sjön i alla sammanhang, förutom i krig, med USA.”

Det som antyds i det ovanstående är det “hemliga” i strategin för ”Indo-Pacific”. I bästa fall är det en övning i inneslutning, då Kina fortsätter att förstärka sin sidenväg till havs vilken förbinder Sydkinesiska sjön med Indiska oceanen.

Omstridda territorier i Sydkinesiska sjön (Bild: The Asian Post)

Kom ihåg nusantao*
Sydkinesiska sjön är och kommer att fortsätta att vara en av de främsta geopolitiska brännpunkterna under det unga 2000-talet. Där kommer en stor del av den öst-västliga maktbalansen att utspelas.

Jag har tagit upp detta på andra håll i detalj, men en kort historisk bakgrund är återigen absolut nödvändig för att förstå den nuvarande situationen, eftersom Sydkinesiska sjön alltmer ser ut och känns som ett kinesiskt innanhav.

Låt oss börja 1890, när Alfred Mahan, dåvarande ordförande för ”US Naval College”, skrev det banbrytande verket Påverkan av makten till havs i historien 1660-1783. Mahans centrala tes är att USA globalt ska gå på jakt efter nya marknader, och skydda sina nya handelsvägar genom ett nätverk av flottbaser.

Det är embryot till USA:s imperium med baser, och som fortfarande gäller.

Det var västerländsk – amerikansk och europeisk – kolonialism som fastställde de flesta landgränser och sjögränser för stater som gränsar till Sydkinesiska sjön: Filippinerna, Indonesien, Malaysia, Vietnam.

Vi talar om gränser mellan olika ägares kolonier – och det innebar redan från början svårlösta problem, som senare ärvdes av de postkoloniala nationerna.

Historiskt sett har det alltid varit helt annorlunda. De bästa antropologiska studierna (Bill Solheims, till exempel) definierar halvnomadiska samhällen som verkligen sedan urminnes tider reste och bedrev handel över Sydkinesiska sjön. Han benämner dem som Nusantao – ett austronesiskt [se not nedan] sammansatt ord för “södra ön” och “människor”.

Nusantao var inte en etniskt definierad grupp. De var ett maritimt ”Internet”. Under århundraden hade de många viktiga nav, från kusten mellan centrala Vietnam och Hong Kong, hela vägen till Mekongdeltat. De var inte knutna till någon “stat”. Det västerländska begreppet “gränser” existerade inte ens. I mitten av 1990-talet hade jag förmånen att möta några av deras ättlingar i Indonesien och i Vietnam.

Så det var först mot slutet av 1800-talet som det westfaliska systemet (efter Westfaliska fredan 1648) lyckades frysa Sydkinesiska sjön inom en fast ram.

Vilket leder oss till den avgörande punkten om varför Kina är så känsligt när det gäller landets gränser. Det beror på att de är direkt kopplade till “århundradet av förnedring” – när inre kinesisk korruption och svaghet får västerländska “barbarer” att lägga under sig kinesisk mark.

Ett japansk innanhav
“Nio Streckslinjen” är ett oerhört komplext problem. Det uppfanns 1936 av den framstående kinesiska geografen Bai Meichu, en hård nationalist, ursprungligen som en del av en “kinesisk nationell förnedringskarta” i form av en “U-formad linje” som omfamnar Sydkinesiska sjön hela vägen ner till James bankarna, som är 1.500 km söder om Kina men knappt 100 km utanför Borneo.

Från början understöddes Nio Streckslinjen av den kinesiska regeringen – som vid den tiden ännu inte var kommunistisk – som lagens bokstav i form av “historiska” kinesiska fordringar över öar i Sydkinesiska sjön.

Ett år senare invaderade Japan Kina. Japan hade ockuperat Taiwan redan 1895 och Japan ockuperade Filippinerna 1942. Det innebar att praktiskt taget hela kusten i Sydkinesiska sjön kontrolleras av ett enda imperium för första gången i historien. Sydkinesiska sjön hade blivit ett japanskt innanhav.

Detta varade bara fram till 1945. Japanerna ockuperade Woody Island i Paracelgruppen och Itu Aba (idag Taiping) i Spratlygruppen. Efter andra världskriget och USA:s atombomber över Japan, blev Filippinerna oberoende 1946 och Spratlyöarna förklarades omedelbart som filippinskt territorium.

År 1947 fick alla öar i Sydkinesiska sjön kinesiska namn.

Och i december 1947 sattes alla öar under kontroll av Hainan (själv en ö i södra Kina). Nya kartor följde vederbörligen, men nu med kinesiska namn på öarna (eller rev, eller bankar). Men det fanns ett stort problem, för ingen förklarade innebörden av dessa streck (som ursprungligen var elva.)

I juni 1947 hävdade Republiken Kina rätt till allt inom linjen – samtidigt som man uttalade sig vara öppen för att senare med andra nationer förhandla om definitiva gränser till havs. Men vid tillfället fanns det inga gränser.

Och det bestämde scenen för den oerhört komplicerade “strategiska tvetydighet” i Sydkinesiska sjön som fortfarande dröjer sig kvar – och gör det möjligt för utrikesdepartementet [i USA] att anklaga Peking för “gangstertaktik”. Kulmen på en tusenårig övergång från det “maritima Internet” av halvnomadiska folk till det westfaliska systemet innebar endast problem.

Dags för COC [Code of conduct = uppförandekod]
Så hur är det amerikanska begreppet “ fri sjöfart “?

I imperietermer är “fri sjöfart”, från USA:s västkust till Asien – genom Stilla havet, Sydkinesiska sjön, Malackasundet och Indiska oceanen – alldeles uppenbart en fråga om militär strategi.

Den amerikanska flottan kan helt enkelt inte föreställa sig att hantera uteslutna zoner – eller att behöva begära “tillstånd” varje gång de behöver korsa dem. Det skulle betyda att Imperiet skulle förlora “tillgång” till sina egna baser.

Detta förvärras av varumärket Pentagonparanoia, som spelar upp en situation där en “fientlig makt” – nämligen Kina – beslutar att blockera den globala handeln. Utgångspunkten i sig är skrattretande, eftersom Sydkinesiska sjön är den första, viktiga maritima pulsordern för Kinas globaliserade ekonomi.

Så det finns ingen rationell motivering för ett program med Freedom of Navigation (FON)**. För praktiska syften är hangarfartyg som Ronald Reagan och Nimitz en återkommande skeppsuppvisning i Sydkinesiska sjön som utgör 21: a århundradets kanonbåtsdiplomati. Och Peking är inte imponerat.

För pakten Association of Southeast Asian Nations (ASEAN), med tio medlemsländer, är det viktiga nu att komma med en uppförandekod (COC) för att lösa alla maritima konflikter mellan Filippinerna, Vietnam, Malaysia, Brunei och Kina.

Nästa år firar ASEAN och Kina 30 år av starka bilaterala förbindelser. Det är mycket möjligt att de kommer att uppgraderas till status som “betydelsefull strategisk partner”.

På grund av Covid-19 var alla aktörer tvungna att skjuta upp förhandlingarna som gäller den andra genomgången av det gemensamma utkastet till COC. Peking ville att dessa förhandlingar skulle vara öga mot öga – eftersom dokumentet är extremt känsligt och för tillfället hemligt. Ändå gick de till slut med på att förhandla på nätet – via detaljerade texter.

Det kommer att bli svårt, eftersom ASEAN vid ett virtuellt toppmöte i slutet av juni klargjorde att allt måste ske i enlighet med internationell rätt, inklusive FN:s havsrättskonvention (UNCLOS).

Om alla kan enas om en COC i slutet av 2020, kan ett slutligt avtal godkännas av ASEAN i mitten av 2021.

En COC kan komma att ogiltigförklara alla amerikanska anspråk för att säkra “fri navigering” i ett område där navigeringen redan är fri.

Men “frihet” var aldrig frågan. I imperialistisk terminologi betyder “frihet” att Kina måste lyda och hålla Sydkinesiska sjön öppet för USA:s flotta. Det är möjligt, men man måste uppföra dig. Det blir den dagen då den amerikanska flottan “nekas” tillträde i Sydkinesiska sjön. Man behöver inte vara Mahan för att förstå att det innebär slutet för Imperiets styre över de sju haven.

Pepe Escobar


Noter:

*Nusantao. En kombination av de två orden nusantara, som betyder arkipelag på ålderdomlig javanesiska, och tao, ett kinesiskt ord som innebär väg eller riktning. Det väcker till liv sjöfarararvet efter tidiga arabiska handlare, som vågade sig till de avlägsna delarna av Sydostasien för att handla med pärlor, smycken, dyrbara träslag och kryddor, för att återvända till Gulfen med lyxvaror och märkliga berättelser.

**FoN. Navigeringsfrihet.

Originalartikeln i Asia Times 30 juli 2020

Översättning till svenska av Bertil Carlman.

... är läst 742 gånger!

  19 kommentarer for “Kärnpunkten i frågan om Sydkinesiska sjön

  1. Jan Arvid Götesson skriver:

    En suverän kuststat har en laglig ”baslinje” som jämnar till kustlinjen längs fastland och öar: en linje längs kustuddar så att vikar, fjärdar och tidvattenszoner hamnar innanför linjen.

    En kuststat har ett ”sjöterritorium” som består av ”inre vatten” och ”territorialhav”. Det inre vattnet innanför baslinjen är rättsligt sett likställt med torra land.

    Territorialhavet ut till 12 sjömil från baslinjen tillhör också en stats suveräna territorium, men andra staters ytfartyg må genomföra ”oskadlig genomfart” reglerad av avtal och ägarstatens regler.

    Utanför territorialhavsgränserna seglar/flyger alla stater som de behagar. Att försöka ändra denna regel är imperialism eller aggression.

    Avvisande av annan stats fartyg/flygplan som sker utanför allmänt erkända 12-sjömilsvatten är olagligt rofferi (imperialism om stormakt gör det). Sålunda är det lagligt för t ex USA att ankra örlogsfartyg 10 meter från militärinstallation som någon stat byggt på rev i Sydkinesiska sjön.

    Har jag rätt?

  2. Bertil Carlman skriver:

    Om nu Kina, Vietnam med flera stater har olika uppfattning om tillhörigheten av öar, bankar eller rev i Sydkinesiska sjön och fortsatt kommer att diskutera problemet, så menar Jan Arvid G att USA i detta icke avgjorda läge har rätt att tränga sig in bara för att osäkerhet råder.

    Jag tar som liknelse ett för mig bekant fall. Två skogsägare är på grund av tvetydig gränsdragning från laga skiftets dagar oense om vem som äger en några hundra meter lång och 6 meter bred remsa med avverkningsmoget grantimmer. Har då en norsk skogsägare under tvistetiden rätt att avverka på den omstridda remsan? Har hen ens rätt att parkera en skotare där? Jan Arvid verkar tänka som imperialister brukar.

    Har Kina rätt att bygga bas? Med de kunskaper jag nu har verkar det tveksamt. Men Kina är åtminstone en part i tvisten och det är definitivt inte USA. Och vi vet att USA dessutom ständigt stiftar exterritoriala lagar. DET är imperialism.

  3. Jan Arvid Götesson skriver:

    Bertil C!
    Jag skiljer mellan två saker. Den ena saken är att man kan ha åsikter om stormakters imperialism. Den andra saken är vad som formellt är lag och rätt, även om en rättslig bestämmelse ger en stormakt rätt att göra något som Bertil C, Folkrepubliken Kina eller någon annan storhet ogillar.

    Liknelsen med skogsägartvisten haltar. Självfallet äger Jan Ersa eller Per Persa marken, som alltid funnits. I Sydkinesiska sjön har stater, icke blott FR Kina, byggt infrastruktur på obeboeliga rev. FR Kina har byggt på rev som bara stack upp över ytan vid högvatten och alltså inte var ”land” i rättslig mening. Så vitt jag förstår betyder det att Sveriges eller Förenta staternas marin och flygvapen har fritt tillträde. ”Part i tvisten” saknar betydelse.

    Min fråga var inte huruvida jag är IMPERIETS provokatör (frivillig idiot eller CIA-agent) på lindelof.nu, utan huruvida min tolkning av lagens bokstav är rätt eller fel. JA eller NEJ?

  4. Knut Lindelöf skriver:

    Jan Arvid G!
    Bekymret är att – såvitt jag begriper – både Pepe Escobar (Bertil C) och du kan ha rätt.

    Alltså – såvitt jag förstår – återger du havsfolkrättsläget korrekt. Men efter att ha konstaterat det gäller även de geopolitiska realiteter och historiska förhållanden som återges av Pepe Escobar och som gärna förbises inom vår västerländska kulturkrets. Jag är nyfiken på hur även andra ser på dessa förhållanden. Frågan om kolonialmakternas i historiska mening nyss avslutade härjningar och dess efterbörd av postkoloniala arvtagare är knappast ovidkommande.

    Här finns allvarliga motsättningar att hantera. Och det kommer inte att fungera om man ska följa USA:s för dagen hävdade havfolksrätt till punkt och pricka – såvitt jag begriper. Vi lever nämligen i en helt ny tid då maktförhållandena i denna värld nu är på väg att vältas helt över ända.

    Så vi får nog göra oss beredda att tänka lite utanför den gamla boxen. Med det tar jag åter möjligen risken att kallas Kinamegafon.

  5. Anders Persson skriver:

    Rhodos tillhör Grekland och inte närbelägna Turkiet, Kanalöarna tillhör
    Storbritannien och inte Frankrike, Bornholm tillhör Danmark och inte Sverige osv osv.

  6. Jan Arvid Götesson skriver:

    Knut L!
    Eftersom ”vi lever i en helt ny tid då maktförhållandena i denna värld är på väg att vältas helt över ända” och det finns ”allvarliga motsättningar att hantera” kan vi visst ”göra oss beredda att tänka lite utanför den gamla boxen” som är vår ”västerländska kulturkrets” för att – i eget intresse – förstå ”hur även andra ser på” de ”geopolitiska realiteter och historiska förhållanden” som utgörs av ”kolonialmakternas i historiska mening nyss avslutade härjningar och dess efterbörd av postkoloniala arvtagare”.

    Men detta perspektivbyte är inte hjälpt av sakligt felaktiga och ovidkommande utsagor (lika lite som i Gui Minhai-debatten). Om stormakten Kina, i konflikt med bl a Vietnam (vart tog solidariteten med Vietnams kamp mot stormakterna vägen?), tar öar, skapar land och hävdar sjöterritorium där sådant enligt folkrättens ”punkter och prickar” icke finns, då kränker Kina även småstaters rätt. Den utsagan blir inte falsk för att det är USA som busflyger mest över Mischief Reef.

  7. Jan Arvid Götesson skriver:

    Kul fakta: Kanalöarna är inte en del av Storbritannien, ej heller en del av Förenade kungariket Storbritannien och Nordirland, blott ”territorier för vilka Förenade kungariket är ansvariga” i mellanstatliga sammanhang; blott i den meningen ”tillhör” dessa självstyrande områden Förenade kungariket. Eftersom de inte är delar av Förenade kungariket tillhörde de inte EU, inte ens (Brittiska) Samväldet!

  8. Bertil Carlman skriver:

    Då jag studerat ganska många artiklar, främst av Pepe Escobar, som handlar om Kinas arbete med de nya sidenvägarna (BRI) tror jag mig kunna dra en relevant och viktig slutsats av dessa studier. I Kina har man förstått att till sjöss råder fortfarande i hög grad de sjörövarvanor som Storbritannien en gång var expert på och som USA försöker upprätthålla (Se på aktiviteterna i Hormuzsundet!). Därför satsar man mycket på kommunikationer över land inom BRI. Men också det väcker vrede hos Imperiet som till varje pris vill fortsätta vara ”herre på täppan”.
    Länk 1, länk 2.

  9. Per Larsson skriver:

    Knut Lindelöf!
    Donald Trump kommer fortsätta fyra år till som president! Det vet jag och det tänker jag tala om för dig efter valet varför? USA är största militärmakten, sen får Kina ha vilken teknologi de påstår sig ha?

    Jag vet inte om du är bevandrad med idrott som lagsporter, till exempel fotboll? Det är inte alltid det mest manstarka laget som vinner VM, utan det mest taktiska och rutinerade laget. Likadant är det med krig. Amerikanerna har stridsvana i nutid, kineserna de utkämpar kanske ett inbördeskrig, kalla det vad du vill.

    Skulle Kina börja ta för sig kommer Ryssland och USA gå samman, det hade ni inte väntat er kanske? Skulle Joe Biden bli president Knut, så bjuder jag dig på valfri konditori i Upplands regionen.

    Väldigt tunga saker ni tar upp här på bloggen! Hoppas folk läser och försöker i alla fall att förstå, vad som kan hända?

  10. Bertil Carlman skriver:

    På denna blogg råder ganska olika perspektiv på den största spänningen mellan stater i dagens värld, den mellan Kina och USA. Ur min synpunkt är det viktigt att se vad som är huvudmotsättningen, jag får inte börja plocka upp sekundära motsättningar och tappa fokus genom att framhålla vad som kan komma att bli allvarliga motsättningar i framtiden.

    Den största fienden till fred och ökande rättvisa för jordens folk är idag USA-imperialismen. Från Vietnams sida har man naturligtvis anledning att kämpa för vad man anser vara det landets rätt, och det gäller inte bara Sydkinesiska sjön, det gäller även utnyttjandet av Mekongfloden som även Kina, Laos, Kambodja och några till utnyttjar. Konflikter rörande Mekong finns redan och kan komma att bli allvarliga. Jag studerar dem med intresse. Men som svensk har jag inget med det att göra.

    Sedan minns jag inte att jag gått i något demonstrationståg för Vietnams sak mot USA:s angreppskrig och ropat ”Stormakterna ut ur Vietnam!” Nä, ropet var mycket konkret ”USA ut ur Vietnam!” Kriget mot fransk imperialism klarade ju vietnameserna bra av själva, så det var först när Imperiet gick till angrepp som det bildades en solidaritetsrörelse. Jan Arvid kanske minns annorlunda?

  11. Jan Arvid Götesson skriver:

    Slutord (för min del): Den fria åsiktsbildningens syre är att där finns skribenter med annat perspektiv än det gängse. Man kan hävda att nuvarande världsordning är grundad av och för kapitalistiska europeisk-västliga kolonial- och imperialistmakter. Man kan hävda att i vår tidsepok finns och har funnits antikoloniala, nationella eller antikapitalistiska frigörelsesträvanden som har större rätt att forma världen. Man kan peka på att rådande världsordnings upprätthållare bryter även mot sina egna lagar.

    Men detta perspektivbyte är inget skäl att bortse från logik och fakta i ett resonemang som man för inom det förhärskande perspektivets regelverk. Bertil C skrev: ”Har Kina rätt att bygga bas? Med de kunskaper jag nu har verkar det tveksamt.” Inom nuvarande lagsystem är svaret självklart NEJ (bara miljöförstöringen är domskäl nog). Det korrekta resonemanget skulle vara att öppet säga att man i vissa fall stödjer en annan rätt än nuvarande reglers bokstavslydelse, vilken FR Kina upprepat bryter mot.

  12. Bertil Carlman skriver:

    Att jag skrev ”Med de kunskaper jag nu har verkar det tveksamt” beror på att det förhåller sig så. Jag är naturvetare och har klart otillräckliga kunskaper i juridiska frågor för att skriva att ”Kina gör fel”. Självklart färgas mina ställningstaganden också av ett djupt sittande hat mot USA-imperialismen.

    Varje gång jag går in på Information Clearing House möts jag av: “Number Of Iraqis Slaughtered In US War and Occupation Of Iraq 1 455 590” och “Total Cost of U.S. Wars Since 2001 $5 152 220 714 679” bl a. Ingen annan av dagens stater står för sådan enorm ödeläggelse jorden över som USA. Kanske jag då blir lite överkänslig när Kina antyds vara i samma liga.

    Slutord för min del? Kanske. Händelseutvecklingen jorden över kommer ständigt med nya överraskningar, och jag finner det spännande och har svårt för att inte kommentera det som sker.

    Att möta dina tankar Jan Arvid, det är också spännande.

  13. Anders Persson skriver:

    Bertil nämner Indokinakriget 1954 och avsaknaden av solidaritetsrörelse. Jag tror att Jan Myrdal kan tillföra debatten något här. Ty samtidigt utbröt befrielsekampen i Algeriet och den fick aldrig något brett stöd av typ “Frankrike ut ur Algeriet!”. Det berodde på att den kommunistiska rörelsen under dessa år visade en viss tveksamhet emot befrielserörelser i Tredje Världen. Jag har läst om det, men för länge sedan, och glömt detaljerna. Minns att gamla SKP (före namnbytet 1967?) i början också var lite ljum i stödet för Vietnam.

  14. Bertil Carlman skriver:

    Kolla in följande “reklamfilm” på 10 minuter. Jag fann den här. Den handlar om hur Imperiet kan ställa till med supermoderna djävligheter bl a i Sydkinesiska sjön. Filmens rubrik är “China shocked (10 aug 2020)”.

  15. Jan Arvid Götesson skriver:

    Bertil C! Eftersom du frågar skriver jag några meningar till. Eftersom jag föddes 1963 hade jag inte tydliga politiska uppfattningar på 60-talet. Men jag och min bror hade ett tvåmansdemonstrationståg; mitt plakat hade texten

    NIXON DUMA PADA.

    Som jag nyss sade är det utmärkt att skribenter utforskar motsättningarna ur olika perspektiv. Ovan skrev jag om att hålla i sär olika perspektiv.

    Låt mig säga så här: Om jag ser min stulna motorsåg tar jag nog tillbaka den. Jag anser mig ha rätt att göra det. Men jag skulle inte intellektuellt förneka att ur polisens och åklagarens perspektiv skulle jag göra mig skyldig till brottet ”självtäkt”.

  16. Anders Persson skriver:

    Vi verkar ta för givet att öar ska tillhöra de länder de ligger närmast. Mina exempel ovan med Grekland, Danmark och det Förenade Konungariket visar att det inte är någon självklarhet. Detta är inget argument för att Kina har rätt, bara att de inte självklart har fel.

    Man kan sedan undersöka hur det kommit sig att det blivit så här. Utan att ha gått på djupet i historien är min hypotes att länder med uråldriga traditioner av civil och militär sjöfart kunnat skaffa sig och behålla kontroll över dessa öar, medan den mer närliggande staten, i avsaknad av sådana traditioner har fått “stå och se på”.

    “Vän av ordning och reda” skulle nu säkert vilja att FN gick in och beslutade om omfattande gränsrevideringar så att dessa anomalier försvann: Kanalöarna till Frankrike, Rhodos, Lesbos och andra öar till Turkiet, Bornholm till Sverige osv.

    Och självfallet Grönland till Kanada…

  17. Hans Andersson skriver:

    Intressanta synpunkter. Redan under säkerhetskonferensen i München 2008 signalerade USA att deras mest prioriterade område framöver är Sydkinesiska sjön. Därav kom deras påhitt den s k Freedom of Navigation.

    Kinas expansion bland öarna med byggandet av militära anläggningar har svagheter rent rättsligt, som Jan Åke skriver.

    Å andra sidan släpper Kina aldrig någonsin taget, och besittningarna de har och området förblir ett explosivt område.

    Dels handelsruttens potentiella ekonomiska värde, ev oljefyndigheter o s v. Men inte minst den framtida möjligheten att använda den omväg som kommer via transporter norr om Ryssland i samverkan med Kina. Nordliga rutten alltså för att undvika riskerna med transporter via Hormuzsundet.

  18. Bertil Carlman skriver:

    Det var ju det jag skrev, jag är inte tillräckligt kunnig i juridik. Nu har jag av James O’Neill fått mer kunskap. Det gör mig mer tveksam till Jan Arvid Gs mer eller mindre starkt västligt snedfärgade juridiska kommentarer. USA är definitivt en gangsterstat i en klass för sig.

    Även jag sällar mig till uppfattningen, att ett kanske kommande krig, mycket val kan börja i Sydkinesiska sjön.

  19. Jan Arvid Götesson skriver:

    Jag tror att ett missförstånd har uppstått. Det ser ut som om inlägg som jag gjort i olika frågor (här och på fib.se) tolkas som att jag förespråkar ett sammanhållet perspektiv, närmare bestämt ett ”västligt” perspektiv som står i motsättning till synsätt som förespråkas av till exempel Bertil C, Torbjörn W och Knut L – ett perspektiv som med eller utan avsikt utvecklas till att föra västländers och Förenta staternas talan i debatten.

    Men så är det inte. Förvisso utövar jag stundom ”experimentell liberalism” som i min trevande diskussion om fri åsiktsbildning. Men i bl a denna debatt om Sydkinesiska sjön försöker jag blott inflika ett hovsamt råd: Om ens övergripande perspektiv är t ex ”ett djupt sittande hat mot USA-imperialismen” så är det i sin ordning, men man blir mindre framgångsrik som opinionsbildare om man låter det övergripande perspektivet styra analysen av detaljer.

    Jag kan inte se att artikeln av James O’Neill tillför något, men det går inte att reda ut på 1000 tecken.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.