Kärnvapen kan placeras i Sverige

En odaterat foto från amerikanska försvarsdepartementet visar delarna i en B-61-kärnvapen.Foto: Department of Defense/AP

Ett odaterat foto från amerikanska försvarsdepartementet som visar delarna i ett B-61-kärnvapen.

I dagens AB skriver Maj-Britt Theorin och Pierre Schori om svenska regeringars dolska politik gentemot Nato. Främst gäller det värdlandsavtalet, som redan är preliminärt undertecknat av företrädare för respektive försvarsmakter, men som ska godkännas av riksdagen genom antagande av en regeringsproposition under våren.

Försvarsminister Peter Hultqvist har anklagat oss Nato-motståndare för att vara desinformationsspridare när vi påstår att värdlandsavtalet öppnar upp för (USA-)trupper, (USA-)baser och till och med för placering av kärnvapen på svensk mark – i en kris- eller krigssituation. Att inget sådant kan ske utan “svenskt godkännande” stämmer inte. Det klargörs med stor tydlighet i artikeln.

Theorin och Schori kräver att en förtroendeskapande och konsekvent deklaration måste ingå i den proposition som regeringen nu förbereder. Med följande lydelse:

Sverige kommer aldrig att ge tillstånd för någon utomstående makt att använda landets territorium och resurser för fientliga eller hotfulla handlingar riktade mot andra länder, ej heller tillåta införandet av kärnvapen eller andra massförstörelsevapen.

En sådan deklaration skulle stödjas av en överväldigande folkmajoritet och skulle skapa klarhet i omvärlden, menar de.

Bra att dessa saker klargörs förstås. Ett litet frågetecken kan sättas för om formuleringen “fientliga eller hotfulla handlingar riktade mot andra länder” inte skulle kunna tolkas på olika vis. De svenska insatserna i Libyen ansågs av en riksdagsmajoritet inte som fientliga handlingar till exempel.

  10 kommentarer for “Kärnvapen kan placeras i Sverige

  1. Kjell Martinsson
    2016-01-29 kl. 21:33

    Jag har aldrig träffat Peter Hultqvist, men det är tydligt att hans kinder numera bär spår av eftertankens kranka blekhet. Men den irritation som herr försvarsministern i olika media har gett uttryck för döljer en kluven inställning.

    Vid första påseendet kan det verka bra att satsa på den makt som är starkast. Men studerar man “1812-års politik” med alliansfrihet som grund, och som den fungerat på ett för svenska folket utmärkt sätt med fred och välfärd är den värd att begrunda. En period av 200 år är något unikt i världens historia!

    Med en fond av ett fruktansvärt nederlagskrig mot Ryssland – gemenligen kallat Napoleonkrigen – kom fransmannen Jean Baptiste Bernadotte till Sverige efter en minst sagt konstig personstrid på Örebro slott. Trots sin väl dolda tatuering: “Leve republiken” smordes Bernadotte till kung av Sverige.

    Och Bernadotte hade verkligen sett krigets avigsidor och med fog kan sägas att han manövrerade – från sitt sängkammarregemente för övrigt, så väl att Sveriges politik inte bara blev fridens och samförståndets statskonst, den blev dessutom extremt långvarig.

    Och som karriärdiplomaten Rolf Ekéus mycket riktigt påpekar i en av sina texter i Bevara alliansfriheten, Nej till Natomedlemsskap, Celanders, 2014: Under de båda världskrigen fullföljde Sverige vad som kan kallas 1812-års politik, ämnad att hålla landet utanför de militära konflikterna på den europeiska kontinenten.

    Vid båda tillfällena brukades ordet neutralitet flitigt. I likhet med Schweiz lyckades svensk samlingsregering – under den tidigare krigsministern Per-Albin Hansson – inte utan viss möda klara rågången. Vi fick som nation inget krig, men helt opåverkat var Sverige inte. En s k beredskap med värnpliktiga män byggdes upp och folket mobiliserades i ett allvarligt läge. Våra grannländer Danmark och Norge var båda ockuperade, med alla de vedermödor detta innebär.

    Till exempel körde s k gengasbilar – på gatorna i städerna. En visserligen med stor möda – vedeldning – skött gasmotor, men trafik upprätthölls, både enskild och kollektiv.

    Och “1812-års politik” blev efter krigsslutet en fantastisk grund för Sverige att rida på, politiskt, industriellt och socialt, och manifesterad i den efterkrigskonjunktur/högkonjunktur, som kom igång efter 1945.

  2. Anders Persson
    2016-01-30 kl. 11:03

    Vi ska nog inte dra alltför stora växlar på historiska paralleller som “1812 års politik”, “Beredskapsåren 1939-45” och “Alliansfriheten” efter 1945. Sverige deltog i kriget 1814, var beredd att rycka in i Norge 1945 och var ju inte 100% alliansfritt efter 1945.

    Det som bestämmer vårt val nu är läget nu och under överskådlig framtid. Om nu Nato ytterst styrs av USA, kommer svenska Natoanhängare vara lika entusiastiska med Donald Trump som USA:s president?

    För övrigt vill jag påminna om att den svenska så kallade “maoistiska vänstern” i slutet av 1970-talet inte var helt avog emot ett svenskt Natomedlemskap …

  3. Kjell Martinsson
    2016-01-30 kl. 22:21

    Anders Persson!
    Jag har t o m ett rockmärke där det står: Front mot supermakterna. Så det går inte att använda längre … Men sedan ett par decennier finns bara en supermakt kvar; USA. För övrigt undrar jag vilken källa du har för påståendet som avslutar din text ovan.

  4. Anders Persson
    2016-01-31 kl. 11:15

    Kjell M!
    Min främsta källa är mitt minne. Jag var ganska engagerad i de debatter som fördes om “Front mot supermakterna” 1974-82. Det var ingen hemlighet att Kina ville att Sverige skulle gå med i Nato.

    Detta var kanske ett tillräckligt skäl för en del “maoister” att tycka likadant, men min minnesbild är att vi som var mycket kritiska emot den sovjetiska “socialimperialismen” inte slaviskt följde Kina. För mig var det snarare så att Kinas avoga inställning till Sovjetunionen var ett “plus” för Kina.

    Kanske kan man om man dammsuger Jan Myrdals skrifter från åren kring 1980 hitta något som pekar mot en försonlig inställning till Nato. Men intellektuellt förbereddes marken, och här var jag själv med, genom att jämföra med det omtänkande som anti-fascister i mitten på 30-talet var tvungna att göra visavi Frankrike.

    Frankrike hade sedan freden i Versailles framstått som den ledande stormakten på kontinenten (Storbritannien i resten av världen). Det var Frankrike som med sin “cordon sanitaire”, allianser med öststater, sökte kapsla in Sovjetunionen. Det var också Frankrike som mest envist gick in för att förödmjuka Tyskland på 1920-talet.

    Men med Hitlers makttillträde 1933 och den snabba militära upprustningen och klara tecken på ambitioner att utvidga sitt “Lebensraum” kom Frankrike i ett ny dager. Men det krävde en hel del självövervinnelse hos alla de som i 10-15 år sett Frankrike som den främsta “troublemakern” i Europa för att inse att huvudmotsättningen hade förändrats. Om detta skrev Myrdal och han hade rätt. Men det innebar inte att Sverige borde gå med i Nato, bara att tanken inte var omöjlig. Att lägga om politiken 170 grader är ju i sig inte fel, tänk på Nixon visavi Kina 1971.

    När frågan om Natoanslutning kom upp i diskussioner i slutet av 1970-talet var det i ett läge då USA hade förlorat mycket av sin prestige i Europa, ja t o m verkade ha tappat intresset för vår kontinent, något som bl a tog sig uttryck i den omstridda och mångtydiga “Sonnenfeldtdoktrinen”.

    Googlar man på den hittar man bara tre svenska sajter och på Wikipedia bara en polsk.

    På engelska sajter finns det mer bl a Independents nekrolog.

  5. Kjell Martinsson
    2016-02-01 kl. 0:42

    Anders P!
    Jag tycker du borde kunnat hänvisa åtminstone till en källa om huruvida KKP eller “kineserna” skulle ha uppmanat Sverige att gå med i Nato. De brukar ju alltid hävda att – i enlighet med Bandungkonferensens linje “att inte blanda sig i andra länders angelägenheter”.

    Dock kan det ju förefalla motstridigt till att de ansåg att Sverige borde gå med i EG, Europeiska gemenskapen, som det hette på den tiden. Jag minns att en del kamrater – inklusive mig – i Nej till EG-gruppen i Göteborg var förvånade över detta.

  6. Anders Persson
    2016-02-01 kl. 10:26

    Kjell M!
    Det är snarare du som ska berätta när Kina “uppmanade” Sverige att gå med i NATO, jag skrev “ville”. Och vad jag minns pekade kineserna inte speciellt ut Sverige, utan allmänt de europeiska stater som ännu inte var med.

    Men det var för snart 40 år sedan. För att återkoppla till liknelsen med Frankrike: att anti-fascister 1937 skulle se Frankrike som en makt på “rätt sida” gällde inte tio tidigare, inte heller under Indokina- och Algerietkrigen eller nu, men väl under de Gaulles försök på 60-talet att föra en mer oberoende utrikespolitik.

  7. Kjell Martinsson
    2016-02-02 kl. 11:11

    Det finns ju förstås en allmän tendens att en nations försvar är först och främst en angelägenhet för det egna territoriet. Men man kan fråga sig i vilken utsträckning t ex den kinesiska kulturrevolutionen påverkades av “det amerikanska kriget” mot Vietnam 1962-1975, där 3-4 miljoner vietnameser dog (Källa: USA:s dåvarande försvarsminister Robert McNamara). Den betydligt mindre staten Nordkorea, granne till Kina, påverkades – vad jag kan förstå – väldigt lite av kulturrevolutionen. Men där finns inga offentliga källor, så vitt jag kunnat finna.

    Ens egna källor stödjer oftast det egna påståendet … men jag säger som älskaren INTE säger i Fredrik Ströms “Svenska ordstäv”: Jag är en älskare av naturen.

    Så länge det inte finns källor, alltså.

  8. Hannu Komulainen
    2016-02-07 kl. 12:59

    Myrdals roman Karriär hade en väldigt tydlig tendens: Sovjetimperiet var på väg att ta över ledarrollen från USA, och den svenska härskarklassen var inställd på att byta sida.

    Idag efter Sovjets snöpliga sammanbrott förefaller ju den världsbild som målades upp från Kina extremt osannolik. Det skulle vara intressant att läsa vad t ex Myrdal anser om detta idag. Lät man sig luras av Deng Xiaoping-propaganda, eller fanns det ett korn av sanning i den kinesiska världsbilden (“teorin om tre världar”)?

  9. Anders Persson
    2016-02-07 kl. 17:28

    Hannu!
    Den bilden var inte alls osannolik, och det behövdes inte några kineser för att se hur den svenska härskarklassen, eller stora delar av den, började omorientera sig. SvD var på ledarsidan upprörd när fysikern och dissidenten Andrej Sakharov fick Nobels fredspris (det skulle störa avspänningen) och SACO-ordföranden Osmond Bartley kom hem från Sovjetunionen och sade att vi i Sverige hade mycket att lära av de sovjetiska fackföreningarna. Jag tror det var i DN man kunde läsa på ledarsidan att Sverige, istället för att kritisera Finlands “undfallenhetspolitik” emot Sovjetunionen skulle söka skapa en liknande relation. Och förresten var det så säkert att det varit Sovjetunionen som anfallit Finland 1939 …? Det var mot sådana idéer som jag 1979 skrev boken “Finlands sak var svår”.

    Det finns mycket, mycket mer att säga om denna period i den svenska borgerlighetens historia 1974-82.

  10. Bo Persson
    2016-02-07 kl. 22:20

    Hannu!
    Min minnesbild av romanen Karriär – den kom 1975 – är att den var en uppgörelse med en i den rika världen alltmer teknokratisk ekonomistyrning – kapitalistisk såväl som socialistisk – och att det i denna mening fanns likheter mellan t ex Sverige och DDR.

    Så idag när den nyliberala teknokratiska kapitalismen är global så borde Karriär vara ännu mer aktuell än den var på 70-talet.

    När JM och Gun Kessle vid ett tillfälle var i Piteå för att dela ut FiB/K:s kulturpris – vi hade ju ett sådant tidigare – till Ronny Eriksson och Euskefeurat, så lämnade de kvar ett tiotal ex av Karriär (pockettupplagan) här i Piteå. Jag har dem fortfarande i bokhyllan. Så om någon vill ha ett ex av den och är beredd att betala portot, så är det bara att höra av sig: boklar@spray.se

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.