Kinaresa – Gatuliv, selfies, musik, dans och att göra sig förstådd…

Två lärare och en militär-medicinsk officer

Många är nyfikna, särskilt ungdomar. Jag mötte ett ungt par på 3200 m höjd (vi hade tagit linbana upp). Den unge mannen råkade fastna på en bild jag tog av det mäktiga berget i bakgrunden. Han inledde därför – mycket stapplande – ett samtal på engelska och fick till slut fram sin fråga; om kvinnan som kom strax efter mig… ”your wife?” Jag förklarade att så inte var fallet, men nu var ett nyfiket ordutbyte trots allt igång.

Jag fick fram att de två var ett nygift par, flickan (27) var lärare och killen (29) var militär-medicinsk officer. Jag sa att jag var från Sweden och fick efter visst besvär fram att Sweden inte tillverkar klockor, det är Switzerland. Nej, i Sverige har vi Volvo – och då förstod de. När jag sa att jag var 72 såg de mycket förvånade ut :-). Det blev förstås en gemensam selfie som avslutning…

Alla gillar selfies
När vi svenskar rörde oss i vimlet var det märkbart att åtminstone jag tilldrog mig en del nyfikna blickar (tror det var mina kritvita hårtofsar vid öronen) – typ; Kolla in den där, har du sett något liknande någon gång? Dessa blickar bemötte jag med vänliga leenden, vilka vid flera tillfällen resulterade i selfies med dem och mig tillsammans. Alla har mobil. Några exempel…

Vi besökte tre stora och några mindre städer; i storleksordning: Chongqing, Kunming, Guiyang, Zhaoxing, Dali och Lijiang. Det är som sagt påtagligt hur dåliga alla är på att tala engelska. Yngre människor förstår en del, men kan nästan inte få ur sig något begripligt. Det beror på att det är stor brist på engelsklärare som kan tala engelska. Men, det kanske främsta skälet är att kinesernas medievärld inte badar i angloamerikansk språkkultur. De hör nästan aldrig talad engelska. Men nyfikenheten på västerländska turister finns där och man hjälper gärna till om man kan.

Jag frågade en ung kille i en affär efter en bankomat. Han kunde inte förklara, men kunde visa mig. Så han tog med mig på en promenad på kanske en halv kilometer till den närmaste. Jag bugade djupt för att visa min tacksamhet.

Dans och motion
Människor umgås ute på gatorna, särskilt på helger. Man spelar musik, man spelar kort och mahjong, man sitter i skuggan och spanar på folk och man dansar för skojs skull och för motion till någons musikmaskin. Gamla och unga i en salig röra. Här lite exempel på detta…

Eftersom jag tilldrog mig lite uppmärksamhet då jag gick runt med min telefon i typiskt filmläge, kom en man fram och tog mig i armen. Kom med här kände jag att han menade. Så förde han mig till den rödhåriga kvinnan som just dansat med Elsa, som nu lämnats över till en man. Varsågod och dansa med henne här, sa han klart och tydligt med sitt kroppsspråk. Och så bar det av.

Bara att följa med och falla in i rytmen och stegen. Det blev en lång och stärkande dans med henne, men det finns förstås inte på film i min telefon, men kanske i någon kinesisk mobil?

Kortspel och Mah-Jong…
Gatorna var verkligen folkliga vardagsrum, särskilt i de stora städerna. Där fanns den lugna lövskuggade promenaden intill floden i Guiyang, eller parken på berget i Chongqing med den hisnande utsikten. Där roade människorna sig i den behagliga utetemperaturen med diverse sällskapsspel eller bara genom att sitta på en bänk och och glo lite…

Det enda som jag inte finner helt aptitligt i det kinesiska gatulivet är att gubbar plötsligt helt skamlöst kan lägga av en fet spottloska. Vad kommer det sig? Någon kanske har en förklaring?

Men det var en tråkig avslutning. Låt mig då också berätta att i parken på berget med den hisnande utsikten över Chongqing spelade en man på sina flöjter för oss. Han var mycket skicklig och när vi försökte ge honom en liten gåva som tack för den fina musiken ville han inte ta emot någonting. Han var proffsmusiker och bara ute för att sprida god stämning. Här ett filmklipp på hans spelning…


Nästa avsnitt: Marknad och Kinamat

  2 kommentarer for “Kinaresa – Gatuliv, selfies, musik, dans och att göra sig förstådd…

  1. Anders Persson
    2017-11-11 kl. 21:39

    Det där med kinesiska spottloskor: När jag var i Singapore ett par gånger på 90-talet, fick jag lära mig att inte spotta på gatorna. Då fick man böta. De som hade humor sade att
    ”Singapore is a fine city” [fine betyder inte bara ”fin” utan också ”att böta”]

    Men att även du verkar vara en potentiell anhängare av spottförbud, tyder på att de kinesiska loskorna är något utöver det vanliga. Eller?

  2. Roland Sten
    2017-11-12 kl. 23:20

    Tack Knut för underhållande inslag! Mycket lärorikt att ta del av din fantastiska resa!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *