Kinaresa – Marknad och Kinamat

Att besöka marknader är det kanske bästa sättet att få en inblick i människors vardag. Den mycket välordnade röran runt det sällsamt rika och varierade varuutbudet är en uråldrig fungerande fördelningsprocess. Många människor behöver många olika färskvaror, man provianterar och skaffar det man behöver för livets nödtorft de närmaste dagarna.

Det blir som att titta rakt in i människors mest privata rum. Vad ska den gamla kvinnan med alla dessa levande kycklingar? Vem köper hundvalparna med röda tofsar i svansen? Och vad är det gubben skruvar fast i kvinnans rygg? Man kan undra? Några marknadsglimtar…

Det enda jag kan svara på är att gubben (i slutet av filmen) som skruvar… är en bydoktor som på marknaden ägnar sig åt koppning” mot betalning. I Sverige höll man på med ”koppning” fram till 1700-talet. I Kina förekommer det alltså fortfarande – inom den ”traditionella medicinen”.

Vi besökte olika marknader med olika inriktning. Bilderna ovan är från en husdjursmarknad och en marknad för livsmedel och blommor. Blomavdelningen var lite för stillastående för att fånga min uppmärksamhet.

Kinamat, Kinamat, Kinamat
Det är på marknaderna människorna införskaffar råvarorna till Kinamaten. Grönsaksutbudet är som synes enormt, vilket förstås präglar maten. Vi åt två stora mål mat om dagen förutom frukostarna på hotellen, återkommer till dem. Man kan utan tvekan säga att vi fick ”Kinamat” hela tiden. Alltså ca 25 gånger bänkade vi oss 8-10 personer kring ett runt bord med en roterande serveringsskiva i mitten, ibland med inbyggd värmeplatta, någon enstaka gång var bordet rektangulärt.

Så fort man intagit sin plats och frigjort en risskål, en kopp, en liten assiett och en rissked ur sitt plastskal kom första matfatet in (regelmässigt utan något redskap att ta med). Det kunde vara en kötträtt, en grönsaksrätt, en fiskrätt eller faktiskt vad som helst inom Kinamatsramen. Riset kom ibland inte förrän på slutet. Ibland kom en stor kokande soppgryta med stora kolblad först, ibland sist, ibland ingen soppa alls. Sällan fisk, men ibland till och med någon potatisrätt.

Ordningen som rätterna serverades verkar vara helt ovidkommande. Vi serverades helt sonika det som köket hade att bjuda just då. Den relativa ordningen på Kinarestauranger i västvärlden med långa numrerade listor på olika maträtter verkar vara en anpassning till västvanor att vilja välja och sedan beställa. I Kina fanns inga matsedlar eller beställningslistor. Kanske var det för att allt hela tiden var förbeställt. Jag vet faktiskt inte.

Dricka var inget man serverade, förutom grönt te som alltid ställdes fram och som var tänkt att drickas ur den lilla koppen. Det kinesiska ölet (eller vatten) fick man beställa särskilt. Våra guider märkte snart att vi alltid ville ha öl, gärna i glas som då fick plockas fram särskilt. Det gick förresten att dricka öl även i den lilla muggen, det räckte längre då. Ibland ställdes en falska öl fram till 8 personer. Kineser verkar ha riktigt dålig kläm på hur västerlänningar konsumerar drycker till maten.

Bröd, smör och ost såg vi knappt röken av. Undantag från den regeln var några hotellfrukostar – särskilt anpassade till västerlänningar – där vi kunde finna både rostat bröd, smör och i bästa fall ett litet importerat marmeladpaket. Men ost verkar vara en stor raritet, åtminstone i dessa Kinaprovinser.

Frukostarna var, om jag ska vara ärlig, inte helt lätta att älska. En gång fick vi en youghurt som var blaskig som lättmjölk och söt som karamell. Räddningen blev ofta de stekta äggen som man i bästa fall kunde lura åt sig två av. Toppat med några skivor bacon blev det riktigt gott. Melon fanns alltid och kaffe och te förstås, men juicen var mera som söt och blaskig saft.

På en del ställen lades en knippa gafflar fram. Men bland oss svenska och norska Kinaresenärer blev det genast konkurrens om vem som klarade sig med enbart pinnar. Man vande sig fort, pinnarna är faktiskt väl anpassade redskap för att fånga den finhackade och välstrimlade Kinamaten i sås, blandat med klibbigt ris. Soppan med de stora kolbladen eller hala nudlar var enda egentliga bekymret, de gjorde att man skvätte ner skjortan och kladdade ner duken. Men, alla var vi mer eller mindre prickiga under hakan efter måltiderna.

Men man mår bra av Kinamaten, mycket grönsaker och fantastiskt gott tillagat hela tiden. Ibland var det lite mycket chili, men det var bara att peta undan. Vissa saker blev favoriter som återkom på många ställen. Man talar om Yunnanköket som jag inte märkte så mycket av. Kanske var det lite mer kryddstarkt än i Guishou? All mat är faktiskt mycket varierad överallt, det finns nästan alltid med av alla sorter; fläsk, nötkött, kyckling (dock ej alltid fisk och aldrig ost som sagt) och alla dessa goda grönsaker. Det är sättet att tillaga, servera och äta som är typiskt kinesiskt.

En kinesisk specialitet?
Och som grädde på moset presenteras här en specialitet från staden Zhaoxing. Vad kan det vara?

Just det… grillad råtta. De lever och fångas i majsfälten, inte i människornas avskrädeshögar nere i själva staden alltså. Allt vi serverades var inte så lätt att identifiera. Kanske åt vi råtta och tyckte det var gott?

Nästa avsnitt: Linden Center i Dali

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *