Kinaresa – minoriteterna har fördelar

En i välkomstkommittén

Kina har i runda slängar 1,4 miljarder invånare, dubbelt så många som hela Europa (inte bara EU) och är även ytmässigt betydligt större. Kina är dock ingen världsdel, utan ett enda stort land (statsbildning), som inte liknar något som man i västvärlden tänker på som länder (stater). Därför måste man försöka tänka om när man ska försöka få grepp om vad det är fråga om när man talar om Kina.

När Xi Jinping talar på partikongressen (som pågick under vårt besök) når han ut till varenda människa i hela det väldiga landet.

Partikongressen talar till alla, här till en liten restaurang i Lijiang…

Befolkning och minoriteter
Vi hör ofta talas om upproriska Uigurer (muslimer) och separatisktiska Tibetaner. Men det är inte bara dessa folk som är minoriteter i Kina. Ända sedan 50-talet finns en fastställd minoritetspolitik som erkänner 55 olika minoritetsfolk plus ett antal andra mindre etniska grupper (upp till 400 st). Dessa folk och grupper lever delvis i så kallade autonoma regioner (Tibet, Xinjiang (Sinkiang), Mongoliet…) men också i flera andra provinser, främst i sydvästra Kina, där vi reste runt. Tillsammans utgör minoritetsfolken 8–9 procent av den totala befolkningen. Han är majoritetsfolket på drygt 1,2 miljarder, medan de 55 erkända minoriteterna utgör sammanlagt knappt 120 miljoner. Övriga mindre minoritetsgrupper är ca 800.000.

I Kina har man sedan tusentals år traditioner av att leva under en centralmakt. Tidigare i det kejserliga Kina och sedan 1912 som republik eller från 1949 som folkrepublik. Hur kan man hålla samman ett så vidsträckt och mångkulturellt jätteland?

Ända sedan mongolernas erövring och Khubilai khan lät utropa sig till kejsare år 1271 har Kina varit mer eller mindre sammanhållet. På 1800-talet och början av 1900-talet försvagades Kina av brittisk och japansk kolonialism. Det modernt militärrustade Japan ockuperade på 30-talet stora delar av Kina inklusive den långa kusten och nationalisternas ledare och försvar flydde till staden Chongqing i sydväst. Främmande makter tog för sig men besegrades till slut 1949 och Kina blev åter ett enat land, nu som folkrepublik med Mao och kommunistpartiet i spetsen.

Enligt vår guide Ulf Nilsson har alla stora ledare i Kina sedan början av 1900-talet faktiskt haft en sak gemensamt, man vill hålla samman riket till en enhet. Den traditionen är mycket stark. Inga separationssträvanden från några delar (Tibet, Taiwan t ex) kommer att accepteras. Enheten är närmast helig – i jättelandet utan en dominerande religion.

Frånvaron av en dominerande religion anses vara en faktor som hjälpt till att hålla ihop Kina. En annan faktor är att alla kineser hjälpligt kan tala någon form av “mandarin” (nordkinesiska) och att alla nordkinesiska talspråksvarianter har ett gemensamt piktografiskt skriftspråk. Det här kanske är själva grundbulten för sammanhållningen. Man kan förstå varandra över hela Kina.

Varje kines har sin etniska tillhörighet stämplad i passet. Eftersom minoriteterna (numerärt sett) inte utgör något hot mot han-majoriteten, trots att de är miljoner, har de givits vissa väsentliga privilegier. De omfattas inte av den nuvarande två-barnspolitiken t ex, utan får ha fler barn. Det gör att minoriteternas andel har växt i t ex i Guizhou-provinsen på senare år. Där utgör Han-folket bara 65%, mot 94% i hela Kina. Detta sagt som en bakgrund till att man måste tänka annorlunda i dessa frågor när det gäller Kina.

Minoriteter har också företräde till vissa universitet. De får utveckla sin egen kultur och religion och leva efter sina egna seder och bruk. Det här gäller förstås främst människor på landsbygden, för i städerna blir det stadsliv.

Kina är och har alltid varit ett “mångkulturellt land”, en förutsättning för att kunna hålla samman. Men utöver sin minoritets- eller kulturtillhörigheten finns mellan olika kineser även en stark nationell kinesisk samhörighet. Det är något liknande som EU misslyckats med att skapa för européer, och som nu håller på att knaka i Spanien. Och vad man måste ta med i beräkningen är att Kina – till skillnad från alla andra nu existerande länder i världen – har en flertusenårig gemensam historia, baserad på skriftliga källor.

Bland Kinas minoriteter står Mao Zedong högt i kurs, särskilt för revolutionsgenerationen och den följande. Det var ju tack vare Mao som landet befriades från japanerna och han lät bönderna och minoriteterna inta en framträdande plats i folkrepubliken, något som då var helt nytt i Kina.

Fortfarande bor 700 miljoner kineser på landsbygden, ungefär lika många som för 30 år sedan. Det är istället i städerna befolkningen har ökat. Nu utgör stadsbefolkningen ungefär 50% vilket är en enorm procentuell ökning mot för 30 år sedan. Och fler ska flytta till städerna enligt planerna. Städerna växer så det knakar – men inte på landsbygdens bekostnad! Kina måste ha mycket folk också på landet för att kunna försörja hela sin befolkning med mat. Och alla små majs- risodlingsterrasser som odlats i århundraden måste fortfarande bearbetas med samma sorts handredskap (en mycket lerig liten jordfräs såg jag på en enkel dragkärra dock). Återkommer till odlingen.

Små minoritetsbyar
Vi besökte flera små minoritetsbyar, som tidigare besökts av mycket få turister. Först miaobyn Jidao i Guishou-provinsen. Vi fick promenera in i byn och togs emot med en rörande gästfrihet. Byns innevånare stod uppställda längs bygatan – kvinnor och barn till vänster och männen till höger, alla i sina finaste högtidsdräkter. En delegation kvinnor sjöng en slags entonig diskantsång och bjöd alla besökare på hembränt risbrännvin efter en speciell ritual. Miaokvinnornas praktfulla huvudbonader och bröstsmycken i silver kan väga upp till 12 kilo. Några glimtar kommer här…

Vi följdes sedan upp till torget där de dansade och spelade för oss. Som avslutning dansade vi för dem “Vi äro musikanter alltifrån Skaraborg”, vilket väckte stor munterhet.

I en annan miaoby, Qingman, blev vi hembjudna på lunch till en familj med ett stort hus, som också sysslade med sidenväv och sidenbroderi. Vi satt på små pallar vid ett stort bord alla 23, serverades god mat och risvin. De sjöng sin diskantsång och vi sjöng snapsvisor som svar och stämningen blev rent uppsluppen.

Vår guide var bekant med flera av kvinnorna, som enligt traditionen måste hälla i honom så mycket risbrännvin som möjligt, antagligen för att han var en ung man som planerade sitt stora bröllop. En av kvinnorna var drivande och tycke själv mycket om den destillerade drycken. Jag tog fram telefonen och filmade…

Till sist en bildserie från byn Jidao. (Klicka på bilden för att få storbild. Bakåtpil leder tillbaka.)

Man kom dessa människor mycket nära.


Nästa avsnitt: Kommunikationer och vägbyggen

  9 kommentarer for “Kinaresa – minoriteterna har fördelar

  1. Anders Persson
    2017-11-01 kl. 8:54

    Om vi får behålla fred på jorden kommer det inte att dröja länge förrän många svenskar försörjer sig på att inför stenrika kinesiska turister uppföra “domaredansen”, “oxdansen” och andra exotiska danser.

  2. Roland Sten
    2017-11-01 kl. 14:30

    Tack Knut för underhållande visningar och berättelserna som inspirerar mycket! Positivt upplyftande precis vad man behöver nu när det är höst, snart vinter!

  3. Helena Streijffert
    2017-11-01 kl. 15:01

    Jag är böjd att hålla med Anders Persson om svenska folkdansers ”fredsskapande” framtid. Knut din anings- och historielösa relation till Kina är besvärande.

  4. Knut Lindelöf
    2017-11-01 kl. 17:05

    Oj Helena S, “anings- och historielös relation till Kina”! Vill du utvecklade det där tack?

  5. Roland Sten
    2017-11-01 kl. 19:46

    Helena S, jag känner inte dig!
    När det gäller Knut Lindelöf är jag väldigt bra påläst om vem han är! Jag har aldrig träffat honom? Men när jag tänker efter just nu i skrivande stund… brukar jag åka på bokmässor och har sett honom i Göteborg om inte minnet sviker mig?

    Just nu är jag väldigt förväntansfull och hoppas du kan infria också en önskan från mig, hur du resonerat när du skriver; – “aningslösa och historielösa relation till Kina som är besvärande,” riktat till Knut Lindelöf!?

    Har jag missat någonting? Den svenskan jag lärt mig, har tagit mig till toppen i min karriär. Tillräckligt självklart att jag förstår vad Knut Lindelöf skriver och dennes kapacitet! Finns det någonting annat på bloggen som jag kan ha missat? Tar tacksamt emot en redogörelse/förklaring om jag kan ha feltolkat vad jag förmodar vara samma text som vi läst alla?

    Jag framträder här på eget bevåg och är inte påverkad av någonting annat än det jag läst här! Har man sagt A får man säga B?

    Personligen så tycker jag det finns gränser när det gäller hur man raljerar. Du avgör ju själv om du vill svara. Jag är inte något konstitutionsutskott eller besserwisser! Men du måste ju rimligen veta varför du formulerat orden som du gjort? Att kunna förklara eller hur? Det här är ingen anklagelse riktat till någon likt författaren Zola, – Jag anklagar! – men nu blev det “dålig stämning” (citat av Özz Nujen).

  6. Mats Larsson
    2017-11-02 kl. 2:18

    Knut!
    Du skriver:
    “Inga separationssträvanden från några delar (Tibet, Taiwan t ex) kommer att accepteras.”

    Taiwan är en del av PR-Kina, enligt PRK. De facto är det naturligtvis inte så.

    För någon dryg månad sedan stötte jag ihop med två gamla vänner från PRKina och Taiwan. Jag frågade min vän från Taiwan, som hjälper sin vän i PR-Kina i ett vetenskapligt kommitté-arbete, om han [Taiwan] hade visa-problem att åka till PR-Kina. Frågan möttes med ett gemensamt skratt och svaret – inga alls! (jmfr starka PR-Kinas inställning till Taiwan med ojämförligt svagare Ryssland/Krim).

    Jag kan tillägga att trots många resor till Taiwan, när jag söker visum till PR-Kina, är man totalt ointresserade av mina resor till Taiwan.

  7. Knut Lindelöf
    2017-11-02 kl. 8:09

    Mats L!
    Taiwan var kanske inte det bästa exemplet, eftersom Taiwan, som du påpekar, de facto reder sig själv. Men PR-Kina (som du skriver) ser det långsiktigt och inväntar rätt tidpunkt för att se till att Taiwan (Republiken Kina) återförs till den kinesiska enheten. De kommer inte att erkänna Taiwan som en egen stat eftersom de ser det som en utbrytning av Chiang-kai-Shek efter revolutionen 1949 – oavsett dina visumerfarenheter ;-).

  8. Anders Persson
    2017-11-02 kl. 9:47

    Mats L!
    Din jämförelse Krim-Taiwan haltar lite. Hur var relationen mellan PR-Kina och Taiwan (Formosa) tre-fyra år efter 1949?

    Sedan har jag lärt mig att Mao & Co och Chiang & Co var överens om att Taiwan är en okränkbar del av Kina. Men det var givetvis olika politiska varianter av Kina.

    Denna samstämmighet har inneburit att PR-Kina och Taiwan ofta eller alltid hamnat på samma sida i gränsdragningstvisterna i Sydkinesiska sjön!

  9. Mats Larsson
    2017-11-02 kl. 14:39

    Knut L!
    Håller med dig om att Kina ser det långsiktigt, förmodligen med betoning på “lång”, och inväntar rätt tidpunkt. I motsats till ryssarna, som Anders Björnsson beskriver i den av dig länkade artikeln:

    “Krims återanslutning till Ryssland må ha varit realpolitiskt begriplig, men den skedde under former som är förkastliga. Secessioner och ackvisitioner bör inte få gå till så.”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *