Kinaresa – Turismen

Vår lokalguide ”Höö” i Lijiang med sin röda signalflagg…

Första veckan rörde vi oss genom områden med mycket få andra turister. Andra veckan kom vi däremot till områden som mycket präglades av turismen.

Man tänker att det kanske skulle vara lättare att som svensk orientera sig och göra sig förstådd i de mer turistinriktade områdena, men så var knappast fallet. Återkommer till det.

Kina satsar också enormt på turism, men inte som vi då genast tänker på turister utifrån, utan på inhemsk turism. Visserligen finns det här och där namn och skyltar på knackig engelska, men det är tydligt att det är turister från andra delar av Kina som man satsar på. Det märktes mycket tydligt både i Dali och Lijiang (stora turistmagneter). Där vimlade det av turister på eftermiddagar och kvällar, men västerlänningar var mycket sällsynta. En fransk grupp fanns på vårt hotell i Dali samtidigt som vi, det var nästan allt vi såg.

Förr gick den stora kinesiska turistströmmen från provinserna till Peking. Alla som bodde på landet ville åtminstone en gång i livet se Peking, Himmelska fridens torg, den förbjudna staden, den balsamerade Mao i sin glassarkofag – där ringlar fortfarande köerna långa – och den kinesiska muren förstås.

Men nu har en helt ny form av kinesisk turism växt fram. De stora stadsbefolkningarna i Peking, Schanghai, Hong-Kong – och många andra storstäder, som de flesta av oss inte ens känner namnen på (sammanlagt 700 miljoner människor) – vill se och lära känna resten av Kina, som de sedan ett par generationer tappat kontakten med. Marknaden är enorm och minoritetskulturer, sevärdheter och naturscenerier är talrika och spektakulära.

Med alla nya Expressways och HSR-tåg har landets avkrokar blivit mycket mera lättåtkomliga för den nyfikna och snabbt växande kinesiska medelklassen. Det här är också en snabbt växande näringsgren.

Just i Yunnan runt Kunming och framför allt väster och nordväst om Kunming verkar turismen växa så det knakar. Det började kanske 1997 med att den gamla välbevarade delen av staden Lijiang sattes upp på Unescos Världsarvslista. Sedan man också fått en Expressway har restiderna förkortats väsentligt och gjort denna pärla lättåtkomlig (bara fem timmar med buss från Kunming). Här några bilder från turistmagneten Lijiang:

Men staden är idag helt nedlusad med tingeltangel, snabbmat samt små och stora hotell. Även kvalité finns, men utbudet är bedövande för en gubbe på 72. Allt detta slår upp sina portar på eftermiddagen och sedan är det fullt ös fram till sena kvällen. Under dessa timmar är huvudstråken i denna trånga lilla stad så igenkorkade att du med stora besvär kan tränga dig fram. Tvärgatorna, ett par kvarter bort är det fortfarande tyst smalt och mörkt på kvällen.

Impression Lijiang – bygdespel i megaformat
En enorm turistsatsning är megaföreställningen ”Impression Lijiang” med 500 lokala medverkande amatörer och 100 hästar, som vi bevistade i den för ändamålet uppbyggda arenan med Yadedrakens snöklädda berg i fonden. Detta spel uppförs varje dag året runt. Det är den dramatiska berättelsen om naxifolkens speciella liv och arbete sedan lång tid tillbaka i tiden som återges. Naxifolket, är kända för att där är det kvinnorna som bestämmer och männen de som spelar, sjunger och super – när de inte fraktar det dyrbara teet på hästryggarna över Himalayas farliga bergspass till Tibet. Det var faktiskt imponerande. Här några filmade glimtar…

Vilse sista dagen
På morgonen för vår avresa från Lijiang – som skulle ske klockan nio – tog jag mig en promenad helt på egen hand. Jag hade drygt en timme på mig, vädret var fint och luften hög och klar. Jag styrde stegen mot en sevärdhet jag trodde jag visste var den låg (Moes Mansion), men fann den inte och började därför irra hit och dit i de små smala gränderna.

Aldrig längre sikt än 10 meter…

Staden är som en labyrint med få räta vinklar. Inga människor var ute annat än en och annan mamma (pappa, mormor, morfar, farmor, farfar) med ett litet skolbarn vid handen, målmedvetet och med raska steg på väg till skolan, som tydligen började kvart över åtta.

Jag var nu helt lost. Tiden började bli knapp. Jag försökte tänka rationellt. Plötsligt var jag tillbaka på samma ställe jag varit för en kvart sedan, jag hade gått i en loop. Efter ytterligare irrande befann jag mig i utkanten av staden där dagens marknad höll på att förberedas. Mycket folk med tunga bördor, motorfordon som korkade igen gränden. Det var stopp. Jag hade ingen aning om hur jag hamnat där jag var eller åt vilket håll hotellet låg.

Då såg jag en ung ensam kvinna i en liten mörk butik. Jag gick in och visade henne mitt nyckelkort till hotellrummet och försökte med en frågande gest få reda på åt vilket håll hotellet låg. Hon såg först helt oförstående och ovetande ut, men efter en stunds funderande visade hon i alla fall åt höger.

Jag började nu småspringa åt det hållet och kom fram till ett av de små vattendragen som rann genom staden, och hade en diffus känsla av att de rann huvudsakligen från NV mot SÖ, och en lika diffus känsla av att att hotellet låg nära stadens SV:a hörn. Med min telefonkompass tyckte jag mig då kunde lista ut att jag skulle röra mig nedströms.

Klockan var nu 08.40. 20 minuter kvar tills bussen skulle gå och jag började bli trött. Jag höll paniken ifrån mig och halvsprang genom några slingrande gränder åt det håll jag trodde var nedströms. Då kände jag igen mig, ganska nära det stora livliga torget i NÖ:a hörnet av staden. Långt från hotellet!

Alltså, fort till torget, sedan bara att följa huvudgatan som vi gått flera gånger, mot hotellet. En kvart kvar. Bara att springa så fort jag orkade. Och det var mycket längre nu än jag trodde, men inga människor som hindrade…

Klockan 08.55 kom jag till hotellet. Där stod alla redan samlade för avfärd. Jag sprang upp till hotellrummet och hämtade min ryggsäck, pustade några andetag, försökte ordna mina anletsdrag så att paniken slutade lysa i ansiktet, och så stegade jag ner till resegruppen utanför hotellentrén.

Det var mycket nära att jag blivit kvar där i Lijiang… eller att jag sinkat bussavfärden till flygplatsen… Ja, ni kan säkert tänka er hur skönt det kändes just då.

Jag konstaterade senare med hjälp av stegräknaren i telefonen att min irrande morgonpromenad blev drygt 4 kilometer längre än beräknat.

Lite dåliga vibbar har jag med mig hem av turistfällan Lijiang, det måste jag erkänna.


Nästa avsnitt: Gatuliv och dans

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *