Inga problem att följa med i dansen… Foto: Ulf Nilsson

Denna Kinaresa var för mig en slags nödvändighet. Jag har inte riktigt rett ut vad som var så nödvändigt. Jag tänker ju inte resa till Sydamerika, Grönland, eller Australien, så resandet i sig eller ”att se världen” är inte grejen här. Men alltså, denna Kinaresa kändes ändå som något jag måste göra.

Vad var det som drog?
Visst var Kina lockande. Kina har jag ju följt sedan 60-talet och det politiska uppvaknandet. Kan tydligt minnas hur man talade om Kina under kulturrevolutionen som något nytt och fräscht i det försoffade gamla kommunistfacket. Sedan dess har jag burit med mig en slags nyfikenhet på detta stora mytomspunna, och på senare tid mer och mer förstått att Kina är på väg mot något ännu mycket större och kanske till och med hoppfullt i världsmåttstock.

Men det var alltså inte bara resmålet som drog? Det var nog också ett sätt för mig själv – som relativt frisk och stark, men ändå en åldrande människa – att försöka ta mig till något främmande och större än det jag ser till vardags – en vardag som jag i huvudsak är fullt tillfreds med. Men ”långt bort i världen” väntar ju på att bli upptäckt, och jag har faktiskt möjligheter att åtminstone företa mig en (1) ordentlig upptäcktsfärd. Man kan inte se allt, men ändå något.

Kanske är det också ett sätt att försöka komma runt allt det där man får i sig genom vardagens alla skrikiga medier, att se med egna ögon och erfara med egna sinnen. Att ta nacksving på Grönköpingsperspektivet helt enkelt. Uppriktigt sagt tror jag inte på det där, det är knappast möjligt, men varför inte i alla fall försöka? Och visst hjälpte det mig också på traven att jag hade sparpengar nog att inte bli barskrapad av en så här dyr resa.

Hur blev det då?
Vad såg jag och vad lärde jag mig? Det var ju en mycket ambitiös (men relativt bekväm) studieresa. Jo, jag lärde mig nog mer än väntat faktiskt. Jag hade naturligtvis inte läst alla de viktiga böckerna inklusive Lonely planet (man har ju trots allt lärt sig en hel del om Kina genom åren), dels för att jag inte haft tid, men också för att det i mitt fall hänger på något annat om jag ska få utbyte av att resa.

Hur långt bort man än reser så finns risken att man blir kvar i sin lilla hemmakokong. För min del är inte guideboken det viktigaste hjälpmedlet. Jag klarar mig bättre genom att försöka hålla sinnena öppna för det som sker just där jag är, eller till och med fråga någon främmande med hjälp av teckenspråk. Det hänger faktiskt mycket på hur nära man vågar gå det okända. Att närma sig främmande människor är aldrig farligt. Plötsligt har man tagit sig igenom gränssnittet och skapat kontakt. Det är ganska enkelt. Ulf Nilsson (vår eminente guide) var en mästare på detta noterade jag vid flera tillfällen.

Det mest lärorika
Det jag tror jag lärde mig allra mest av var när jag var helt vilse i Lijiang utan karta, utan GPS och utan guidebok. Då kände jag inpå bara skinnet hur långt hemifrån jag verkligen var och hur slätt man står sig och hur ensam man är – utan språk.

En annan påtaglig och högst oväntad lärdom var att människor kan dansa med andra oavsett varifrån de kommer. Först stod jag som den typiske turisten med kameran (telefonen) riktad mot den främmande rytmiskt böljande människohopen i söndagseftermiddagens solsken i en park i Guiyang. Då tog en främmande man mig i armen och förde mig till en osannolikt rödhårig kinesiska. Hon tittade generat ner i marken, men tog samtidigt mina händer och förde mig ut på den släta stenläggningen bland de dansande jag just filmat. Så följdes vi åt i dansen en lång stund, hon förde mycket bestämt.

”Vi och dom” var först mycket tydligt, men efter att jag – och flera andra reskamrater – dansat med kineser blev vi för en liten stund någon annat än ett tydligt ”vi och dom”.

När man reser i ett land där man inte kan tala med människor blir ytan förstås det man mest betraktar. Men man försöker hela tiden se igenom den, för att eventuellt skymta det äkta som kanske finns i bakgrunden.

Hur styrd är man då av sina förutfattade meningar och den egna föreställningsvärlden? Ganska mycket, men trots allt inte helt. Ofta blir man överraskad, och om man anstränger sig kan man se igenom sin egen idealbild och kanske till och med skymta något oönskat? Den livsfarliga trafiken var en sådan sak. Jag såg en mamma som körde sin lilla flicka på en kinesisk scooter stående framför sig – båda utan hjälm! (se bildspelet) De pressade arbetsförhållandena på keramikfabriken var en annan sådan sak. Turistfixeringen i Lijiang en tredje…

Så fort man kommer till de hårdexploaterade turistanpassade platserna växer ett tydligt avstånd mellan oss och dom. Vi blir för dom bara intressanta som köpstarka kunder. Men, den komiskt nollställde shamanen, som villigt gjorde sig själv till fotoobjekt, men alltså inte rörde en min och inte sa ett ord, kom vi ändå nära. Och det var tack vare att han inte var en turistanpassad souvenir, utan äkta vara. Man söker alltså det äkta, det som är så svårt att veta var det finns.

Nog ser man en hel del
Frågan om vad man ser när man reser för att studera det främmande är klassisk. Visst såg de stora resenärerna Linné (och hans lärjungar), Andrée, Sven Hedin, Sten Bergman, Hans Ostelius, Jan Myrdal, Bengt Danielsson, Folke Isaksson, Sven Lindqvist… med sitt eget ideologiska raster på det främmande. Men de upptäckte också nya saker som sattes in i deras samtida sammanhang. Bättre än så kan det aldrig bli.

Att trampa på Pompejis gatstenar ger en känsla av tidlöshet till vår värld. Att hitta ett gammalt fotografi med ett fångat leende från 1800-talet ger samma sorts känsla. Att sjunga dryckesvisor med människor på den kinesiska landsbygden krymper avstånden mer än alla professionella TV-program eller YouTube-klipp från världens mest avlgäsna hörn.

Så visst lär man sig när man reser, man lägger något extra och autentiskt till de lärdomar man fått på långt avstånd. Men man behöver inte heller resa långt för att finna det främmande. Man kan ju också gräva där man står, som Sven Lindqvist påpekade. Det är ju också ett slags resande.

Några avslutande ögonblicksbilder…

[metaslider id=31777]

Föregående artikelLOTTA LOTASS HAR LÄMNAT SVENSKA AKADEMIEN
Nästa artikelDET KAN LÖNA SIG ATT VARA TILLMÖTESGÅENDE
Knut Lindelöf
Redaktör för lindelof.nu, skribent och författare. Pensionerad mellanstadielärare och skolledare. Bosatt i Uppsala.

Välkommen, du är nu inloggad! Håll god ton. Inga personangrepp!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.