Kinas svar på USA:s uppmaning att stödja landet mot Rysslands ”aggression” är talande

UNDER ONSDAGSKVÄLLEN RINGDE USA:s utrikesminister Antony Blinken, sin kinesiske kollega Wang Yi, och förklarade vad han menade med ”rysk aggression” mot Ukraina. Det hela var uppenbart ett försök från Washington att isolera Moskva genom att vädja till Kina, förmodligen framkallat av rädslan för det framväxande strategiska partnerskapet mellan de två länderna. Men Wang berördes inte speciellt av detta försåtliga sätt att be på hjälp.

Istället uppgav kinesiska medier i sina rapporter om telefonsamtalet, att Wang uppmanade Ukraina att följa Minskavtalet, indirekt kritiserade han Natos utvidgning och uttryckte ogillande av USA:s politik på en rad områden, han anklagade landet för att ”blanda sej i” Kinas inre angelägenheter, avsiktligt underminera VinterOS och krävde att landet måste följa ”Ett Kina politiken” angående Taiwan.

Mest slående var att Wang påtalade att USA alls inte har ändrat sin politik gentemot Kina sedan den tiden Trump satt vid makten, han beskyllde Washington för att fortsätta förgifta de bilaterala förbindelserna genom anklagelser. Samtalet blev sammantaget ett kyligt avslag av amerikanska krav.

Bidenadministrationen försöker att ”äta kakan och samtidigt ha den kvar” i sin relation till Kina. Washington fortsätter oavbrutet med fientligheter mot Peking på ett förödande sätt, fast när en geopolitisk fråga uppstår där Washington behöver Kinas stöd och förmåga, förväntar sej Washington samarbete under goda förhållanden och bortser från att deras eget beteende gjort den saken omöjlig. Landet tycks tro att mindre munrörelser om t ex Taiwan, ska räcka för att få hjälp av Kina, trots att dess nuvarande politik ändå indikerar motsatsen.

Det här beteendet framkom tydligt under Talibanernas maktövertagande förra året, det var även det underliggande antagandet i Washingtons försök att närma sej Nordkorea och det visas åter igen rörande Ukraina. Medan Kina inte avvisar dialog rakt av med USA, ökar uppenbart landets frustration och trötthet över USA:s beteende, vilket ses som allt mer oseriöst och landet blir därför allt mer ovilligt att utan eftergifter driva motkrav.

Ett tydligt exempel kunde ses i november förra året vid mötet mellan president Xi Jinping och USA:s president Joe Biden. Ur Kinas perspektiv var mötet menat att stabilisera förbindelserna och även ett försök att ändra på den aggressiva anti-Peking-politiken från Trumps dagar. I praktiken lyckades mötet inte med något av detta, och Bidens omedelbara reaktion blev att sätta upp ett antal kinesiska företag på sanktionslistan samt uttala sitt stöd för ett lagförslag som skulle förbjuda import från Xinjiang på grund av förekomst av slavarbete.

Detta kaotiska och hycklande uppträdande av den amerikanska diplomatin gör att Peking allt mer ser engagemang med USA, baserat på välvilja, som ett slöseri med tid. Om USA önskar något kan förhandlingar föras på villkor att även Kinas intressen respekteras, en position som USA fortsätter att avvisa. Därför tog nu Wang tillfället i akt att väcka ett antal frågor som saknades på Blinkens agenda (bland annat frågorna om icke-inblandning och Taiwan), och försökte därmed villkora USA:s ståndpunkter.

Det borde vara tydligt att Kina inte tänker tillåta att splittring skapas i relationen med Ryssland då båda länderna tillsammans upplever antagonismen mot USA. Weng fördömde ”Kalla Krigs-mentaliteten” runt Ukraina och slog fast att ”regional säkerhet inte kan garanteras genom ett förstärkande eller ett expanderande av militära block”.

I normala fall reserveras sådant uttryckssätt för att beskriva attityder gentemot Kina, här används det i förhållande till Ryssland , särskilt den sedan länge uttryckta tanken av en hotande rysk stat som tydligen bara längtar efter att börja erövra Europa. Medan Peking inte gör så värst mycket mer än att uppmana till stabilitet och fred, har det trots allt begärt av Kiev, att följa Minskavtalet, överenskommelsen som träffades 2014 för att få ett slut på striderna i Donbassregionen.

Detta i kombination med det förra uttalandet om ”militära block” visar att Kina inte är ”oberoende” i detta sammanhang, utan har svängt till Moskvas favör, en tydlig indikation på att Kina, på egen hand, indirekt motsätter sej Natos expansion. Blinken lyckades inte med någon av sina föresatser under samtalet och det visar hur svårt USA har att klara umgänget med Moskva och Peking.

Den förändringen, återspeglar tendensen i Kinas utrikespolitik, att landet är berett att börja stödja andra länder, vilka även de har fått problem med Washington. Som Syrien, Nordkorea, Kuba, Eritrea, Iran m fl.

Detta enda telefonsamtal, illustrerar hur Kina har förändrats från att tidigare, i vissa geopolitiska fall, från att ha varit villigt och följsamt underordna sig USA till att nu se om sitt eget hus på ett försiktigt men ändå tydligt sätt.

Tom Fowdy

Länk till originalartikel